< TWTxT TrueWomance

“Jag har svårt för text med ett uppdrag”. Lisa Carlsson och Tone Schunnesson samtalar om feministiskt skrivande och Tripprapporter.

“Jag har svårt för text med ett uppdrag”. Lisa Carlsson och Tone Schunnesson samtalar om feministiskt skrivande och Tripprapporter.

Den första romanen refuserades. Sedan skrev hon snabbt Tripprapporter. Med den blev hon en av Sveriges mest hyllade debutanter under 2016. Lisa Carlsson, som skriver på sin debutroman, har träffat Tone Schunnesson i ett samtal om litteratur, feminism, sängar och droger. 

Hur var releasefesten för Tripprapporter?

Insane, jag gick hem först av alla för jag blev så overwhelmed. Alla på ett ställe, familj, barndomsvänner, bekanta, lärare, ex lovers, som ska samlas på samma ställe. Men det var roligt och alla va skitfulla.

Det kändes glammigt.

Det var det som var mitt mål.

Vi har ju pratat om att vi måste införa mer glamour i litteraturvärlden.

Exakt, I’m on a mission. Men det är svårt för det har varit så många samtal så jag har inte outfits så det räcker. Jag var på kulturhuset igår och då hade jag Adidasbyxor och pyjamasskjorta, det är inte så glammigt. Men jag hade full on make.

Kan du inte få spons?

Det är det jag måste fixa. Nån barnbutik eftersom barnkläder är min stil, eller en bröllopsbutik för maxad look.

De kanske inte jobbar så mycket med spons just.

Nej det är ju en smal publik.

Hur skrevs Tripprapporter fram? Du hade varit i Thailand

Jag kom hem från den resan och jag ville aldrig skriva igen. Barnsligt men jag var så sårad: Mitt förra manus hade blivit refuserat och när min dator gick sönder tog det som ett tecken från gud. Resan var ett sånt antiklimax. Jag åkte iväg för att skriva i en månad och datorn gick sönder direkt. Och sen kom jag hem och var mega sårad och arg. Man ska skriva och man är helt ensam och ingen bryr sig. Men sen blev jag superförälskad i en person och det var som att jag ville fixa den personen och tänkte ”Vad kan jag? Vad är min skill? Jag kan skriva!” Så jag skrev en novell om honom men han tyckte inte om den. Eller han brydde sig inte om den. Men då var det som att jag kom igång genom det. Ibland hittar man en punkt och kan uttömma hur mycket energi som helst ifrån den. Jag hittade en röst som höll och det kändes som att jag var tvungen att fånga den snabbt. Sen gick den över. Jag hade inte kunnat skriva den boken idag.

schunnesson_tone_3

Tones Schunnesson

Du måste ha skrivit så snabbt?

Ja, det gick snabbt. Jag var tvungen att etablera platser och sånt, för den är väldigt rörlig i tid och plats. Det är ju ett problem jag har i skrivandet och det kräver väldigt mycket av läsaren. Jag var tvungen att göra det lite mer prosaiskt. Och landa på en plats, i ett rum för att sedan låta vad som helst hända i det rummet.

Jag tänker att vi har rakt motsatta problem. Jag har rum och texten rör sig inte överhuvudtaget. De kommer aldrig ut från rummen.

Jag hatar det med romanen. Förflyttningen. Det sabbar all vibe. Det är det jag gillar med dikten. Att den inte alls kräver samma rum. Eller såklart, ett litterärt rum men inte ett fysiskt rum.

Men rörligheten finns hos dig så mycket ändå.

Men det är ju det jag måste redogöra för, var hon befinner sig. Typ i Bangkok. Eller att hon går från sängen till köket. Jag ville skriva en bok där inga ting fanns med.

Sånt också är jävligt tråkigt i verkligheten, att gå från sängen till köket.

Ja, man vill ju leva ett sånt upphöjt liv där man inte behöver göra sånt. Men jag tänker också att romanen är så upptagen av vardagen.

