I tredje artikeln i Berlin-serien intervjuas konstnären Viviana Druga från Rumänien. Druga sysselsätter sig med gränser i sin konst, på många nivåer. Religiösa ritualer, liv och död, kvinnlighet, kroppslighet, moderskap är teman som förekommer i Drugas konst. Kanske är det så att kvinnliga konstnärer oftare än manliga utforskar gränser mer utförligt? Kanske inte? Att den internationella konstvärlden ännu är starkt patriarkal är däremot ett faktum. Maskulinitet är norm och handlingsutrymmet mer begränsat för kvinnor och andra “andra” och Vivana Druga är en kvinnlig konstnär som är teoretiskt avancerad i hur hon adresserar gränsöverskridanden. Lisa Carlsson har träffat henne i Berlin, och San Fransisco.

Fönstren står öppna ut mot Torstrasse i Mitte när jag träffar Viviana Druga för andra gången. Förra gången vi träffades var det en stekhet, trött dag i San Francisco. Vi tittade på huset där Kenneth Anger spelat in några av sina filmer och satt sen i parken bredvid och pratade om mammor och konst. Hon spådde mig med en tarotkortlek hon gjort själv och det hon sa la sig mjukt i mitt hjärta. Det uppstod något magiskt på den platsen just då, högt ovanför bukten.

När vi nu ses igen har Viviana precis kommit tillbaka till Berlin från en performancefestival i norra Sahara. Tunna gardiner i fönstren lyfts av vårbrisen. Den stora våningen var både husrum och en svartklubb när Viviana flyttade hit från Rumänien för sex år sen. I taket i rummet som hon använder som ateljé har hon låtit en discokula hänga kvar, som ett minne från den tiden.

Det regnar en del i Marocko under vintern och då bildas det små sjöar mellan sanddynerna i öknen. Så jag gjorde ett slags återfödelse där jag steg upp ur vattnet. Jag gör det en gång om året, varje vår. Det är den bästa tiden att återfödas.

Vad är det i återfödandet som du fascineras av?

Det är kopplat till min barndom. Jag gick igenom en väldigt mörk period när jag var tonåring när jag läste Emil Cioran som är en rumänsk filosof. Han är en total nihilist och jag såg inget som helst hopp för mänskligheten. Jag kunde inte sova under den här perioden, jag sov inte på två år. Mina föräldrar tog med mig till präster som skulle driva djävulen ur min kropp men jag gillade inte kyrkan och litade inte på prästerna. Det slutade med att jag svalde ner en massa sömntabletter med vodka. Sen sov jag i tre dagar. Jag drömde inget, det var en slags semikoma. Hela systemet stängde ner, det var fantastiskt. Det var en liten död. Efteråt läste jag att det är vanligt att shamaner i olika kulturer gör liknande saker innan de blir shamaner. De går igenom en kris och sedan en ritual. Det kan vara att pierca sin kropp eller att framkalla ett tillstånd som påminner om död. Jag tror att det var det jag gjorde. Jag hade ingenstans att ta vägen så jag framkallade det tillståndet. När jag vaknade och gick ut ville jag bara krama allt jag såg. Träden, bussarna, spårvagnarna. Det var helt otroligt. Jag relaterar ofta till det uppvaknandet i mina performances. Det är som gester av tacksamhet och och förståelse inför livet och döden. En påminnelse om att vara tacksam över att vara här och att vårda det. 

Tog det lång tid innan du kunde använda dig av den upplevelsen i din konst?

Ja, jag försökte förtränga det länge men att flytta till Berlin har hjälpt mig att bearbeta det. Avstånd hjälper till att utkristallisera saker du kanske inte visste om dig själv tidigare. Det viktiga sakerna kommer upp till ytan när du är långt ifrån den du tror dig vara och hur människor i din omgivning uppfattar dig.

Första gången vi träffades pratade vi mycket om mödrar och du berättade om ett performance där du kanaliserade din döda mamma.

Det var ett minnesverk. Jag ville leva i hennes kläder och ta ta henne till platser hon aldrig hade varit på. Hon hade aldrig tid att uppfylla sina drömmar. Till exempel ville hon åka till London och gifta sig med en brittisk gentleman men hon blev kär i min pappa istället, en rumänsk bergspojke. Så jag åkte till London åt henne. Jag gick runt på gatorna i hennes kläder i några dagar och den sista dagen gjorde jag ett performance på galleriet Anatum Abode. Jag satte upp ett foto av henne och ett av mig på väggen sen fäste jag en tråd på våra pannor. Som en telefonlina mellan oss. Sedan kanaliserade jag henne samtidigt som jag pratade med henne. Det var som en dialog mellan oss. Och två gånger under samtalet föll tråden ner. Båda gångerna var när jag sa något dåligt.

