Jokkmokksfödda konstnären Carola Grahn ser sig själv som en person full av paradoxer. Sedan 2013 har hon en master i Fine Arts på Kungliga Konsthögskolan (KKH). Första gången jag kom i kontakt med hennes konst var just där, i samband med hennes examensutställning på Konsthögskolan. Romanen Lo & Professorn, som hon presenterade där, uppfattade jag som en magnifik studie i makt. Boken, som också fungerar som inspirationskälla till denna text, blandar sanning med fiktion.

När jag anländer till Nordiska Museet är Carola i full färd med att försöka övertyga personalen om att vi ska få göra intervjun i knäet på Carl Milles sex meter höga skulptur av Gustav Vasa.
– Vår bild av historien är viktig, förklarar hon.

Vi ska äta lunch och Carola kommer direkt från att ha hållit en lyckad föreläsning på Stockholms Fotoskola om fotografi och makt. Hon sträcker sig efter sitt vattenglas och hennes samiskt slöjdade armband kommer fram under ärmen.

När började du göra konst?

– Det är en definitionsfråga.  Jag har alltid varit väldigt kreativ och 2005, innan jag började någon konstnärlig utbildning så gjorde jag ett fotoprojekt om unga samer som visades på kulturhuset i Stockholm. Carola stryker sitt blonda hår bakom örat och ler förföriskt och citerar Pierre Bismuth: “Everyone is an artist – but only the artists know it.”

Everyone is an artist – but only the artists know it

Den samiska kulturen som tema finns kvar som grundstråk i Carolas konst, men transcenderas också när annat kommer in.

– Jag arbetar ofta utifrån starka känslor som generellt anses vara tabu. Besvikelse, förakt, hämndlystnad och åtrå.

Paus. Jag dricker en klunk kaffe, Carola tittar ut genom fönstret och stryker långsamt statyn över benet.
– Jag går in i processer där jag konstruerar och dekonstruerar maktrelationer som ett sätt att försöka förstå givna roller, hur de relaterar till den egna självbilden och konstruerar samhället.

– Jag går in i processer där jag konstruerar och dekonstruerar maktrelationer som ett sätt att försöka förstå givna roller, hur de relaterar till den egna självbilden och konstruerar samhället.

Carola berättar om hur hon alltid varit intresserad av paradoxer, i sin konst och i stort. De konstnärliga undersökningarna dekonstruerar maktrelationer och hur vi reproducerar våra givna roller, stereotyper och normer. Normer som konstruerar våra självbilder och samtidigt konstruerar samhället.

– Jag är själv något av en paradox, jag är feminist, tror på Jesus Kristus, men arbetar samtidigt med snusk och jag varken lever eller tycker som det många gånger förväntas av en troende. Dessutom är jag same, jag menar hur går allt det ihop? skrattar Carola med ett bländande leende.

Vi kommer in på motsägelsen mellan att vara same och kristen på samma gång och Carola berättar;

– En del unga samer idag menar att den samiska kulturen och kristendomen inte kan samexistera som trossystem. Tvångskristnadet av samer har satt sina spår. Kolonialiseringen och den kulturella approprieringen pågick under en lång period, så jag förstår det ställningstagandet. Vi människor är inte konsekventa.

Jag känner att det hon berättar kommer ifrån hjärtat och jag har inga tvivel om att det finns många djupa tankar bakom hennes åsikter. Den samiska erfarenheten sitter i hennes kropp. Ändå transcenderar hon den på olika vis hela tiden. Som numera kulturelit, examinerad från Konsthögskolan, inte minst.

Din utställning på Bildmuseet i Umeå relaterade till staden, kan du berätta mer om på vilket sätt?

– Ja, det gjorde den. Vidderna ropa, det ljudverk som jag ställde ut, monterades utanför museet. Jag installerade det i en stor tall. Jag arbetade tillsammans med jojkaren Jörgen Stenberg och verket handlar om glappet mellan den samiska historien och den svenska. Hur problematiskt det är att vi separerar dem ifrån varandra. Idén är inspirerad av bibelcitatet ”Om dessa tiga, skola stenarna ropa”.

– Vi bör prata om vår gemensamma historia, annars måste vidderna ropa.

– Många i Umeå säger sig inte känna igen sig i den samiska profilen på Kulturhuvudstadsåret som var 2014, de tycker inte att det är det som är Umeå. Jag har heller aldrig sett Umeå som något samiskt Mekka, men om det fanns en större kunskap om Västerbottens historia och relation till det samiska folket så tror jag att det skulle finnas en större förståelse för vad det är som pågår. Det finns en anledning till att många samer i de här trakterna valde att lämna mycket av den samiska kulturen och att de människor som bor här idag därför inte har någon relation till det. Det är inte samma sak som att det inte hör hemma här.

Vet svenskar för lite om samisk historia?

– Jag skulle vilja höja nivån på allas kunskap om den samiska kulturen och historien så att vi kan komma vidare i debatten. Nu är det för få som förstår varför det är problematiskt med gruvbyggen och vattenkraft eller varför samerna har exklusiv renskötselrätt. Det är som när man är feminist och hela tiden får frågan om man hatar män. Vi behöver komma vidare.

Vart finner du inspiration?

– I konflikt och i motsägelser, det är oerhört spännande.

Med namn som Anders Sunna och Suohpanterror, kan man prata om en ny våg inom samisk konst?

– Samiska konstnärer har alltid funnits, men nu finns det kanske en större efterfrågan på våra verk.
– Jag tänker också att detta har att göra med att det är valår*, det pyr i vartenda hörn. Det finns en känsla av att det är dags att välja sida, vilket jag tycker känns spännande och läskigt på samma gång. Det är obehagligt med splittringen som blir i valen, jag tänker på gruvkonflikten i Kallak, hur den delat Jokkmokk. Det är en liten plats och konflikten påverkar alla väldigt konkret. Att vara same nu i Jokkmokk är inte bara att vara same, utan det förknippas med ett paket åsikter, vilket jag inte tycker om. Det gäller även för icke-samerna. Förståelsen försvinner.

Vi avslutar intervjun. Ljuset i Nordiska Museet har blivit dovare. Gustav håller oss mot sitt bröst och vi är trygga i att vara ett med historien. Här kan vi smälta samman med den svenska historiens våld och kärlek.

Carola Grahn är en slående skönhet där hon sitter, en hjältinna som slåss för det nya landet, ett land där vår historia fylls av alla dess medborgares berättelser och där hänsyn visas. ”Gustav” viskar Carola, ”du skulle bara veta vad du bär på i ditt sköte just nu, nu är det vår tur!”.

AV: Andrea Berglund

Artikeln är en omarbetad version av en intervju som tidigare publicerats i Norrländsk Journal nr.2, 2014.