Många romaner skrivna av kvinnor just nu handlar om kvinnor som är osympatiska, lata, odrägliga. Om tjugo år kommer det att pratas om det som en våg tror jag. Är det något du tänker på?

Inte så mycket på det osympatiska däremot har jag tänkt på det där med att det inte ska finnas en psykologisk förklaring till hennes beteende. Jag ville inte be om sympati. Inte att huvudpersonen per se skulle vara osoft utan mer som ett allmänt tillstånd. När man är på den platsen i livet, när själen är sjuk, då vet man inte om det för man är så upptagen av sig själv. Jag var mer intresserad av att stanna där än att söka en förklaring.

Typ saker som hände när hon var liten.

Precis. Det är en förminskande rörelse. Jag tycker inte det i verkligheten men jag hade det som mål när jag skrev.

Jag tycker att det är ett så fult krav som ofta ställs på böcker skrivna av kvinnor.

”Varför är hon så här, jag fattar inte?”

”Var hennes pappa taskig mot henne?”

Exakt!

Är du rädd för att folk ska tro att hon är du?

Det pendlar. Många frågar mig, inte rakt ut men förklätt. Alla som håller på med litteratur vet att det är inte så litteraturen funkar, att något är sant eller osant. Nu har nån har skickat hem broschyrer för Anonyma Alkoholister till mig. Det är konstigt. Jag vill gå till det mest sårade stället i mig själv och skriva därifrån och så reagerar folk så ”Ska vi punda ihop?!?!?” ”Nä, det ska vi inte.” Också fått såna mejl från killar där de skriver att de måste träffa mig. Varför då?!?

Det är jättekonstigt baserat på boken. Är det verkligen en person man vill vara med?

Ja, vill du vara med henne?!?! Jag sa till Sydsvenskan att en sårad kvinna vill ingen vara med men folk skriver att de vill vara med mig nu, så det kanske har förändrats. Nu kanske hela världen vill ta hand om mig efter att jag har skrivit den här romanen, hoppas det.

Jag tror att många män har en uppfattning om att de vill ta hand om en sårad kvinna. En tro om att det finns något skört inom ”skadade” kvinnor som de kan hela. Men i verkligheten ser det inte ut så. Den sårade kvinnan vill ingen ta hand om. Men nu har ju du blivit en bild som människor kan fästa sina fantasier vid.

Ja, men jag undrar varför. Jag förstår inte vad jag har att göra med min bok typ.

Varför pratar vi ens om författaren?

Det är ju helt absurt, även när jag skriver i tredje person eller vad jag än skriver så flyter ju liv och fiktion ihop. Det är samma sak när man läser, att man kan bli det man läser men det gör det inte det sant såklart. Jag minns när jag gick i gymnasiet och läste en bok om den utarmade arbetarklassen i Irland och bara började äta skorpor och dricka te för att de gjorde det. Men det gjorde ju inte mig en del av det irländska proletariatet.  

Jag läser Lolita nu för första gången och förstår äntligen grejen. Hur plågsamt det är att man tvingas bli kär i en tolvåring genom litteraturen. Jag blir en förövare.

Och det är ju det som är fiktion, för det är ju inte sant. Du vill ju inte våldföra dig på en tonåring. Det är ju det litteraturen gör med dig och det som är litteraturens kraft. Jag hade inte orkat vara som hon i min bok men det hade varit nice typ.

Är det någon som har provocerats av den?

Ja en man som skrivit att hon ofta är avklädd eller går omkring i trosor.

Det har jag också fått kritik för, att min huvudperson går omkring i trosor.

Men vad ska man ha på sig då?!?!? Det är då man konfronteras med det vidriga med att vara kvinna att man sexualiseras oavsett. Vad menar han? Är hon objektifierad för att hon har trosor? Det är ju bara ett varande liksom. Och någon annan hade blivit provocerad för att jag tydligen är för gammal för att skriva den här boken, att den passade en 21-åring bättre.

Men den boken går ju inte att skriva när man är 21.

