Vi vet att de finns där, men inte alltid var vi ska leta efter dem; kvinnor osynliggjorda i den traditionella historieskrivningen. Ibland har deras historier inte förts vidare, ibland har berättelserna om dem aktivt utplånats, under deras egen livstid och i historieböckerna. Vi känner det på oss, att de feminina gudomarna, de framstående drottningarna, kvinnorna med makt över vad människor har gjort och trott har varit fler än vad vi vet om. Vi anar att de har haft andra drivkrafter än vad den historiska kanon har låtit oss tro.

Ibland återupptäcker vi dessa gudinnor, drottningar och andra genier på oväntade vägar. Som i ett oansenligt TV-program, eller i den litterära genre som kallas den magiska realismen. Louise Vanerell berättar i sin debutessä på TWTxT några av deras historier.

Nyligen låg en oansenlig dokumentär på SVT Play, titeln hette något halvdant översatt från engelska, i stil med Vem var den riktiga Maria Magdalena, vilket i vanliga fall brukar betyda kvasivetenskapliga skrönor om religiösa eller historiska karaktärer. Eftersom inte bara brittiska kostymdramer är min svaga sida utan även nästan allt religionshistoriskt, kunde jag inte låta bli att titta närmare. Döm om min förvåning när min radio-idol nr 1, Melvyn Bragg (BBC In our time), visade sig vara moderator. Bragg tog berättelsen till en nivå som inte bara var en helt annan än jag hade kunnat ana av titeln  utan lyckades även ringa in min absoluta favoritlinje i all religionshistoria:

att söka svunna feminina gudomligheter och utforska det totala utrensandet av desamma som har härjat skoningslöst i och med de monoteistiska religionernas segertåg i västerlandet.

Dokumentären i sig är dock inte fokus för denna text (även om den sannerligen förtjänar en recension som förflyttar den från en tv-tablåernas motsvarighet svengelska baksidestexter på illa översatta pocketromaner). Jag ämnar istället utforska hur de monoteistiska religionerna förde fram en patriarkal kulturell och social maktstruktur och samtidigt sopade igen alla tidigare spår av kvinnlig makt och gudomlighet, inspirerat av min läsning av Tom Robbins. Bragg är i dokumentären ute efter att skildra Maria Magdalena på ett sätt som i religiösa kretsar skulle vara världsomvälvande; Maria Magdalena var inte (bara?) en sköka och enbart en del av ett kvinnligt följe utan Jesus främsta apostel och partner. Genom den genusvetenskapliga historieskrivningen har fenomenet gömda och glömda kvinnor blivit allt mer utforskat, nästan allmängods vid det här laget. Så här tänkte jag bygga vidare på den genusvetenskap som har blivit kanon, genom ett ypperligt exempel av litterär finess, historiska detaljer och feminin gudomlighet.

Magisk realism som skapar om verkligheten

Det var säkert i ett bra sammanhang (tid i livet, tankesfär, social kontext, rätt person som rekommenderade) som jag kom i kontakt med Tom Robbins. Robbins brukar ibland räknas in i någon form av ”post-beat”. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det men nog finns det någon poäng, utöver drogerna. När jag själv skall förklara hans stil brukar jag snarare luta mig åt magisk realism, som normalt, geografiskt, brukar hamna i Sydamerika. Med tanke på att vi med Tom Robbins befinner oss i Nordamerika är vi ju inte långt därifrån.

Genomgående i Robbins åtta romaner är ett tema med individuella, udda och karaktärsstarka kvinnliga huvudkaraktärer.

Mitt första möte var Still life with Woodpecker, som kan sammanfattas med temat ”hur får man kärlek att stanna kvar?”. Den är som en vuxensaga på hallucigena droger: de två rödhåriga och brutalt förälskade Leigh-Cheri och Woodpecker i den dynamiska sällskapet av månen och mens, champagne och Camels cigarettsymbolik. Få böcker har fyllt mig med sådan glädje över att ha upptäckt en litterär skatt. Oh-oh, spaghetti-o.

Femininitet, gudomlighet och magisk realism

För att återgå till huvudtemat: femininitet och gudomlighet. I boken Skinny legs and all utforskar Robbins den smutskastade myten om Jezebel. Med, eller snarare vägvisare, på resan är Can o’ Beans, Dirty Sock, Spoon, Painted Stick och Conch Shell. Centrala i historien är även två män, en man av arabiskt ursprung och en av judisk härkomst. De driver en restaurang tillsammans. Rakt över gatan från FNs högkvarter. Och här hamnar historiens kvinnliga huvudkaraktär Ellen Cherry, ditkörd i en bil som blivit svetsad till formen av en kalkon.