Vad sa du som gjorde att tråden föll ner?

Jag berättade för henne att jag aldrig gillade att färga hennes hår. Jag var tvungen att färga hennes hår svart för att dölja de grå håren när jag var barn. Och jag hatade det. Det kändes som om jag åldrades. Det var något i det där som jag inte ville vidröra. Jag accepterade inte att hon åldrades. Jag lät även publiken färga mitt eget hår svart under performancet. Som ett del i mitt blivande av henne. Andra gången tråden föll var när jag sa något om att hon var väldigt hård ibland. Hon var en karriärkvinna. Väldigt passionerad över sitt jobb och sina barn. Hon var en lejoninna men ibland var hon mycket distanserad, och det sårade mig.

Hade du kunnat gör ett sånt performance när hon levde tror du?

Jag vet inte. Min pojkvän var där med sin mamma och sin moster. Jag tittade på dem under performancet och de såg skräckslagna ut. Men när det blev mer avslappnat kunde jag se att de log och jag andades ut. Jag var inte så medveten om de andra i rummet men definitivt om dem eftersom de är mammor båda två. Jag tror att det hela handlade om att låta henne gå. Genom att bli henne kunde jag slutligen släppa henne. Och genom att berätta hur jag kände. Det är viktigt att manifestera sånt. Det handlar om att befria sig själv. Både familj och samhället runt omkring oss formar något som inte nödvändigtvis är vi. Genom att lösgöra sig själv från sina föräldrar kan man bli den man egentligen är. Det behöver inte betyda att man inte har någon kontakt med eller någon koppling kvar till sin familj.

Jag skriver mycket om döttrar och mödrar och det finns något i de relationerna som är så svårt. Det är omöjliga relationer på något vis. Kanske för att de är kvinnor i ett patriarkalt samhälle.

Visst är det så. Fast min mamma var den med makt i vår familj. Min pappa ville ha kontroll men det var mamma som var den starka. Det var så mycket han inte förstod om henne. Allting hon gjorde var fantastiskt. Hon hade visioner och drömmar. Han följde bara henne och hennes beslut.

Jag tror att det är så i många familjer. Men trots det är ju omgivningen patriarkal.

Absolut. Det är något mellan systrar också. Jag är yngst och jag älskar min syster så mycket men hon terroriserade mig hela tiden. Det är bara ett och ett halvt år mellan oss och vi lekte mycket som barn. Det fanns nog press på henne att ta hand om mig. Hon ville det nog inte egentligen men hon uppfostrade mig. Jag hade två mammor när jag växte upp.

Jag är också yngst och det känns fortfarande som att jag har två mammor ibland.

Haha, det är så lustigt!

Vilka andra teman har du arbetat med?

Jag har gjort ett tarotprojekt för att försöka förstå psykologi och det undermedvetna. Det var ett fotoprojekt där jag skapade ett slags mänskligt alfabet. Jag är intresserad av vad som för oss samman. Finns det bilder som berör alla människor på ett djupare plan?

Så du gjorde en tarotkortlek?

Precis! Jag fotograferade människor som jag tyckte hade någon form av koppling till de kortet de representerade. Som spegling. Fast vissa av bilderna handlade mer om att stärka. Jag ville hålla mig till en traditionell kanon så positionerna och detaljerna är återskapade från tarotkorten. Annars skulle jag röra mig för långt ifrån kunskapen som jag ser som helig. Jag la till några detaljer men inte för mycket. Jag ville inte störa ordningen. Det tog två och ett halvt år att färdigställa leken, i samarbete designern och kostymören Tata Christiane, eftersom jag väntade på att möta rätt människor att porträttera. När vi tog bilderna var det som ett performance. Människorna blev de kort de representerade.

Det finns mycket spirituella och religiösa teman i din konst, fick du en religiös uppfostran?