Verkligen inte, men det tänker jag har mer att göra med den personens ångest över vem man ska vara under vilken tid i livet.

Är du rädd för att hamna i någon annans åsikter och börja tro på dom? Jag skulle lätt tro på någon som sa att jag är för gammal för att skriva det jag gör. Jag skulle nog tänka att ”vaffan, det stämmer nog?” Jag är ju trots allt lika gammal som Jesus när han dog på korset.

Nej, det bryr jag mig inte så mycket om. Däremot kan det vara svårt när folk gillar boken väldigt mycket. Det är underbart att vara omtyckt och därför vill jag inte bli för upptagen av vad folk tycker är fantastiskt och bra. Så man inte känner någon skyldighet gentemot dem sen när man skriver nytt. Om någon inte gillar det så visst kan man bli sårad men faktiskt. Skit samma.

Skriver du för att bli älskad?

Jag tror att jag skriver för att tala med någon.

Jag tänker på novellen du skrev till han du var förälskad i.

Ja, då var det ju för att imponera på någon men jag tror att man skriver för att samtala om något. Och sen kan det vara en annan person eller författare eller bok. Litteraturen för mig är mycket samtal och kommunikation. Kärlek är också det. Jag tror att de går hand i hand.

Jag hämndskriver ibland. Typ om man känner att vissa personer aldrig kommer att fatta och kanske kommer de aldrig läsa men det är skönt.

Hämnd var ett större motiv för mig för några år sedan. Men den känslan är så flyende, nu vill jag hämnas men happ nu hämnades jag och fick dåligt samvete direkt.

Är det sårade mer bestående?

Jag tror att viljan att tala är mer bestående. För så är det att läsa tycker jag. Och att gå i skolan. Man läser Descartes tusen år senare men då fortsätter man ju ett samtal med honom. Jag tror att skillnaden mellan en dikt och något man bara säger kan vara att man infogar sig i ett litterärt samtal. Aristoteles har skrivit mycket om platsen och jag läste honom i våras och då var det som att jag fick en upplevelse av filosofi, eller tillgång till ett samtal. Jag visste inte ens om det men det är utifrån frågan om plats som jag har jobbat. Vad är plats? Vad är tid? Och plötsligt förstod jag det. Men så kan det i för sig bli oavsett vilken bok jag läser. Jag tänker att allt handlar om mig. Litteraturen är en så konstig sak där allt kan funka.

Som när man blir kompis med folk i tv-serier.

Precis, man känner alla.

För mig har teorin alltid varit svår att förhålla sig till.

Jag har nog oroat mig mycket för hur omvandlar man teori till text? Men jag tänker också att det teoretiska läsandet har varit en träningssak för mig. Så om man skriver skönlitterärt och är bra på det så är det jobbigt att tränga in i ett akademiskt läsande och skrivande för att det är som att man måste börja om från noll och inte alls är bäst i världen längre. Det är ett nytt språk.

Just att man inte får använda sitt eget språk är vidrigt tycker jag. Läsandet är inte inte problem. Men skrivandet.

Det är fruktansvärt. Jag har bara fått gå med på att jag inte är bra på att skriva akademiskt. Men det betyder inte att jag inte kan omvärdera det jag läser på Södertörn till litteratur. Det är det som är skönt med att vara författare. Man kan vara respektlös och storslagen och svepande.

Är ditt skrivande alltid en röst?

Det är alltid ett jag

13268428_1175745349124583_1872519791750188119_o

Lisa Carlsson (i Minna Palmqvists t-shirtkampanj 2016.)

I mitt skrivande finns ingen röst, det är därför det är så svårt med dialog. Det är bara bild. Därför står det så stilla också. Rösten finns inte i mitt huvud. Men du har velat skriva bara en röst.

Jag är intresserad av ett ogenomträngligt jag i världen. Hur skriver man fram det jaget i litteraturen? En röst som bara maler på oberoende allt annat.

Tänker du att hon är ogenomtränglig?

