Antonia von Euler pluggade litterär gestaltning. Hon var 22. Hon skrev experimentell prosalyrik om en stentvilling som en parafras till en biblisk berättelse. En dag kom en föreläsare och berättade för eleverna om vad för typ av marknad de kunde förvänta sig efter studierna. Han berättade att det är en promille av de manus som skickas in till förlagen som faktiskt går till utgivning.

”Då kom jag på. Det kommer ju så inte vara Stensystern av Antonia von Euler liksom.”

”Det är så sjukt att det går upp för en lite för sent, att gud…detta går ju inte. Varför i helvete finns detta om det inte finns något efter, om inte vårt samhälle uppskattar eller värderar det på ett sätt som att det finns en läsarkrets eller köpkrets efteråt. Jag förstår ju intellektuellt varför det ska finnas men där och då var det jävligt bittert.”

Då bestämde jag mig för att jag ville starta en arbetsförmedling för personer med konstnärlig utbildning. Så insåg jag också att det troligtvis var enklare att arbeta med bild än text för bild har en större kommersiell kraft och en marknad. Jag såg att man skulle kunna göra något på riktigt med det. Och så blev det Young Art.

Hur var första åren med Young Art? Var det som du hade tänkt dig?

Ja både och. Utifrån konstnärens perspektiv så fick vi så sjukt mycket uppskattning. Att det fanns någon som tillgodosåg ung konst på det sättet. Samtidigt var det tidigt i ett företagande och turbulent att hitta någon form som faktiskt skulle funka också. Första åren jobbade vi mycket med utställningsproduktion för att successivt formulera om det till den arbetsförmedlingen som det är idag som enbart arbetar business to business.

Sedan startade vi NAU Gallery och Arrivals för ett mer holistiskt tänk där även relationen till privatkunder kan byggas.

Hur fan har du tid med allt?

Idag går det så pass bra för oss att vi är flera som arbetar med olika arbetsområden och jag jobbar ihop med grymma människor. Men det är mycket jobb. Men jag tänker att alla har mycket jobb?
Sedan är jag ju en förbannat rastlös person också. Jag hatar ju när det går långsamt. Det är liksom en livsstil.

Är det en kvinnlig livsstil?

Ja det kanske är det?
Men jag är så passionslysten också…jag blir förälskad i grejer. Men så har jag ju också ett nunnekomplex, att man vill hjälpa till, att frälsa, att ta hand om. Det är ju fantastiskt och grymma kvalitéer som man ska bli stolt över, men samtidigt kan det vara jobbigt också.

Nu har du startat kommunikationsbyrå också och är i princip ägare av ett imperium?

Haha ja ett konglomerat…

Young art är ju mycket produktion av konstnärlig gestaltning mot fastighetsbolag och hotell, mot företag och organisationer. Patrik som jag startat Affairs med jobbade på Prime PR, och de tog sig an Young Art för tre år sedan och hjälpte oss formulera strategi och liknande. Efter det gjorde jag och Patrik lite projekt ihop, bland annat Återvinn Sverige. I de projekten såg vi kraften i de perspektiv som konsten har på sin samtid. Den här omedelbara, icke-verbala kommunikationen. Vi såg en väldig spänning i att använda sig av konst i processen för kommunikation.

Då kan man jobba med konsten från första början, som metod istället för att det blir som med Young Art ibland att konsten kommer in på slutet, att man kommer på att – just det ja – det ska ju vara konst också.

Jag är liksom totalt ointresserad av att hjälpa någon som läser juridik och målar akvareller på kvällen. Det är en bransch som inte har en arbetsmarknad och det är de personerna jag är intresserad av att lyfta fram.

Hur tänker du när du väljer att jobba med konstnärer?

Först och främst så måste det vara personer som är verksamma som konstnärer, som valt att utbilda sig till det. Jag är liksom totalt ointresserad av att hjälpa någon som läser juridik och målar akvareller på kvällen. Det är en bransch som inte har en arbetsmarknad och det är de personerna jag är intresserad av att lyfta fram.

En undersökning som KRO gjorde för ett par år sedan visade att 64 procent av konstnärer hade en månadsinkomst på 13 300 kronor eller mindre. Det är helt sjukt. Så barockt.

