Dansarna och performancekonstnärerna Sigrid Lauren och Monica Mirabile träffades i Baltimore där de var drivande i samma feministiska dansgrupp och bodde i samma ockuperade hus. Ett tarotkort tog dem till New York där de startade sitt pågående projekt FlucT. Utanför deras studio i Brooklyn trycker den sista högsommarvärmen över asfalten men med en tunn ton av höst. Rummet vibrerar i blått ljus. De har precis repeterat men nu sitter vi på golvet för att prata om våldsam dans, våldtäktskultur, tomheten kapitalismen skapar och dans som inte är söt.

Hur skulle ni beskriva FlucT

Sigrid – Monica och jag driver FlucT tillsammans och vi håller på med ljudkonst, performance, dans och installation.

Monica – Vi började främst inom dansen trots att ingen av oss är utbildade dansare. Sigrid pluggade kommunikationsvetenskap och jag studerade skulptur på college. Vi träffades i en dansgrupp som höll på med feministiskt narrativ dans. Men då var vi inte så nära vänner.

S – Vi är från samma ställe i Baltimore och var intresserade av samma saker.

S – Fast det visste vi inte om från början.

M – Men vi var de dominanta personerna i danskollektivet. Vi ville liknande saker så vi tog ledning.

S – Sen bodde vi i samma kollektiv och där fann vi varandra, en vacker natt.

M – Genom att prata om lidande.

S – Efter det började ha vi en dialog om våra perspektiv på världen. Det rullade vidare och till slut var det bara vi två som uppträdde ihop.

M – Men vi kände att vi måste iväg från Baltimore. Så vi åkte till Kalifornien och arbetade med att trimma gräs (marijuana, inte gräsmattor) för att komma bort ett tag och fundera på vart vi skulle ta vägen. Det stod mellan L.A och New York. Så vi frågade ”Ska vi flytta till L.A? och drog ett tarotkort. Kortet var Djävulen som bl.a. symboliserar överflöd och materialism och det ville vi inte ha.

S – Så vi förutsatte att det betydde att vi skulle till New York. Och i december har vi varit här i tre år.

Ni verkar vara väldigt nära och samstämmiga, hur ser er arbetsprocess ut?

S – Vanligtvis när vi arbetar börjar det med ett koncept. Nyligen gjorde vi ett projekt med utgångspunkt i berättelsen om skorpionen och grodan t.ex. Så då började vi med att prata om den och vad den får oss att tänka på. Sedan går vi in på rörelserna och pratar om vilka rörelser vi vill se och använda. Efter det skapar vi styckena som bygger upp verket. Vissa delar är direkt koreografi och vissa delar är mer teatraliska. Monica kanske är en hund på golvet och jag sätter på henne ett koppel i en sekvens som följs av att vi rullar runt på golvet som i feber. Vi har utvecklat ett eget språk för våra rörelser för att enklare kunna kommunicera när vi skapar våra sekvenser.

M – Vi har arbetat fram en egen teknik, ett vokabulär men inom vilket vi kan improvisera. Det mesta är koreograferat men delarna som inte är det har ett narrativ. Som en saga eller monomyt, hjälteresan. En tydlig struktur för vad som ska hända och i vilken ordning.

S – Vår signaturrörelse kallar vi ”the freak out” och det är helt improviserat.

M – Då tappar vi det totalt. Vi slänger oss på golvet och skakar. Då har vi inte ens kontroll över oss själva eller våra kroppar.

S – Det är mycket tid och olika metoder som vi använder för att skapa ett tio minuters performance. Det är mycket klippa och klistra.

M – Men vi väljer alltid narrativet och musiken tillsammans så att det förmedlar känslan vi vill åt. Ofta är det musiker vi känner som har gjort musiken men Sigrid mixar den. Dansen är ett sätt för oss att behandla ämnen som intresserar och berör oss. Kontroll och avsaknad av kontroll, som kvinna t.ex. Man kan nog beskriva det som en aggressiv danskamp. Arbetsprocessen genereras genom vår vardag, hur vi kommunicerar som vänner och att vi lever i den kulturen vi lever i. Det är impulsivt och fluktuerande. Det är väldigt intensivt men så är det väl med saker som är passionerade och som kommer från det man lever i. Vårt senaste verk heter A Gape som syftar till känslan av ett inre gap, en tomhet, som vi ofta känner men inte vet hur vi ska fylla. Och genom att prata om det har vi kommit fram till konceptet hönan och ägget. Vad kom först?