Nej men hon tror nog att hon är det. Men jag vet något om henne som hon inte vet själv, eftersom jag är författare.

Tycker du om henne?

Ja, absolut. Hon är opålitlig men det är ju alla. “Nu är jag sårad”, “Nu måste du gå” för att nästa sekund säga “Kom tillbaka”. Jag tycker det är sympatiskt. Men jag vill nog inte umgås med henne. Jag älskar henne på avstånd.

Det är väldigt fritt att röra sig i tänkandet. Det är inte samma konsekvenser som i handlandet.

Tänkandet står över handlandet i boken. Eller det är ju det hon är upptagen med.

Du ville skriva en röst utan män men det gick inte, varför?

För att romanen kom till mig i så mycket energi som uppstår ur att vara sexuellt och romantiskt avvisad. Jag tänkte mycket på romantik för att hon rör sig i ett inre landskap som är så ”Oj man kan dö plötsligt och av misstag” men det är inte kärlekslöst. Det hänger ihop. Familj och barndom hänger ihop med nostalgi. Och nostalgin är livsfarlig.

Det finns så mycket sorg där.

Så mycket sorg. Det är att längta till en plats som inte finns längre och det är så obarmhärtigt att det inte går att ta sig tillbaka. Därför var det viktigt att ha med männen för jag vill skriva fram den omöjliga platsen, som hänger ihop med vem man hade kunnat vara om livet bara varit lite annorlunda.

Har någon blivit kränkt?

Nej, jag trodde att vissa skulle bli det men jag har bara fått höra att det är fantastiskt. Och vissa av dem läser inte så det underlättar ju.

Jag tänker att det skulle vara så lätt hänt. Om man tänker på traditionell syn på kvinnors skrivande, att det skulle vara så typiskt om något gammalt ex hörde av sig och var upprörd över att du har skrivit om honom.

Jag är nog så mycket inne i fiktionen att ingen skulle kunna identifiera sig.  Om de inte är narcissister. Jag har tänkt på olika sorters män.

De kommer fram väldigt fint tycker jag. De olika typerna av män. Man känner igenom dem.

Visst gör man? Nikita i romanen, där tänkte jag mycket på Dean i On the Road. Jack Kerouac som skrev romanen var så vild men återvände hela tiden till någon slags borgerlighet. En fast punkt. Och Dean som också låg nära en verklig person, hade inte den där tryggheten och inte heller ett eget skrivande, han dog en helt onödig död. Han var en musa. Jag tror att jag har tänkt på männen mycket som muser. Någonstans där huvudpersonen hämtar  pengar, en plats att sova och  plats där hon kan elda på något hos sig själv, det storslagna och sårade.

Känns det som att du har paketerat ett liv där, mellan pärmarna?

Jag tror att jag tänkte på det som ett mycket begränsat liv. Men nu när folk har börjat läsa den som känns det som att den rymmer hela världen. Folk säger att när boken kommer så slutar den tillhöra dig. Jag har inte förstått vad det betyder innan men nu förstår jag. Jag har börjat tro på  litteraturens kraft på ett helt annat sätt. När både medelålders män och tonårstjejer kan se sig själva i karaktären då känner jag verkligen att ”åh litteratur, det är ju fint ändå.”

Man pratar ju om hur mycket makt som man har som författare. Jag tänker ofta att jag har låst in min huvudperson och hon kommer aldrig att komma ut. Men är du rädd att du kommer att bli en förebild nu, som måste ”ta ansvar”.

Jag slår bakut när folk frågar om det är en feministisk roman. För jag känner att det är ett så enkelt sätt att kontrollera boken och mig som person och författare. Då vill jag bara säga att nej det är det inte. Men vad är en feministisk roman? Är det när en kvinna som är feminist har skrivit en roman?

Eller när man skriver utifrån en agenda?

Precis. Men jag vill göra andra saker, jag vill utforska plats, tid, minne. Det känns som att när någon säger att det är en feministisk bok så är det ett sätt att försöka förklara.

