< TWTxT TrueWomance

“Det är viktigt för mig att formulera mig om konst.” Sara Arrhenius om sin väg in i konstvärlden och utställningen Insomnia.

“Det är viktigt för mig att formulera mig om konst.” Sara Arrhenius om sin väg in i konstvärlden och utställningen Insomnia.

Några dagar innan öppningen av den nya utställningen Insomnia är Bonniers konsthall ett belamrat men välordnat kreativt kaos. Enorma plattor upptar nästan hela golvet i entréhallen medan somliga rum längre in är nästan tomma än så länge. Ett är dock redan överfullt med diverse artefakter, bilder och skulpturer redan monterade längs väggarna. Överblivet material ligger utspritt lite varstans. Konstnärerna Julia Feyrer och Tamara Henderson är ständigt aktiva, berättar Sara Arrhenius, konsthallens chef och curator för Insomnia, som jag är här för att träffa. 

Den stora skulpturen The Old Hag är centrerad i rummet. Längs de välfyllda väggarna hänger specialgjutna petflaskor i form av händer på hyllor med en rosafärgad vätska.

Det är energidryck, förklarar Sara. Julia Feyrer och Tamara Henderson är båda från Kanada och har jobbat med sekreteraren, en årsbok om kanadensiska sekreterare. De har samlat information från tidskrift om allt från hur sekreterare ska klä sig till agera, så den här kvinnan är lite som Kate Coopers, alltid effektiv och perfekt, alltid närvarande. Och som kontrast mot det har de skapat The Old Hag, ett slags mytiskt sjömonster som är allt som sekreteraren inte är. De är intresserade av andra medvetandetillstånd och magi. De jobbar väldigt intensivt, hela konsthallen är full av deras material, de lämnar spår efter sig överallt.

Alexander Mahmoud

Julia Feyrer. Foto: Alexander Mahmoud.

Arrhenius har varit verksam som kritiker, redaktör, författare, curator och innehaft flera chefspositioner på några av Sveriges viktigaste konstinstitutioner. Efter en tid på IASPIS blev hon chef över Bonniers konstall år 2005, ett jobb hon nu planerar att lämna för att bli rektor för Konsthögskolan i Stockholm. Vi promenerar runt i den febrila aktivitet som förberedelserna skapar och börjar med att prata om utställningen.

Insomnia handlar om en kultur som inte längre sover. Vad innebär det för oss som lever i den? Vi har hållit på med den väldigt länge eftersom den egentligen skulle ha visats när vi stängde för ombyggnad, för mer än ett år sedan. Så den har legat och vilat litegrann, legat och sovit, säger Sara och skrattar till lite.

Utställningen är självbespeglande, kan man säga, Idén uppstod ur mina egna erfarenheter av sömnlöshet. Jag märkte när jag pratade med vänner, kollegor och konstnärer att många delar den erfarenheten. Ingen sover längre. Så vi började fundera över det temat. Jag läste Jonathan Crarys bok, där han skriver precis om det. 24/7. Late Capitalism and the Ends of Sleep handlar om hur vi ständigt är uppkopplade och förväntas vara produktiva. I det samhället ges ingen möjlighet till vila, att dra sig undan, vara onåbar. Jag tyckte den samhällsanalysen stämde så väl med mina egna upplevelser. Vad händer med allt vi förknippar med kreativitet, skapande, fantasi och drömmar som ju hör hemma mycket i ett slags nattliga landskap när vi lever i en värld som är helt upp- och genomlyst och ständigt påkopplad? Vad händer med allt vi förknippar med kreativitet och skapande, med drömmar och annat som ju till stor del hör hemma i en sorts nattligt landskap när det inte längre finns, när vi lever i en värld som är helt upplyst, genomlyst och ständigt uppkopplad? Genom Crarys bok upptäckte jag något intressant om åttatimmarssömnen. Idén är en produkt av moderniteten. Tidigare sov man i två pass och pratade om den första och andra sömnen. Det hade jag ingen aning om och då fick jag kontakt med en forskare som heter Roger Ekirch som jag gjort otroligt intressant, klassisk historisk forskning kring sömnmönster innan moderniteten, från 1500-talet och framåt. Han har undersökt gamla källor, sånger, sägner och annat som alla beskriver den första och andra sömnen, hur man vaknade på natten, åt ett mål mat också till och med. Den tiden hade annan atmosfär, en tid för skapande, kreativitet, sex. Ju mer idén om att effektivisera människan tog över så försvann detta och idealet blev gradvis åttatimmarssömnen. Det börjar uppfattas som sunt att sova hela natten.