S – Känner du dig tom på grund av kapitalismen eller har hålet alltid funnits där?

M – Är det inlärt eller evigt? Och det har resulterat in a ett tio minuter långt stycke med många olika stycken bestående av teater och dans.

Det låter som att ni har ett väldigt organiskt sätt att jobba

S – När vi jobbar ihop är det som att vi är gifta, skiljer oss och gifter om oss och föder ett barn som vi tar hand om det i flera år. Fast på kort tid. Det är väldigt omvälvande. Vi vill olika saker sedan kommer vi överens och kan arbeta vidare från en detalj.

M – Och det krävs intuition. Eftersom det är ett abstrakt språk. Vi kan inte kräva att någon annan ska se det vi ser och vi har sällan ett klart slutmål. Vi lägger till och skalar av, lägger till och skalar av.

S – Eftersom vi båda två lever i en media och tv-dominerad värld så skapar vi våra performances påverkade av det. Det är som att titta på tv och byta kanal.

M – Folk har beskrivit det som att zappa, att se våra performance. Vi hoppar från sekvens till sekvens.

S – Även om de olika sektionerna är sammankopplade. Men för oss är ju det helt naturligt.

Ser ni det som en konversation mellan er när ni interagerar fysiskt?

M – Folk ofta uppfattar en berättelse om relationer eftersom vi är två personer som interagerar. Vi är ganska olika i vår rörelsekapacitet. Sigrid är väldigt stark så hon är ofta basen och jag är mer flexibel så det är ofta hon som lyfter mig. Men relationen är ständigt fluktuerande. Kontrollen skiftar hela tiden. Om hon är basen så är det ofta hon som har kontrollen och jag blir manipulerad. Men sen skiftar det plötsligt och jag manipulerar henne och jag har kontroll.

S – Det utmynnar ofta i feminina och maskulina essenser vilket jag tycker är coolt, vissa arbetar bortanför man och kvinna men eftersom vi är kvinnor båda två kan vi framkalla de essenserna och samtidigt ändra dem för stunden.

M  – Jag tror att vårt första performance som vi gjorde seriöst var att vi var samma person som slogs med sig själv. Och vi lekte med androgynitet. Båda två hade blont hår, likadana kläder och dominansen pendlade fram och tillbaka mellan oss.

S – Jag tror att det fortfarande är så. Det är alltid så

M – det är genomgående i allt vi gör nu

S – Uppvisandet av det inre.

M – En konstant inre kamp

Som kvinna kopplas man ofta personligt samman med sin konst. Tror ni att det är möjligt att separera sig själv från konsten?

S – Det senaste året har jag försökt göra det. Tidigare har det varit som att jag stängt ner efter ett performance, jag kan inte träffa någon och inte prata med någon. Det har varit för mycket starka känslor och för mycket av mig själv i innehållet Men innehållet är inte en del av mig. Under själva performancet har jag börjat tillåta mig själv att lösgöra mig själv lite. Vi har en ritual innan vi uppträder, en liten formel och när den har börjat verka så är det ”off with my head”.

M – Jag känner att FlucT är separerat från oss. Det finns ett frö där som är personligt men det utvecklas till något mycket mer omfattande. Vi pratar mycket om våldtäktskultur för vi lever i det och vi kan prata om det utifrån vad vi har sett. Det är inte nödvändigtvis självupplevt men det finns påverkar oss och det finns empati där.

S – Det är inte som att det här är vår personliga historia. Vi återger bara det som är närvarande i vår verklighet.

M – Det är mer som kritisk analys.

S – Genom rörelse och gester

M – Det är abstrakta språket. Istället för att skriva en uppsats skapar vi ett performance.