Som en läsanvisning. Det är en ganska ofeministisk fråga att ställa.

Ja, fast jag tror att folk ställer den i all välmening. Men jag som skrivande person jobbar inte så. Man kanske tycker att världen är hemskt och alla är fascister och så skriver man utifrån den känslan. Men jag skriver inte i ett utbildningssyfte.

Nej det blir ofta så träigt.

Jag har svårt för text med ett uppdrag.

Verkligen. Jag har tidigare haft panik över att folk ska läsa min bok som ofeministiskt. Det sitter så djupt i mig.

Man vill ju ha kvar sitt gang liksom.

Ja, men det är jättesvårt att vifta bort de rösterna och inte låta dem styra texten.

Så tror jag också. Jag tror att det är bra att vara ensam mycket när man skriver.

Är det ett slutet rum för dig?

Ja, det är det. Jag tänker att skrivande bl.a. är kommunikation. Man vänder sig till någon och vill tala. Men man låser in sig på ett rum och sedan när man kommer ut är man fortfarande frånvarande för man är någon annanstans i tanken. Det är ett så idiotiskt sätt att försöka nå någon, för man vänder sig bort både med kroppen och tanken. Och jag kan känna att jag inte vill skriva för jag vill inte vända mig bort. Men sen kommer det till en kritisk punkt när det inte går längre och jag gör det ändå.

Vad skulle motsatsen vara?

Att vara i världen.

Skulle det gå att skriva på något annat vis än i ensamhet?

Frank O’Hara hade alltid med sig sin skrivmaskin när han gick på fest och skrev dikter till sina vänner. Han satt där och ba ”Lisa, do you want a poem?!” så skrev han och gav till folk. Han fed of that energy. Så känner jag att jag också vill bli. Eller så är jag ibland men då är man ju också killen med gitarren.

Man kanske skulle ställa till med en sån fest. Fast det bara är brudar med datorer.

Men jag kan nog vara han ibland, killen med gitarr. ”Vill du höra vad jag skrev idag?”

Jag skulle nog kunna bli den personen men jag har inte så många i min närhet som jag vill ska läsa det jag skriver.

Jag tror inte folk fattar vad jag håller på med. Jag har många vänner som inte skriver. De vet att jag gör det och är väldigt uppmuntrande men jag tror inte de förstår vad det är jag gör. Jag förstår knappt själv hur det går till.

Plus att det är en så lång process. Om man håller på med andra uttryck, det måste inte gå snabbare, men nu har jag skrivit på min roman i fem år utan att någon har hört mer än enstaka sidor på uppläsningar. Det är som ett moln som inte går att ta på som man håller på att bråka med. Otroligt diffust. Det kan jag sakna mycket, att göra något som är fysiskt och som resulterar i något mer konkret. Jag romantiserar nog att göra något med händerna som blir något man kan ta på och känna på. Om jag skulle göra något som motsvarar bilderna i mitt huvud så skulle det ju inte bli en bok, det skulle egentligen bli något annat.

Mitt skulle bara vara en röst i natten. Ännu mer abstrakt.

Är det det du skriver på nu?

Nej, nu försöker jag skapa något som inte är ett sånt utfall utan något som bryter av ibland. Men det är så konstigt för jag har lämnat den här boken bakom mig på ett sätt men jag är mer upptagen av den än någonsin. För att folk läser den.

Du är utspridd som små droppar.

Och ber om att få dem tillbaka.

Men, boken du har skrev innan Tripprapporter, som blev refuserad, hatar du den?

Nej det är så konstigt, för mig själv, nu debuterar jag men jag har skrivit en bok innan. Den blev inte utgiven men det betyder inte att jag inte har gjort det. Jag tog en av karaktärerna från den boken till min radiopjäs Härlig är min avgrund. Och andra karaktärer har mötts. Så den boken har gett mig väldigt mycket.

Det är samma universum där dina karaktärer kan få samexistera, fast i olika verk.

Ja, och det är så jag vill tänka på det.

Det är som när tv-serier får spin offs.

