Inom västerländsk feminism har det länge funnits ett starkt avståndstagande från biologi. Man har velat söka sig så långt bort från den biologiska kroppen som möjligt. Men att kunna avsäga sin kropp är inte en lyx som många kan unna sig. Men är en kropp är sjuk eller när en kropp avviker från normen blir det plågsamt tydligt att den måste tas med i beräkningen. Även det som ligger under ytan, vårt köttiga, blodiga fysiska inre kanske kan få en plats inom feministisk teoribildning. Maria Lönn är doktorand på Södertörns högskola och menar att hon länge har varit immun mot biologins antaganden. Tills hon fann den postmaterialistiska feministen Elisabeth Wilson.

Maria Lönn undersöker idén om tänkande organ och inälvor som minns.

Jag har länge stoltserat över min immuna läggning gentemot biologins antaganden, berättelser och moraliserande anspråk. Men för några månader sedan föll jag utanför diskursens gräns. Kroknade inför biologins intrasslade relation med hur vi begriper oss själva och varandra.

Mina vänner nickade avmätt när jag ohejdat pläderade om näsborrarnas varierade hastighet i att ta in dofter, om stjärnornas glitter på färd genom rymden. Om hjärnans självmedicinering och om dopamin som en karusellfärd. Jag kunde inte lägga band på mig själv, trots min veka inställning till kroppsvätskor var jag så uppfylld av äckel och fascination att jag googlade på temat ”organ”.

Det som inspirerade denna nya riktning var en text skriven av den postmaterialistiska feministen Elisabeth Wilson och hennes arbeten om tänkande organ. Ja, jag är lite sen på bollen här vad gäller relevansen biologi och feminism, men låt mig ändå berätta om hennes tankar.

Steve Martin in The Man With Two Brains.

Västerländsk feminism har omringats av en ambivalens kring hanteringen av sin kulturs tillgivenhet till kropp och själ eller soma/psyke dualismen. Som en underkastad post-struktualistisk feminist har jag själv alltid våndats kring diskursens påverkan och fantasins tillskrivelser.

Men det finns feminister som lämnar diskursens grepp och som gör anspråk att upplösa denna gordiska knut på ett mer organiskt och kroppsligt sätt.

Ett icke- biologistiskt förhållningssätt till kroppar springer ofta ur en effekt eller en reaktion mot för stark eller överdriven tilltro till biologi eller biologiska bevis och data. Kvantitativ underlag för analyser och förklaringar om människan. Kroppens organ har inom delar av feministisk teori fungerat som den medicinska andra i relation till kulturen och sinnet, där den biologiska kroppen är placerad vid sidan av eller som ett olämpligt undersökningsföremål. Det här är inte fallet för Wilson som situerar kroppen på ett annat vis än det klassiska anti-biologiska hållningen och genom något som hon kallar för ”Gutfeminism”.

Här handlar det om en feminism som kan tänka organiskt och genom biologiska substanser. Wilson är en självutnämnd vetenskapsfeminist, vars arbete ligger i skärningspunkten mellan naturvetenskap, humaniora, samhällsvetenskap. Mer specifikt slår hennes forskningspuls för biologi, evolutionsteori och neurovetenskap.

Medan den västerländska feminismens självutnämnda hertiginnor ofta positionerat sig kritiskt mot neurovetenskaps flirtande med en biologisk reduktionism använder Wilson sig av neurovetenskap för att närma sig teorier om kroppen.

From Vacuum “I Take Pride in My Religion”.

Genom biologisk data utvecklas nya modeller för feministisk teori. Kritiken behandlar bristen av konversation mellan neurovetenskap och psykoanalys.

Om neuroforskare har förbundit sig till att undersöka ett nervsystem utan psyke, har psykoanalytiker (både feministiska och andra) åtagit sig ett icke – biologiskt psyke som sitt forskningsfält. Wilson försöker överbrygga denna lucka. Hon kritiserar också dualismen mellan psyke och soma eller kropp och själ. Wilson undersöker psyket inte bara genom psykoanalys, i den freudianska traditionen, utan även genom att titta på neurologi och biologi – de materiella grunderna och funktionerna för hjärnan, organ och neutrala nätverk. Genom eller via det utforskar hon kopplingen mellan olika psykiska uttryck så som Freuds psykoanalytiska modeller av hysteri samt dess materiella transformationer och uttryck (vilket kan vara klumpar som uppstår i halsen) Det handlar alltså om de biologiska mekanismerna av hysteri. Hysteri låter oss inte bara veta hemligheter om psyket utan även om biologiska substrater.