Alexander Mahmoud

Carsten Höller. Foto: Alexander Mahmoud.

Hur har du tänkt kring urvalet av konstnärer?

Konstnärerna som deltar arbetar alla på olika delar av en skala från hyperaktivitet till andra typer av medvetandetillstånd. Och så hade jag idén att vi skulle aktivera konsthallen under andra tider på dygnet. Vi håller öppet från skymning till gryning och det ska bli intressant att se vad som händer med en institution då. I Carsten Höllers robotiserade sängar kommer man kunna man sova över, de rör sig hela tiden under natten så de kommer att skapa stora, automatiska målningar på golvet.

Har du själv sovit i en sådan säng någon gång? Ska du göra det nu?

Nej, jag tycker det skulle vara lite läskigt att vara helt ensam i konsthallen. Den ensamheten skulle skrämma mig lite faktiskt

Hur kommer det sig att du började ägna dig åt konst?

Det började tidigt. Jag tror ofta man börjar med saker tidigare, fast man inte riktigt är medveten om det. Som tonåring slukade jag litteratur och konst och det blev ett sätt att överleva som tonåring. Sedan fortsatte det på olika sätt genom vad jag studerade och vad jag skrev som journalist, redaktör, cutator, men innehållet har alltid funnits där. För mig är konst livsviktigt och det är också där jag känner mig hemma. Men det tror jag att jag förstod först mycket senare, att intresset och den starka känslan av närvaro, samhörighet.

Närvarokänslan i konsten är ju beroendeframkallande.

Ja, så det var tidigt i livet, men utan att våga formulera det som en sysselsättning. Det tyckte jag tog väldigt lång tid. Jag tordes inte riktigt tro att jag skulle skriva om, och ägna mig åt konst som yrke. En ingång för mig var fotografi som jag skrev om mycket i början, och så tror jag att fotografi kan fungera för många. Det finns en tillgänglighet. Jag minns att jag brukade hänga i Gamla stan med mina kompisar, i vintagebutiker och så brukade vi gå in på Camera Obscura som Lars Hall startade. Man kunde titta på utställningar där, köpa vykort. Så det blev ett slags ingång till konst och sedan började jag gå på museer och gallerier.

Skriver du om konst fortfarande?

Ja, det är jätteviktigt för mig att formulera mig om konst. Dels skriver jag ju i vårt eget publiceringsarbete, vi ger ut böcker hela tiden, och så skriver jag katalogtexter och även återkommande för ArtReview. Just nu håller jag på med en bok som handlar om kollektiv intelligens, hur konstnärlig produktion ofta är ett nätverksarbete och tittar på det både historiskt och rent faktiskt, så det är jättespännande.

Jag vet ju att du är feminist sedan länge. Själv har jag ofta återvänt till din bok En riktig kvinna. Om biologism och könsskillnad från 2000. Hur har det varit att göra karriär i den mansdominerade konstbranschen med en feministisk grundsyn?

Folk hör av sig fortfarande om den boken. Mitt skrivande och arbete med konst har ju gått i takt med att de frågorna blev aktuella i konsten så det har ju varit fantastiskt att få vara med och formulera sig tillsammans med konstnärer, kvinnliga, men även manliga, kring de frågorna. I särskilt fotografiet är man ju väldigt medveten så det skrivandet har ofta berört de frågorna. Det har varit jätteviktigt för mig att få möjligheten att jobba med och lyfta fram kvinnliga konstnärer.

Abigail Solomon Godeau, som ju är professor i fotografi och kanske den främsta experten på Cindy Sherman, pratade om dig när jag träffade henne när hon var här i Stockholm för två år sedan. Hon nämnde dig som en av de som hade ägnat dig åt frågan om feminism och konst, och berättade även att det var du som ordnade en recension av någon film?

Ja, i Aftonbladet, där jag jobbade då. Hon har varit jätteviktig för mig, hon var väldigt stöttande.