Precis, fast det är så små grejer. Nån som flimrar förbi i bakgrunden. Jag tror man bara har tre tankar. Det finns bara tre dikter att skriva och sen får man skriva om dem tills man dör.

Vilka är dina såna saker? Dina smärtpunkter.

Jag tror att det är Låt mig vara, kom tillbaka, förlåt. De är dessutom saker som hör ihop fast det är också tre helt olika saker.

Jag tror att jag har ensamhet.

Är inte det för att man skriver?

Det kanske förstärks i det.

Sen är jag superintresserad av tid, plats, minne, nostalgi, jaget. Såna större bilder. Som tar sig uttryck i låt mig vara, kom tillbaka, förlåt.

Var skriver du nånstans?

Hemma. Jag tänkte på det med A Room of One’s Own och Norén sitter i ett helt vitt rum och skriver. Men bostadssituationen i Stockholm omöjliggör ett eget rum att skriva i. Det finns inga rum, du måste flytta hela tiden. Jag har någon idé om att anlända till en plats och så är det storslaget att skriva där. Men jag ligger bara på soffan och får ont i nacken.

Jag skriver nog mest i duschen och när jag sminkar mig. Det sker i huvudet och sen gäller det att få ner det fort som fan.

Jag brukar tänka att det här kommer jag ihåg!

Jag skulle gladeligen suttit på ett slott någonstans och skrivit.

Jag hade gärna suttit som Muminpappan i ett torn och titta ut över världen. Men sen känner jag mig ensam och undrar vad andra gör. Men jag tänker att man alltid flyttar skrivandet till en annan plats. På den platsen kommer skrivandet ske. Men alltså, nej.

Det händer aldrig, den platsen finns inte. Men kan du försörja dig helt på att skriva nu?

Nej, vem kan det? Sara Stridsberg kanske. Knausgård?

Vill du det?

Ja, det är så mycket i skrivandet som inte är den skrivande akten. Som är all tid mellan. Och nu måste jag fylla den tiden med att gå och jobba. Och då hinner man inte vara en skrivande person, eller man måste anlända mycket tidigare till skrivandet. Och då tror jag att jag gör det mer sällan.

Jag rädd att annat skrivande tar ifrån det skönlitterära skrivandet som är det viktigaste. Som om det bara finns en viss mängd skrivande i mig.

Jag förstår hur du tänker. Men jag tänker att allt arbete tar ifrån det skönlitterära skrivandet. Så om man jobbar tio timmar på restaurang, kommer hem klockan två på natten. Går upp nästa morgon, då är det inte som att man känner sig skitredo att jobba med sin roman fem timmar innan man ska gå och jobba. Det är något med det fysiska arbetet. Folk tycker att det är skönt att man inte tar med sig arbetet hem men… jag vet inte.

Jag jobbade som personlig assistent, mycket natt. Då tog med mig skrivandet till jobbet. Jag satt vakade och skrev samtidigt. Och det funkade ganska bra men samtidigt blir man ju tokig av det.

Hur då?

Att sitta i nio timmar, isolerad i ett rum med en sovande person bredvid sig och skriva.

Hur är det egentligen?

Rummet blir liksom ännu mer slutet än vad det blir dagtid. Men det är inget eget rum. Och det avbryts ibland. Alla hjärnspöken blir tydligare. Tankarna förvrids på natten.

Men man blir galen på natten. Man har en helt annan röst då. Världen blir helt annorlunda. Det är som att det finns en helt annan värld på natten som man alltid missar för att man sover.

När skriver du som bäst?

På morgonen. På natten. På natten om dagen redan har varit eller på morgonen om jag precis har vaknat. Men nattrösten är helt annorlunda än dagrösten. Den är mer intuitiv vilket ofta gör att den är mycket sämre. Men att man ändå kan nå något där som inte går att nå under dagen. Dagrösten är en annan stram röst.

