Klädskapare inspireras ofta av konst och konstnärer. På senare tid har  konkreta samarbeten blivit vanliga. Två kända exempel är Cindy Sherman för Louis Vuitton och ACNEs Hilma af Klint-kollektion. Många, i synnerhet kvinnor som skapar konst, litteratur eller musik är noggranna på en rituell  nivå kring hur de klär sig. True Womance Lisa Carlsson hör till dem som värderar kläder som artefakter. När Lisa träffade Katie, en ung, kvinnlig klädskapare, numera verksam vid prestigefulla Givenchy uppstod ett samtal som kom att bli till denna intervju. 

När vi träffas första gången är det vår i Paris. Magnoliorna blommar, träden håller på att slå ut och den ljusa grönskan är fortfarande våt av söndagsmorgonens regn. Jag möter Katie på Vielle du Temple i Marais. Vi slår oss ner på en uteservering och börjar småprata lite om Dries van Noten-utställningen på Musée des Arts décoratifssom pågår just då, och hennes sommarplaner.Kvällen innan har hon styrt upp, köpt flygbiljetter till Japan och till Italien där hennes föräldrar bor. Hon är klädd helt i svart förutom gympaskorna som är täckta av palmer.

– Jag är så tråkig, jag klär mig alltid i svart. Jag är väldigt dålig på att följa trender, förklarar hon.

Eftersom hennes konstintresse ligger djupare, och längre tillbaka i tiden, än till att hålla koll på de senaste utställningarna undrar jag hur det kommer sig att hon hamnade i modebranschen?

– Det var aldrig min plan. Jag gick på konstskola och höll på med måleri. Men jag hade en handledare, en äldre kvinna, som pratade mycket med mig om mode. Hon pushade mig åt det hållet eftersom hon såg potential i det jag gjorde. Så jag gick vidare och pluggade mode, womens wear, i fyra år på Kingston College. Sen sökte jag till Royal College of Arts mest för att det verkade kul, så där gjorde jag min master. Två månader efter vår slutshow ringde de från Balmain och frågade om jag ville komma till Paris. Jag har bott i London hela mitt liv och kände att det nog var dags för något nytt och plötsligt, två veckor senare bodde jag i Paris. Allt gick väldigt snabbt.

Hur länge var du på Balmain?
– Jag var där i sju månader. Jag jobbade som assistent till killen som var ansvarig för broderi och print och det var där jag förstod att jag ville hålla på med broderi. I London är det inte ens något man överväger att specialisera sig på och jag trodde aldrig att jag var tillräckligt erfaren för att jobba inom ett specialområde. En vecka efter första showen på Balmain ringde de från Givenchy och frågade om jag kunde komma dit på en intervju. En vecka senare började jag jobba där.

Är modehusen i Paris som du föreställt dig?

– Det är svårt att föreställa sig när en går i skolan eller arbetar själv. Jag är på ett modehus som ingår i en stor grupp och det innebär stor produktion, stor budget, stora visningar. Allt är möjligt för de här husen. Och det finns en historia här. Jag trodde nog att det skulle vara en starkare känsla av konkurrens, bitchigare, än vad det är. Det är en väldigt klyschig bild av modebranschen. Jag har noterat att det är mycket fler män än kvinnor som jobbar här. Det kanske påverkar stämningen på arbetsplatsen. Fast jag kommer väldigt bra överens med kvinnorna på mitt jobb. Jag har alltid haft starka band till kvinnor, de har alltid varit kvinnor jag har varit närmast i mitt liv.

Funderar du någonsin på att starta ditt eget märke?

– Inte alls. Men jag tror att om jag skulle starta ett eget företag så skulle det inte vara ett modemärke. Jag skulle snarare vilja skräddarsy plagg, kanske jobba i läder eller göra bröllopsklänningar. Jag skulle vilja använda mig av det jag har lärt mig i coutureateljén. Att vara på Givenchy har verkligen förändrat mitt sätt att arbeta.

På vilket sätt?

– Många förväntar sig nog att min arbetsplats är befolkad av extremt trendmedvetna fashionistas, men så är det inte riktigt. Att arbeta på Givenchy innebär att vara omgiven av väldigt erfarna personer. Kvinnorna som arbetar i ateljén är enormt inspirerande. De arbetar med händerna, så en del av kunskapen kan inte enkelt översättas i ord. De är dessutom extremt bra på det de gör. Jag har lärt mig mycket om arbetsmoral av dessa kvinnor. Vi arbetar alla väldigt hårt, långa dagar på ett sätt som kanske inte alltid faller sig naturligt om man är en kreativ person. Det har varit viktigt för mig att lära mig det. Jag bär med mig deras sätt att förhålla sig till arbetet.

Känner du att du får någon form av utlopp för din kreativitet?

– Absolut! Det mest spännande med att jobba på Givenchy är att kollektionerna helt och hållet är skapade av vår creative director. Det är hans vision som tar form genom oss. Allt från färgval till plaggens arkitektur – projektet är hans. Vi är hjälpredor som ser till att saker genomförs. Massiva saker, enorma kollektioner med enorma mängder broderier, prints, stickat osv. Det är extremt lärorikt.

Var hittar du din inspiration?

– I Indien, till exempel. Jag har fått tillfälle att åka dit två gånger per år och det har gett mig väldigt mycket. Jag försöker se mycket film och besöka arkiv. Innan varje show är det så sjukt mycket att göra att jag inte ens hinner tänka efter, så jag brukar passa på att försöka samla inspiration efter modeveckorna är över. Jag bygger liksom upp ett lager. Sen springer jag varje eller varannan morgon. Ner till floden, förbi kaféerna på Il Saint Louis och över till Saint Germain och jag saktar alltid ner för att titta på folk. Framförallt kvinnorna i Paris, är så inspirerande, så välklädda med matchande färger och smycken. Raka motsatsen till mig, faktiskt, som är ganska lat när det kommer till att klä mig själv. Det mest äventyrliga jag kan komma på är att mixa ett glansigt med ett matt material. Men kvinnorna här är så eleganta! Det är något väldigt attraktivt med äldre kvinnor. Min farmor t.ex. var fantastisk. Hon använde sig av så mycket färg. Jag har massor av bilder på henne i min lägenhet, hon är den enda i min familj som jag har bilder på. Hon är en stor källa till inspiration för mig. Hon var också designer och hade sitt eget märke i London under sextio- och sjuttiotalet. Det var mycket prints, väldigt hippie. Hon dog innan jag föddes så jag hann aldrig träffa henne men min pappa har gett mig mycket av hennes skisser och illustrationer och vi har alla hennes press böcker hemma. Hon är verkligen min stora förebild.

 Lisa Carlsson