Solomon Godueau menade sig se en backlash inom konsten vad gäller de feministiska frågeställningarna?

Jag skulle inte riktigt säga att jag håller med Abigail där. Om vi tittar till exempel på Tamara och Julia så är ju de enormt skarpa och välformulerade kring hur kvinnlighet konstrueras i en bildkultur. Och Kate Cooper talar om hur hon har inspirerats av sin mormor, av att växa upp i ett matriarkat. Min dotter bor i Berlin. Det är faktiskt hennes förtjänst att jag såg Rigged. Hon sa, “nej nu får du följa med mamma”, så vi gick dit tillsammans.

Alexander Mahmoud

Kate Cooper. Foto: Alexander Mahmoud.

Var någonstans var det?

På Kunst-Werke. Det är egentligen den första stora utställning Copper har gjort. Så det är samma verk som kommer att visas i Insomnia. Jag var i Berlin för att träffa Susan Phillips, det är nästa stora utställning vi ska göra här. Vi håller på med en bok så jag träffade henne i Berlin för att prata om det. De jobbar visserligen på ett annat sätt än vad man gjorde för tio år sedan, där det kritiska anslaget inte är lika tydligt avläsbart. De arbetar mer atmosfäriskt.

Jag ser ett intresse idag för tidigare kvinnliga konstnärer som har jobbat med den kvinnliga mystiken, kvinnokroppen och den kraft som finns i den. De hittar bland annat inspiration från en tidigare generation kvinnliga konstnärer från det sena 1960-, tidiga 1970-talet. Många unga konstnärer idag känner sig mer främmande för det intellektuella sättet att formulera feminism och arbetar mer med sina förmödrar, en generation kvinnliga konstnärer som Judy Chicago, konstnärer som söker efter kvinnliga gudinnor, häxor, allt det som vi var jättekritiska till ser vi nu att det är väldigt intresserade av att uppvärdera och förstå den typen av kvinnliga konstnärskap.

Så de kommer från ett annat håll och ser därmed andra saker, vilket är spännande. Väldigt många konstnärer idag är intresserade av den sortens uråldriga kunskap och börjar söka sig utanför akademien, intresserade av hantverk och typiskt kvinnliga material och kunskaper, Lisa Jeannin, den svenska konstnären, till exempel håller på med häxkunskap och alkemi. Att våga bejaka det men inte på ett okritiskt sätt att falla tillbaka i någon livmodersmystik jag tror att man ser det som en motkraft mot ett väldigt teknokratiskt samhälle och är nyfiken på vilken kunskap som finns i detta, vilket är jätteintressant.

Ja, ni har ju ställt ut till exempel Ylva Ogland som närmar moderskap och kvinnlighet på det sättet. Jag ser fler unga konstnärer som ägnar sig åt den här återgången till feminina material, metoder och uttrycksformer.

Ja, och många av de här konstnärerna är utforskar också alternativa gemenskaper, självorganiserade utopier, sysslar med odling och sånt.

Ja, samtidigt finns medvetenheten om den teoretiska utveckling där väldigt framträdande, tycker jag. Det handlar inte om enbart ett traderande av traditionellt kvinnliga teman och metoder, som kroppen, genus, sexualitet, det naivistiska.

Nej, exakt. De är ju väldigt informerade.

Och hur ser du på det, valen av metoder. Idag är väl fördelningen mellan traditionell konst, skulptur, måleri i relation till installationer, performance – en ickefråga?

Jag skulle säga att man kan röra sig väldigt fritt över genregränserna, återuppfinna dem. Att gå tillbaka till traditionella uttrycksformer och göra det på ett väldigt subversivt sätt. Blandformerna är spännande.

Under promenaden genom utställningsrummen har vi kommit in i rummet med Carsten Höllers två sängar som rör sig över det tillfälliga golvet.

Det kommer långsamt att bli en automatisk teckning, vi håller på att testa det nu. Man kan boka översovning i sängarna och de ska bäddas med riktig hotellbäddning. De som sover över ska få ett nattkit som bland annat innehåller en speciell örttandkräm som sägs påverka ens drömmar.

Vad händer med golvet sedan?

Det vet vi inte.

Alexander Mahmoud

Julia Feyrer & Tamara Henderson. Foto: Alexander Mahmoud.