S – Men på tal om det personliga så hade jag problem med det i början. Dans var länge väldigt tekniskt och väldigt sexuellt för mig och det var känsligt innan jag faktiskt kunde känna att det här är jag i min kropp och min kropp kan vara ett verktyg för överförande.

M – För mig finns det ett element av överförande när jag uppträder där jag inte längre känner att det är jag. Det är nog adrenalinet eller något annat kemiskt men det känns som att jag styrs av någon annan makt. Som att jag tas över av något annat. Och efteråt känns det som att komma ner från en drog. Det är en väldigt spirituell upplevelse.

Jag har hört det från andra performance konstnärer, om att komma tillbaka eller komma ner. Jag tänker på ritualer när jag hör det, ser ni på det ni gör som rituellt?

M – Jag gör det. Det kommer från att vilja skapa något som du vill ska hända. Vi skapar en vision av framtiden.

S – Vi har små ritualer under skapandeprocessen. Men annars vet jag inte om ritual är rätt ord, hommage eller en gemenskap kanske.

M – Jag kollade nyligen på en dokumentär, Rise, som handlar om crumping som är en dansstil som är stor bland svarta i the Bay Area. Den är uttrycket av att växa upp förtryckt i ett uppfuckat samhälle. Samhället som skapar behovet av aggressiva uttryck. De skapar sin egen gemenskap och sin egen rörelse. ”You crump so you don’t fight.” Det slog an något i mig. Fast för mig handlar det om att vara kvinna och att uttrycka det som måste uttryckas. FlucT tillåter det för mig.

S – Ibland känner jag det som att vi borde skriva ett manifest för våra verk. Men en del av att förstå verken är att inte fullständigt förstå. Vi vill inte säga rakt ut exakt vad det handlar om för vad skulle det göra med språket som det är?

Med dans känner jag ofta att jag inte vill få det för tydligt serverat. Det är en annan typ av kommunikation än den verbala och det är viktigt att det finns utrymmen där andra saker kan förmedlas än det rationella och konkreta. Det talar till mig på andra plan.

M – Det är abstrakt av en anledning.

S – och det kanske gör att man kan nå fler människor?

Vi beskriver oss inte som aktivister, vi beskriver oss som konstnärer för konstnären kan behöva mer av en anledning att synas men en del av aktivismen vi ändå håller på med är att fucka upp saker. Att fucka med ett system som är inlärt. Och ett led i det är att som kvinna inte ta ansvar för publikens reaktioner.

Ser ni ert arbete som politisk aktivism? Och hur ser ni på ansvar i relation till konst?

M – Vi beskriver oss inte som aktivister, vi beskriver oss som konstnärer för konstnären kan behöva mer av en anledning att synas men en del av aktivismen vi ändå håller på med är att fucka upp saker. Att fucka med ett system som är inlärt. Och ett led i det är att som kvinna inte ta ansvar för publikens reaktioner. Eftersom vi är kvinnliga kroppskonstnärer så kommer vi alltid bli placerade i fack, och som dansare kommer vi alltid bli sexualiserade eftersom vi arbetar med kroppen. Så om vi ska bli placerade i fack, varför inte fucka upp dem lite? I vårt senaste verk finns det en sektion där det ser ut som att Sigrid suger av min bröstvårta och jag håller hennes nacke och kollar på publiken som om det vore porr. Hon vänder sig om och det ser ut som att jag knullar henne. Det är en väldigt tydliga porreferenser. Något alla har sett och känner igen. Det är väldigt direkt och man kan se att vi pratar om något väldigt specifikt.

S – Det vi iscensätter finns redan där ute. Och genom att avbryta och störa det system som redan finns kan vi låta folk närma sig det på nya vis. Men jag känner mig inte ansvarig. Förutom inför min mamma. Hon hatar verkligen det vi gör. Hon är väldigt stolt men samtidigt tycker hon det är jobbigt.

M – Det är inte vackert.

S – Att se mig stoppa ner min knytnäve i Monicas hals är inte sött. Det är inte som att jag har drejat en vacker mugg med lite blommor på

M – ”Nä mamma, jag har gjort ett trasigt askfat”

S – ”Med lite blod i.” Men det är ju det enda vi vet hur man gör.

Se performance av FlucT här och här.