Jag behöver så mycket tid innan och efter. Som du sa, det går inte att skriva om jag har fem timmar innan jobbet börjar. Det är inte fem timmar att skriva. Det måste finnas massa timmar efter och massa timmar innan.

Det är det som har varit nice när jag har varit arbetslös för då har jag kunnat upprätta rutiner som liknar lönearbetet i strukturen men en viktig sak kan vara att gå upp och sätta sig och inte göra något på hela dagen. Och det är otroligt värdefullt men det går inte att omvandla till pengar.

Jag tappar mina rutiner så fort ingen tvingar mig. Det blir rutiner som är att ligga i sängen hela dagar och sträckkolla på Gilmore Girls.

Jag blir psykotisk om jag inte går upp ur sängen. Det är det enda jag har lärt mig av livet. Gå upp! Annars blir det inget gjort.

Men din huvudperson befinner sig mycket i sängen.

Precis. Jag läste nån annan bok när det var två personer som bara låg i en säng. Och det var så sorgligt. Som ett stillastående tåg som man önskar kan ta en härifrån.

Eftersom jag har flyttat runt så mycket var min säng det enda jag ägde under en lång tid. Den blev helig. Den enda platsen som var min. I perioder har jag bott i sängen för att känslorna inför det runt omkring är för överväldigande.

Men där kan man också låtsas sova så ingen kan prata med en. Mycket såna bra grejer. Men jag har ingen egen säng och den jag har nu är så obekväm, det kanske är därför också som jag bara måste upp.

Bra knep ändå.

Hade man haft en sån där kontinentalsäng hade man ju blivit deprimerad och aldrig gått upp.

Jag har en sån nu.

Nä sluta, förändrade det livet?

Ja, det gjorde det faktiskt.

Är det er gemensamma säng?

Ja, och jag älskar den så mycket. Han jag bor med gillar inte att hänga i sängen.

Killar gör inte det! Jag tror aldrig att en man har skrivit en bok om någon som är i sängen hela tiden förutom Proust.

Jag undrar varför, om det är ihopkopplat med lättja eller depression? Det hänger ju ihop.

Ja det är därför jag känner att jag måste upp annars blir jag deprimerad.

Men jag tänker att många mäns depression yttrar sig på andra sätt.

Var utspelar den sig?

Jag vet inte, jag tror bara de går och håller på den som om de är skitnödiga.

Skriver om Tripprapporter på Flashback kanske?

Har du läst din flashbacktråd det senaste?

Jag har inte vågat googla mig själv på två veckor. Det är rekordlång tid. Folk är så upptagna av att det är så mycket droger i boken men jag tycker bara det är så jävla lite droger i boken. Jag har varit så orolig att de på Flashback skulle tycka att det var för lite och inte en enda tripprapport i hela boken. Jag bryter den formen.

Jag älskar tripprapporterna där…

En del är helt magiska.

De har så tydlig dramaturgi.

Precis, den är ju så specifik för att den är ihopkopplad till jag-upplevelsen men samtidig så allmängiltig och icke specifik.

Men det finns också så många detaljer i dem som, utöver det härligt kroppsliga. Jag fascineras av att redogörelserna är så hängivna och extremt detaljerade.

Verkligen, helt utan shame.

Kan du skriva hög?

Nej, absolut inte, knappt ens full. Bukowski har sagt att ”Jag skriver mycket när jag är full och 80% går inte att använda men 20% är briljant.” Han var ju alkis, sen blev han nykter men då skrev han tydligen inga bra böcker.

Det är så sorgligt.

Jag vet, det är därför att man inte har råd att kosta på sig att bli alkis. För tänk om man upptäcker en genialitet där?

För mig räcker det med att kolla på sms:en jag skriver när jag är full för att fatta att det inte är en bra idé.

Jag tänker att det har att göra med nattens röst. Även om man inte är full på natten så är det något såsigt över det. Jag vill inte hålla på med sentimentalitet. Den berusade rösten och nattens röst är sentimental. Även om det kan komma fram något bra ur det.

Jag skulle vilja skriva som hjärnan funkar när man har rökt gräs.

