< TWTxT TrueWomance

K och kisset

K och kisset

Den mörkläggande rullgardinen täcker hela fönstret. Rummet är kvavt och vi sover djupt. Men in i den för psykiatripatienter så viktiga nattvilan letar sig en kväljande stank. Min rumskamrat, K, har tänt sänglampan. Yrvaken är det som en strålkastare lyser upp pölen av kiss på golvet. Den gummerade madrassen har inte sugit åt sig urinen. Jag trycker för första gången på den röda larmknappen. Personal är snabbt på plats. De väcker K, öppnar fönstren och byter rutinerat lakan. Minnet sviker just då, men senare slår det mig att hon samma dag ville att jag skulle byta kläder på henne. På min uppmaning om att hon ska duscha nästa morgon svarar hon med att be personalen om sin illaluktande parfym, ”så att det ska lukta gott”. Vid sängdags dubbelkollar jag att hon verkligen har blöja på sig. Det har hon inte, så anställda måste tillkallas. Den natten vaknar jag igen, av hennes högljudda skrik. Hon har ramlat ur sängen. Scenen upprepas några gånger. Även den nattens sömn går förlorad. Nästa morgon måste K ta en större plats i mitt medvetande än dittills. Att det handlade om sexuella praktiker var en simpel slutsats. Men barnsligheten vid måltiderna, att inte besvara förslag om stödsamtal och andra mer konkret krävande beteenden som att vilja lukta intorkad urin skulle kunna tolkas som vittnesmål om övergrepp.

diaper-bondage-pictures1
Att K:s sexuella praktiker hade triggats av manlig, dominant, potentiellt våldsam sexualitet verkade rimligt. Kanske ända sedan barnsben? K förmedlade den bilden ganska effektivt. Skickligt underordnat beteende som fick henne att framstå som både sorglig och charmig. Att hon dessutom jagade tillfällen att fortsätta med de sexuellt motiverade praktikerna var uppenbart. Innan vi delade rum verkade hon inte ha något uppsåt att trigga och trakassera sin omgivning. Andra diagnoser och tillstånd än kinks och fetischer kanske motiverade vårdplatsen.

Inläggning i slutenvården innebär ofta att den sociala förmågan begränsas. När psykpatienter lär känna varandra uppstår ofta situationer som vårdgivare inte varken kan (eller bör?) ha full insyn i. Bipolära personer som vårdas under Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) är vanligen både känsligare för, och mer distanserade till, så kallad grooming än vad de brukar vara. Men med åren kommer nya insikter och praktiker. Påträngande handlingar från LPT-patienter mot anställda och inlagda är oundvikligt i den psykiatriska slutenvården. Ett gradvist stegrade, gränsöverskridande beteenden, så som nattliga ritualer och andra sabotage av den återhämtning vi är inlagda för kan man ju fråga sig hur det ska bedömas av psykiatrin. Assistans från anställda med hygien och kläder, önskan om blöja utan egentligt behov, att ramla ur sängen, spilla mat på sig, vägra duscha eller tvätta håret är nödvändigt. Och när de anställda delar på ansvaret blir säkert övergreppsupplevelsen mindre akut. I samhället i stort betraktas vit, västerländsk, medel- och överklass cismanlighet fortfarande som norm. Vissa sexuella praktiker när de utförs av kvinnor i en till synes underordnad position legitimeras kanske mer lättvindigt därmed. En inkludering och normalisering som antagligen inte skulle var möjlig om samma handlingar utfördes av män.

Kanske är det därför K:s fetischer och kinks kan upprätthållas med psykiatrins goda minne? Kanske spelar de akademiska och aktivistiska diskurserna kring sexuella praktiker som har fått brett genomslag de senaste decennierna in. Sexuella praktiker mellan samtyckande vuxna betraktas ju numera som normal- och inte sjukdomstillstånd. Samtidigt som det fortfarande verkar vara motbjudande för många att en vuxen kvinna vill agera som ett barn i relation till andra vuxna. Aversioner som skapar komplikationer i bedömning och bemötande medpatienter emellan. Men tydligt påträngande handlingar som stör nattsömn eller annan återhämtning kan i det vara (livs-)nödvändigt att sätta gränser emot. Men hur?

Även innan normstämpeln vidimerades i samhället har det som tidigare betraktades som perversioner ofta omgetts av stor tolerans inom såväl den intersektionella feminismen som hbtq-rörelsen. Förhandlingar kring rätten till sex förs sedan länge inom crip theory. Bör vårdgivare ta ansvar för sexuella begär och behov? Acceptera sexuella handlingar som en del av arbetet? Just inom psykiatrin, med ofta kroppsligt kapabla patienter, är frågan särskilt brännande. Hur ska sexuella praktiker betraktas när patienter agerar gränslöst på ett sexualiserat sätt? Att psykiatripatienter inte sällan står på medicinering som reducerar det kroppsliga behovet av att ha sex är ännu en komplikation. Om de anställda vägrar att exempelvis klä vuxna utan fysiskt behov av det i blöja drabbas istället andra patienter. Psykiatripersonal väljer därför ofta att se förbi smärre gränsöverskridanden gentemot både dem och patienter inom slutenvården. Som psykpatient är det oavsett omöjligt att ställa diagnos eller ens komma med några andra svar än professionellt samtalsstöd. Så gränssättningen och personers behov att skydda sig själva kommer till andra uttryck. För mig bland annat som en text då och då. Som den här.