Mörka skogar och gula fält. Ängar och hagar där djur går och betar. Vajande blommor och barkens detaljrikedom. I den stillsamt filmade idyllen vandrar ett rådjur med sina kid i en snodd. Hon låter klöven glida över åkerns gula säd, och sitter under en ek och blickar ut över landskapet.

– Det känns lite som att sitta fast, tänker rådjuret.

– Jag har inte bett om det här. Det här är inte mitt val.

I videoverket ”Act on Instinct” från 2013 ikläder sig konstnären Elin Magnusson en rådjurskostym och kliver samtidigt ur sin egen mänsklighet. Som rådjur funderar hon över de roller vi förväntas spela, de normer vi styrs av och som alltför ofta låser oss i former.

– Det känns lite som att sitta fast, tänker rådjuret.

– Jag har inte bett om det här. Det här är inte mitt val.

Med kiden på rad i ett snöre är moderskapet ett faktum. Den reproduktiva instinkt som är ett faktum för rådjuret, för djurriket i stort. För en kvinna är moderskapet det naturliga, det mål mot vilket vi med våra kroppar förväntas sträva. Att reproducera för att det förväntas. För att göra mormödrar och farmödrar lyckliga. För alla de där anledningarna som skaver och kliar och hindrar oss från att vara fria.

Elin Magnussons verk handlar ofta om frihet. Att vara fri innebär ofta brott mot normer, mot de sammanhang vi förväntas ingå i. Förväntningar på oss som vi måste frångå. Att vara fri är inte lätt. Att inte sträva efter frihet är svårare.

Foto: Alexander Donka

I början av året ställde NAU Gallery i Stockholm ut Elin Magnussons ”Skogen behöver att jag ser den”. I utställningen kombinerar Magnusson videoverk och skulpturer som blivit något av ett signum för henne. Kvistar, grenar, hår och löv bildar bon, fågelbon eller djurnästen fast i större skala. Dessa bon skulle kunna referera också de till moderskap, till att föda upp en ny generation i det trygga bo en byggt för ändamålet. Men verkens överdimensionerade storlek, dess mystiska totemism där lin format till flätor och kupor (”Skogen behöver att jag ser den”) eller kvistar som blir till mytiska tecken (”Act on instinct”), gör att dessa bon snarare upplevs som något omvälvande. Som en plats att förlösas på, att utföra ritualer för att bli till någon annan, att omvandlas och skyddas.

Foto: Alexander Donka

I samma utställning kunde besökare ta del av Magnussons videoverk ”Nattskärran”. I ”Nattskärran” åker Magnusson hem till den gård där hennes familj bott i generationer för att leta efter den fågel som lämnade trakterna för många år sedan.

Nattskärran som givit verket dess namn är en nattaktiv fågelart som ofta varit föremål för vidskepliga föreställningar, bland annat att den skulle suga mjölk från kreatur som gick ute på bete. Annan myt kring nattskärran ger den en roll som hamn för döda människors själar. Den har fått sitt namn av att den är aktiv främst under natten, ett faktum som säkerligen spett på dess mytbildning.

I Magnussons kapabla händer blir djurvärlden liksom de märkliga bon hennes skulpturer föreställer en plats at vila på, att omfamna sig själv till fullo och att andas. Om bara för en liten stund.

I Elin Magnussons verk blir nattskärran en symbol för det mörka inom oss, det som vi inte uppmärksammar särskilt ofta. Liksom i ”Act on Instinct” låter Magnusson djuret få representera aspekter av vår mänsklighet som annars kan vara svårformulerade eller som vi kanske inte ens vill erkänna. I Magnussons kapabla händer blir djurvärlden liksom de märkliga bon hennes skulpturer föreställer en plats at vila på, att omfamna sig själv till fullo och att andas. Om bara för en liten stund.

Elin Magnusson är utbildad på Konstfack. Hennes verk har visats på bland annat The New Museum i New York, Bonns konstmuseum, Moskva Biennalen, Kunsthalle Rostock, Darwin museet i Moskva, Kalmar konstmuseum, Värmlands museum, Arbetets museum i Norrköping, Kristianstads konsthall, Linköpings konsthall, Haninge konsthall och NAU Gallery.