Men då blir jag så jävla dum också.

Jag kan uppskatta det dummma. Jag kanske skulle skriva en stonerbok, typ Pineapple Express the sequel, romanen?

Det vill jag att du gör!

Men det är inga förflyttningsproblem i grästanken, den rör sig så fantastiskt fritt och brett mellan olika rum. Men jag tror inte att det går att översätta i text. Vissa platser återvänder jag alltid till i ruset. Mitt hem mellan jag var fem och tretton, min grannes trädgård. Har dina föräldrar läst boken förresten?

Ja, och de är glada och stolta och har nog lite ångest men de är storsinta och döljer den.

Har du grejer du inte kan skriva om?

Jag tror aldrig jag skulle kunna skriva en dagbok. Jag skulle aldrig göra min egen dagbok som litteratur. Och jag tror att det har med riktning att göra. Då riktar man ju sig bara inåt. Har du?

Jag tänker ganska mycket på det. De feministiska rösterna kommer in och säger vilka upplevelser kan jag skriva om?

Jag tror man kan skriva om vad som helst om man är respektfull, väl insatt, har stor empati och begåvning. Jag känner lite med de feministiska rösterna att … fuck dom.

Men jag undrar över min röst också, Vad skulle den bli om jag försökte skriva om något jag inte har tillgång till? Det finns saker som rösten inte kan tänka och det skulle vara konstlat om jag skrev om upplevelser som jag inte kan greppa. Jag funderar mycket på att skriva om andra. Jag har på senaste tiden varit helt besatt av Anna Nicole Smith t.ex. Folk har säkert redan skrivit romaner om henne. Men jag kan bildgoogla henne i timmar.

Vad är det som fascinerar dig?

Hennes öppenhet, tror jag?

Att hon var helt gränslös.

Att hon var så öppen med vad som krävdes av henne för att vara den hon var och att det var fruktansvärt. Och det fanns inte någon solidaritet för henne någonstans. Kanske i början från Hugh Hefner när hon var en Playboy bunny men den fanns ju inte kvar efter att hon fallit. Jag känner mig som en hemsk person som går igenom det där. Men hon har varit så många olika. Och hon känns så flyktig.

Vad har du fått reda på?

Inte så mycket, det är mest bilder men allt är bilder för mig. Jag vill se hennes dokusåpa men det kanske bara är plågsamt?

Det är också våldsamt att uppehålla sig vid någon, jag gör det med Lindsay Lohan, det är en äcklig sida av mig själv att fascineras av redan så exploaterade kvinnor.

Att man fascineras av det där sorgliga, hos kvinnor just. Jag har ju inte den fascinationen för män. Som tonåring hade jag det. Tänkte att jag ville vara ihop med en knarkare.

Vad skulle hända då? Jag tänkte alltid att jag vill vara en knarkare.

Det tänkte jag med, jag ville vara Christiane F i Vi barn från Bahnhof Zoo. Men sen tänkte jag Men vad ska mamma säga om jag börjar med heroin?

Bra tanke?

Den tanken finns hela tiden. Även när jag skriver. Vad ska mamma säga? Har du någon blick eller röst du inte kommer ifrån, som alltid finns där?

Jag tror inte det. Alltså min egen röst, det här är inte tillräckligt bra, det här kan bli bättre. Men utöver det känner jag mig ganska fri. Jag vet inte på vilken grund jag känner så. Det är felaktigt men det är så det känns.

Är det något du frigjort dig från eller har det alltid varit så?

Frigjort mig ifrån tror jag. Det kan ju komma tillbaka. Sen är det så att jag inte har varit i en relation på superlänge och det hänger nog ihop. Att inte behöva förhålla sig till en manlig blick och uppmärksamhet. Jag blir så upptagen av den jag är ihop med, för upptagen.

Man vill vara en älskvärd person och det är ofta en villkorad tillvaro.

Tone Schunnesson. Foto: Céline Barwich

Tone Schunnesson. Foto: Céline Barwich