Idag har vi ett nätverk av 800 konstnärer. Tidigare har det nästan bara varit fokus på nordiska konstnärer för vi jobbar med nordiska projekt och många vill ha en lokal anknytning i projekten. Nu har vi fått mer internationella kunder och det är skitspännande. Vi kan helt plötsligt ha ett tema och se hur det temat se ut från New Delhi till Buenos Aires, och försöker få olika perspektiv på ett koncept. Det är jättefett.

Nu har vi också anställt en curator/researcher för att hitta de rätta konstnärerna. Det känns organisationsmässigt att vi har en bättre struktur.

Hur ser du på er roll i en ung konstnärs startbana? Hur fungerar dynamiken mellan Young Art och konstnären?

Vi ska ju inte över huvud taget påverka en konstnärs konstnärliga integritet samtidigt som vi balanserar mellan kunden och konstnären. Arbetar man med ung konst måste man vara medveten om att det handlar om en process, om att en konstnärs produktion kan se helt annorlunda ut om fem år. Men när är man egentligen någonsin färdig?

För vår del handlar det om att skapa möjligheter för konstnärer. Vi jobbar med näringsliv och företag, och vi skapar uppdrag som annars inte funnits alls.

Vilken roll spelar Young Art ditt liv?

Det ÄR mitt liv. Det är både bra och dåligt. Det gör att mitt privatliv blir lidande samtidigt så har jag skapat mig en familj inom Young Art och träffat några av mina bästa vänner genom Young Art vilket är helt fantastiskt i och med att jag inte kommer från en konstbakgrund. Det är först nu jag känner mig riktigt hemma med det umgänge jag skapat i den här världen. Jag träffar personer som har samma intressen och värderingar. Men man är ju en osympatisk kompis och partner liksom.

Hur fungerar det att vara ung kvinna i Stockholms konstvärld?

Jag tycker att jag dragit jävligt mycket fördelar av det. Man kommer inte undan med lika mycket när man blir äldre.

Men jag tror inte riktigt att jag är en del av Stockholms konstvärld.

Varför då?

För att folk fortfarande inte riktigt fattat vad vi gör eller hur vi gör det så jag tror inte vi har tagit en så tydlig eller stark position. Jag skiter ju fullständigt i vad som är hett och rätt just nu. Men vi jobbar ju långsiktigt med att skapa en marknad, med att göra en strukturförändring.

Vi vill ju inte hjälpa 10 personer, utan vi vill ju hjälpa 800 personer tydligen och ge dem bättre förutsättningar för att lyckas livnära sig som konstnärer.

Vem är din favoritkonstnär?

Jag tycker att Rebecka Bebben Andersson är helt genialisk. Jag tycker också om Elin Magnusson och Leontine Arvidsson för hennes videoverk. Och Mette Colberg.

Det är bara kvinnliga konstnärer, finns det en värdering i det?

Varför detta är just mina favoriter för att de berör mig med sina teman och vi lever i samma värld. Det är mina frågor. Och alla har ju självklart också en tydlig feministisk praktik. Och jag tycker det är det är det feta med konsten. Att den har en politisk agenda.

Vad har du själv på väggarna hemma?

Jag har Leontine Arvidsson, Hanna Andersson och Mette Colberg. Jag har en buske av Rebecka Bebben Andersson. Sen har jag säkert 10 verk av Casia Bromberg och fyra verk av Sebastian Murphy som är sångaren i Viagra Boys. Jag har ett jättestort verk av Ragnar Persson.

Hur ser du på Young Art om 10 år?

Jag vill säga att vi på riktigt är 20 personer som sitter och jobbar med att driva projekt för unga konstnärer mot fastighetsbolag och arkitektbyråer, mer från början. Med utställningsproduktioner på utställningshallar långt ifrån Stockholm runt om i Sverige där man kan producera utställningar med ung konst. Jobba mer i det offentliga rummet.

Mitt mål är att Young Art ska generera mer pengar till unga konstnärer än vad CSN gör.
Jag önskar också att vi kunde ha en juridisk och ekonomisk del som kunde hjälpa konstnärer med sådana frågor de själva kanske inte har så bra koll på.

Foto: Johanna Åkerberg Kassel / Söderberg Agentur