< TWTxT TrueWomance

Det andra könets egna rum – Johanna Theander har sett “Hon i fyra akter”

Det andra könets egna rum – Johanna Theander har sett “Hon i fyra akter”

Bonniers konsthall är en unik institution i Stockholms konstliv. Ett rum för samtidskonst som balanserar skickligt på kanten till att bli just institutionaliserad, till att stämma in i kanon. Här presenteras ofta vår tids internationella avantgarde just innan de slår igenom, eller kanske aldrig gör det, här ser vi stora konstnärskap mitt i en internationell hype. Den utställning som visas just ju, mellan den 22 april och den 26 juli är på sätt och vis kongenial för verksamheten och personerna som driver den. Ylva Ogland ställer frågor som: Var går gränsen mellan konst och liv? Finns den? Kan vi någonsin säga något om andra än oss själva? Kan vi förstå någon annan? Vill vi veta allt om varandra? Johanna Theander går i sin recension på djupet med Oglands “Hon i fyra akter” och finner något akut privat, en situering av konstnären som blir till konst och, som just på grund av sin extrema subjektivitet och självutlämnande öppenhet, säger något om henne själv, och kanske om oss alla.

Kanske är det just detta som är meningen? Att livet och konsten blir till ett och samma. Att de stora händelserna, de små ögonblicken och den konstnärliga produktionen är oskiljaktiga i sin existens. För Ylva Ogland är det onekligen så. I ”Hon i Fyra Akter” tar hennes värld form i just dessa fyra akter; skuggvärlden, döden, födelsen och den verkliga världen. I en till lika stora delar teatralisk som kroppslig installation guidar hon besökaren genom de stora händelser som definierat hennes tillvaro.

Image of Ylva Ogland

 

Vi möts i varje akt av storskaliga kulisser. Genom en utskuren spegel skymtar landskap i röda toner. Det är svårt att inte direkt dra paralleller till Platons grottliknelse. Denna för Platon självberättigande idé om att människor fastkedjade i en grotta endast uppfattar skuggor av verklighetens föremål. Där filosofen, den som bryter sig ut ur grottan för att glimta idéernas värld sedan får utstå hån vid återvändandet till grottan, blir en så explicit referens för Ylva Oglands kulisser. Hennes konst, liksom Platons grottliknelse är också den självberättigande. Det är från hennes liv, hennes fars död och barnens födelse som hon målar och inspireras. Objekten från hennes barndom replikeras och fylls med ännu fler objekt som alla handlar om henne. Det är båda narcissistiskt och samtidigt måttlöst befriande. För i de stora händelserna finns också något allmänt och genom Ylva Oglands totala fokusering på sina egna upplevelser frigörs vi som betraktare att begrunda våra egna milstolpar och livsavgörande företeelser.

Image of Ylva Ogland

 

Samma befrielse, samma känsla av det allmängiltiga och det djupt specifika uppstår också i Ylva Oglands befästelse av verken i utställningen som just konstverk. Deras status som konstobjekt manifesteras dels i dess pågående produktion. Varje dag befinner sig Ylva Ogland i utställningen. Varje dag målar hon i skuggateljén iklädd mask. Hon gör en målning över utställningen men också skuggversioner av de landskap som möter oss i utställningen. Hon målar tjocka lager av metaperspektiv där konstverken i sin pågående produktion gör oss betraktare ännu mer till en del av utställningen och dess teman. Livet och döden, födelsen och skuggvärlden kommer oss närmare genom vår delaktighet i dess skapelseprocess. Verkens objektstatus, dess uttalade existens som just målning förstärks ytterligare av utställningsformen och presentationen. Födelsen är en serie upprepningar av samma motiv, Ylva Ogland med sin nyfödda dotter i famnen, sittandes på knä. Mor och dotter är fortfarande sammanlänkade med navelsträngen och detta motiv, denna symbol för livets början men också en djupt personlig upplevelse uppradas på duk efter duk i en sluten rektangel. Inuti detta rum möter målningarna varandra snarare än betraktaren. Vi befinner oss utanför, får en glimt mellan stafflierna av detta intima ögonblick medan dess allmängiltiga innebörd slår oss med förvånande kraft.

Inuti detta rum möter målningarna varandra snarare än betraktaren.

Upprepningarna som vi ser i flera av utställningens verk kan även kopplas till Ylva Oglands förkärlek för att återanvända motiv. Spegeln återkommer i ett flertal av hennes tidigare verk, bland annat som Oraklet som vakar över hennes makes galleri. Snöfrid, hennes spegeltvilling som är ständigt närvarande och kämpar för att ta fysisk form, är närvarande även i denna utställning. Genom att upprepa motiv på detta sätt föder hon känslan av ett skeende. Upprepningarna fungerar också som ritual, som ett bearbetande, ett nötande av livsavgörande ögonblick. Detta upprepande, detta oavbrutna, nästintill maniska upprepande bidrar till ett alstrande av en personlig mytologi. Dessa livsavgörande ögonblick som upprepas på duk efter duk känns närmast som en besvärjelse. Som att Ylva Ogland genom denna besvärjelse frammanar, ja vad? Hennes faders död, ett traumatiskt minne men samtidigt var fadern en väsentlig del i både hennes liv och konstnärskap. Dotterns födelse i hemmet, en glädjefylld men också smärtsam upplevelse. Denna ambivalens i vad som egentligen ska sägas, vad Ylva Ogland vill frammana med sina ritualer och besvärjelser gör utställningen öppen, precis som livet.

Utställningen “Hon i fyra akter” pågår till och med 26 juli på Bonniers Konsthall i Stockholm