Fokuserad på den organiska karaktären av ätstörningar, bulimi och dess koppling till fysiologin i tarmen, visar Wilson hur samtida depressiva tillstånd kännetecknas av en sammanflätning av affekter, socialitet och biokemi.Wilson analyserar alltså bulimi, men inte som en fysisk manifestation av en psykisk störning, utan snarare som “biologisk omedvetenhet”.

Mika Rottenberg
 Videostillbild från Dough, 2005–2006 Installation med enkanalsvideo Längd: 7 min Varierande dimensioner Courtesy Nicole Klagsbrun Gallery New York; Andrea Rosen Gallery, New York. 
 Copyright: Mika Rottenberg.

En term som myntades av dåvarande studenten och brevvännen till Sandor Ferenczi som var brevvän till Siegmund Freud. Enligt Ferenczi manifesterar eller uttrycker vår biologiska materia, i detta fallet tarmen, en omedveten vilja. Våra organ har “minnen “. Minnen som kan framkallas av psykologiska stimuli men är eller blir manifesterade genom verkliga psykologiska sätt på det vis våra organ ”tänker”. Genom denna uppfattning är våra organ “vetande ting” hela tiden “. De har sina egna drömmar och demoner.

Ett exempel är hur bulimipatienter kan framkalla kräkningar utan att stoppa ner fingrar i halsen. Det kan räcka med att de dricker eller trycker sin hand mot magen så kräks de. När kräkningar blivit så pass självständiga, är bulimi ofta svår att behandla. Detta eftersom organet, som jag nämnde tidigare, har börjat tänka själv. Känslomässiga uttryck eller affekter som ilska, behov, depression har blivit organiska. Ibland är tarmen ilsken, ibland deprimerad. Patienters möjlighet att svara på kognitiva behandlingar vid en sådan situation är därför ofta väldigt begränsad men inte helt omöjligt, eftersom organ hänger ihop med andra organ. Eller mer bestämt: tarmen hänger ihop med hjärnan.

Wilson menar att om en tittar på medicinska data om hur antidepressiv medicin cirkulerar runt i kroppen, är det möjligt att utröna att effekterna av anti-depressiva läkemedel inte är begränsade till hjärnan utan också påverkar de nätverk av nerver inblandade i tarmen. På så sätt kan bulimipatienters tillstånd lindras genom medicin mot depression. Varför antidepp hjälper mot bulimi kan, enligt Wilson, förklaras genom att förstå hur ätstörningar hänger samman med idén om den ”organiska tanken”. Wilson försöker alltså uppluckra hierarkin mellan organen och våra psykiska tillstånd och visa att det inte finns någon ursprunglig distinktion mellan de två. Hon menar att psykiska manifestationer, som bulimi, ska inte bli tolkade som tecken eller symtom på sekundära psykologiska tillstånd som är pålagda eller stör de ”riktiga” funktionerna av våra organ. Organens humör eller tillstånd är alltså precis som matsmältningen en naturlig del av de händelser som omsluter våra organ. Wilson vill alltså skriva fram både den psykiska karaktären av tarmen och den tarmmässiga karaktären av ens humör. Tarmen blir alltså inte ett sinnligt tillstånd, utan är alltid redan är ett sinnesorgan: det funderar och grubblar. Det betyder alltså att de så kallade perifera mänskliga organen är psykiskt levande.

Det är alltså ett sätt att använda sig av biologin som ett sätt att bygga andra modeller av kropp och själ soma/psyke bortanför för den cartesianska dualismens gränser. Denna uppluckring innebär inte att psyke och soma är samma sak, utan att det inte finns något som föregår den andra vad gäller skillnad eller avgränsning mellan dessa. Det är ett sätt att komplicera den dynamik som finns inom den biologiska kroppen och erkänna en ”organisk tanke “som ett alternativ till den delade sinne / kropp dualismen.

Genom denna idé öppnas ett annat sätt att tänka på skillnader. Inte bara mellan psyke och kropp utan också mellan subjekt och objekt som komplicerar frågan om hur vi tänker kring subjektskap och kroppar.