Min mamma var en fanatisk kristen. Eller, det var vad hon själv sa men hon gick sällan i kyrkan. Förut dömde jag henne för det men nu förstår jag henne. Hon var så inne i sin tro att hon inte behövde kyrkan. Vi missade alltid när prästerna kom vid påsk och skulle välsigna vårt hus med blommor, så min mamma gjorde det själv. Hon var som en präst. Det var så jag insåg att hon var speciell. Jag ser henne som mer wicca än strikt grekisk ortodox men hon skulle aldrig ha erkänt det. Hon försökte rota en djup tro hos min syster och mig. Vi började i tyska evangeliska kyrkan när vi började i tysk skola. Det var lättare att ta till sig. Där var mässan i exakt en trekvart sen fick vi choklad. I den ortodoxa kyrkan kunde det hålla på i timmar om prästen fick nån vision. Och den där oljan de brände. Det var läskigt ibland. Men skräcken därifrån, det jag aldrig riktigt förstod, som att utöva exorcism på en människa, är ju mer närvarande i det jag gör nu.

Hur kommer det sig att du började jobba med konst?

Under somrarna som jag och min syster spenderade på landet hade vi massor av tid så vi var tvungna att hitta på saker att göra. Varje dag var en utmaning att skapa något nytt även om det var samma trädgård, samma skog och samma flod som rann förbi. Vi la växter i vatten och låtsades att det var dekokter som kunde läka sår. Vi begravde fåglar och tvättade små kaninbebisar. Att vara ensam i naturen skapade någon form av självförtroende. Jag var aldrig rädd i skogen. Sen blev jag ihop med en konstnär jag var 20. Han var konstnär och höll på med måleri. Att vara med honom fick mig att förstå att det finns andra som tänker som jag och det var med honom jag började att fotografera.

Du tycks återkomma till vissa urscener från ditt egna liv i ditt arbete.

Ja, mycket handlar om min barndom. Men det är bara den kvinnliga sidan av min familj. Jag kanske börjar använda mig av min pappa snart.

Oh lord, hur lång tid kommer det ta?

Hahaha, jag vet inte. När jag börjar med det måste jag jobba med helt andra teman. Sexualitet och kärlekspartners. Jag har ju egentligen bearbetat sånt i över tio år men aldrig använt mig av det i min konst. Jag skulle inte kunna visa något av det än. Min pojkvän skulle bli skräckslagen.

Använder du dig av sex överhuvud taget i konsten?

Jag använder kraften. För mig är sex kreativitet. Det är något som kan slita dig i stycken, som man måste lära sig att tämja. Det finns så mycket där. Det är som ett djur och en djävul.

Jag tycker det är svårt att skriva om sex utan känslan av att såra någon. Det är som om de jag älskar alltid ser mig.

Det är därför det är enklare att skriva under en pseudonym.

Ja, fast för mig skulle känslan nog finnas kvar. Vissa personers blick kan jag inte skaka av mig.

Det är som Foucaults panoptikon. Ögat som alltid ser dig. Du känner dig alltid dömd. Men det måste ju alltid finns begränsningar i friheten. Jag tror att begränsningar är nyttigt.

Jag tror att det är omöjligt att arbeta utan dem. Men på tal om att vara övervakad, vill du berätta lite om ditt kurragömmaperformance?

Jag blev inbjuden att göra något under Suveillance. Visibility and Invisibility at Funkhaus Berlin curated by Gaby Bila Guenther and Emanuelle Nedelciu i Berlin. Temat var övervakning, synlighet och osynlighet. Jag ville göra något om min erfarenhet av kommunismen i Rumänien. Jag var åtta när Ceausescu störtades så jag har fortfarande starka minnen från den tiden. Alla var en potentiell misstänkt, det fanns ingen tillit mellan grannar. Känslan av att någon alltid såg tittade på dig gick inte att komma ifrån. Det fanns en bild av Ceausescu i varje bok, till och med barnböcker. Han fanns alltid där, han såg oss hela tiden. Nu ger vi upp vår frihet gratis på sociala medier.
Performancescenen var i skogen utanför Berlin vid en gammal radiostation så jag styrde upp kurragömma. Det är en enkel barnlek som de flesta känner till men det kan vara så mycket mer. Vi lekte den på gatan när jag var liten och samtidigt lekte våra föräldrar kurragömma med staten. Deltagarna fick gömma sig i skogen och sen började jag leta upp dem en efter en. Många blev väldigt nervösa och uppskrämda av leken, även jag.

Det låter väldigt intensivt. Är det vanligt att människor behöver tröst efter att de deltagit i dina verk?

Ja, vissa behöver det och jag finns alltid där efteråt om de vill prata om sin upplevelse.

Har du ett ansvar som konstnär?

Det tycker jag verkligen att jag har. Jag måste vara försiktig med vad jag gör.