Cherry är konstnär och hon tar sig till New York för att utveckla sin konst. Allt går inte enligt plan. Tom Robbins historier kan på ytan te sig som ett sammelsurium av karaktärer, sidohistorier och lösryckta sammanhang, men ju längre en kommer desto större blir bilden. Jezebel, som gått till historien som den målade skökan, dyker upp ganska tidigt. Först som ett varnande exempel på faran med kvinnligheten, för att sedan bli något av en ledande fix-idé hos vår protagonist. Med på färden kommer även den bibliska Salome, hon som dansade de sju slöjornas dans.

Att skriva kortfattat om den påverkan som de monoteistiska religionerna haft på vårt kulturella liv är nog omöjligt, förutom att konstatera att den varit dominerande. Jag försöker alltså inte skriva något allomfattande redogörelse utan snarare den skräckblandade glädjen som infinner sig hos mig när jag börjar rota i det. Med monoteistiska religioner menar jag främst judendom, kristendom och islam, det har funnits andra men inte med samma omfattande påverkan. Genomgående för tidigare stora trosuppfattningar är att de haft både kvinnliga och manliga gudar, där den kvinnliga främst stått för den livsviktiga fruktsamheten. Med de monoteistiska religionernas intåg försvann alla exempel på feminina gudomligheter/feminin makt. Att titta på karaktärer ur de tidiga religiösa texterna, främst gamla testamentet, ur ett historiskt perspektiv kan ge intressanta tankar kring hur de kvinnliga karaktärerna med makt blivit baktalade i över 2000 år genom de bibliska texterna.

Jezebel, Jawhe, Astarte och Asherah

Jezebel av J.L Byam Shaw

Jezebel är ett bra exempel. Hennes historia i gamla testamentet går kortfattat till så här: som fenicier har hon, enligt biblisk tolkning, en avgudatro med Baal och Asherah i centrum. När hon gifter sig med Ahab, kung över norra Israel, försöker hon övertyga sin man om att överge Jahwe och istället göra hennes religion till rådande i landet. Efter att hon konspirerat mot en oskyldig man och fått honom dödad går sanningen upp för folket/kungen. Jezebels sitt öde beseglas därmed och hon går en mycket våldsam död till mötes. Just Jezebels död är värt att uppmärksamma. Hennes rykte som den målade skökan kommer från att hon i stunden före hennes död såg till att vara klädd och målad som den drottning hon var. Som detalj är hon även en av de första som med historiska belägg utsätts för defenstrering, alltså mördad genom att bli kastad ut genom ett fönster. Ett tillvägagångs sätt som sedan dess har haft en stark symbolisk laddning och ofta använts i just politiska syften. Efter att ha blivit kastad genom fönstret sätter sig hennes mördare för att äta och dricka. Efter det går man ut för att begrava hennes kropp, men finner bara hennes skalle och händer kvar, resten har blivit uppätet av lösdrivande hundar.

I en historisk kontext kom Jezebel från en kultur där kvinnlig gudomlighet var starkt befäst. Asherah är en central gestalt som går igenom flertal kulturer med något förändrat namn (motsvarande hur grekiska gudomligheter bytte namn iom romerskt övertag). En annan feminin gud från tidiga Mesopotamien (från första milleniet före vår tideräkning) är Astarte, gudinna över fertilitet, sexualitet och krig. Kopplingen till Jezebel är att i den fenicisiska kulturen var det tradition att en kvinnlig kunglighet var överhuvud för templet som tillhörde Astarte. En roll som det knappast fanns utrymme för i den judiska tron. Detta kan vara en förklaring till varför hon inte ville överge sin religiösa tro för den nya som rådde i landet där hon nu bodde. Viktigt att poängtera i en kontext som denna är att en kvinnlig gestalt som fått gå till historien som en målad sköka egentligen har en betydligt mer komplicerad och politisk historia. Oavsett den historiska sanningshalten i den specifika berättelsen om Jezebel är det ändå ett talande exempel på hur en kvinna med religiös och politisk makt har decimerats till att bli en nidbild av den rousseanska, romantiserade okunniga, förföriska kvinnan som bara agerar på egna, manipulativa, känslor.

“Not naive,” Conch Shell had corrected him, “He simply has not been taught to fear the things you fear.”

Var ska då denna lilla historia placeras, bland bortglömda gudinnor och jordiska kvinnor dömda till eviga karaktärsmord? Kanske i det övergripande tema som programmet om Maria Magdalena behandlade och som är centralt i Tom Robbins författarskap? Att damma av bortglömda detaljer, personer, fenomen och historier som människor av okunskap eller ovilja låtit bli att berätta för omvärlden.

Respekten för människor i Tom Robbins böcker är något jag alltid slås av. Även de mest udda karaktärer, biroller och antagonister decimeras aldrig till att bara bli utfyllnad. Alla har ett syfte att fylla. Men det kanske säger sig självt, om en författare som kan få en målad pinne, snäcka, socka, sked eller en burk med bruna bönor att fylla en roman med substans.