< TWTxT TrueWomance

Keramik och krukväxter som konst

Keramik och krukväxter som konst

I en konsthall i Karlstad står krukor med pelargoner på enkla förvaringshyllor av trä. Estetiska blomsterarrangemang, oregelbundna keramikskulpturer och svallande tyger i starka färger fyller rummet. I mötet med Kedjan mellan berget och elden av Kakan Hermansson återkommer Rashid Johnsons installation Smile från förra året till mig. På galleriet Hauser & Wirth i London hade Johnson placerat bokhylleliknande metallformationer med prydligt arrangerad prunkande grönska centrerat i gallerirummet. En starkt gul byst av sheasmör hade placerats ibland mängder av blomkrukor. Välmående växter, som om de var perfekt vattnade och skötta. Arrangerade i prydliga kvadrater. Inramat organiskt material, likt en avancerat klippt häck i en brittisk slottspark eller en perfekt arrangerad villarabatt utan minsta vildvuxenhet eller ogrässtrå. Estetik som berättar om att någon har lagt mycket möda på att skapa den. Av att äga tid och kunskap, av status och perfektionism. Sådan omsorgsfullt arrangerad botanik som jag annars aldrig kan njuta av utan att fundera över just tiden; den som det tar att göra urvalet av frön, växter, krukor, välja platser för dem, ansa, vattna. Och så väntan på att det ska växa. Tuktad natur kräver konstant arbete.

I den sortens skönhet finns en inneboende melankoli, tankarna går till alltings förgänglighet, till hur växterna snart ska vissna, till handen som anser dem, till det eviga kretsloppet. En nästan fysisk upplevelse av tidens gång, omedelbar som vid åsynen av en vildvuxen blomsteräng som en gång varit gräsmatta, ett gammalt vrak i en havsvik eller en övergiven byggnad i ett bortglömt kvarter.

Platser och föremål som naturen har återtagit från det människan konstruerat och som därmed också leder snabbare över till visuell njutning. Med målningar och en stor skulptur, ramar Johnson in utställningen ytterligare. Titlar som “Fatherhood” och “Untitled Anxious Men” bekräftar tolkningen att en del av intentionen tycks vara att problematisera maskulinitet.

Rashid-Johnson-Smile

Rashid Johnson, Smile, Hauser & Wirth, London

Hermanssons uttryck är klassiskt kvinnligt, feministiskt. Naivistiskt. Konsten är organisk. Ofärdig. Hon presenterar allt annat än status och perfektion. Här ryms ofullständighet, nyckfullhet, tillblivande. Som en trotsig reaktion mot statusmarkörer. Med färgglada pelargoner i blir krukorna bruksföremål kopplar skulpturerna ihop konst, konsthantverk och ett köksfönster hemma hos en mormor. De vackert glaserade men medvetet buckliga krukorna provocerar fram andra tankefigurer än det prydligt, estetiskt arrangerade hos Johnson; har Hermansson skyndat sig under tillverkningen eller är varje oregelbunden form framtagen under medvetet långsamt arbete? Svaret finns implicit i verken, de liknar varandra, följer en gemensam estetik. Samma handfasta knådande som har skapat den stora keramikkedjan med berlocker som täcker en hel vägg. En makrofigur av flickors berlockarmband. Många har haft dem under uppväxten och juvelerare gör dem idag till vuxna kvinnor. Varje födelsedag önskade jag mig en ny del till det älskade smycket, en månadssten, ett hjärta, en fyrklöver. Med formatet blir kedjan också brutal som där hängde troféer från något slags samlande, kanske jakt. Det klassiskt maskulina och traditionellt feminina kommer samman. Oregelbundenheten skapar en känsla av ett pågående, av tillfälligheternas spel, av att våga stanna mitt i en rörelse så som den feministiska konstnären Tala Madani beskriver sin process. Händernas tydliga avtryck i leran ger associationer till kroppar, kroppsarbete. Det finns ett mod i att estetiken inte ansas till perfektion, att naturen inte tuktas till högstatusformationer.

Kakan Hermansson har utforskat konsten gränser även på andra sätt. Hon skulle kunna tolkas som en kvinnlig, ung motsvarighet till Ernst Billgren, också han bland annat skulptör. Vi ser henne i tv-program som Idol och Jills veranda, i julkalendern. Hon skriver, syns, hörs. Men Kakans framträdanden i media har ett annat uttryck än utforskandet (och utlevandet av?) den ironisk-narcissistiska underton som finns i det som Billgren företar sig. Hon ger intrycket av att stanna i ett tydligt uttryck i det hon väljer att ägna sig åt i media. En oförställd folklighet som återkommer i de till synes ofärdiga keramikartefakterna. Allt minner om kvinnlighet, sinnlighet, kropp, sexualitet. Så som kvinnliga och feministiska konstnärer så ofta har uttryckt sig genom årtiondena. Det finns något provocerande i att feministiska konstnärer av idag vidareutvecklar den traditionen. Den som har kategoriserat dem som enbart politiska av etablissemanget – och därmed mindre avancerade konstnärligt. Ett yrkesmässigt val som fortfarande oftast leder till andra utställningsrum, sammanhang och ett annat bemötande än för konstnärer med stramare uttryck.

Screen-Shot-2016-08-04-at-17.30.24-1024x490

I Kedjan mellan berget och elden hinner jag inte låta tankarna vandra till att det kanske kunde vara annorlunda, till ifrågasättandet av att bokstavligen odla en tradition så starkt kopplat till klassisk feministisk diskurs. Själva kedjan håller mig kvar i upplevelsen av verken och jag låter dem stanna inom mig, för att återvända till dem under dagarna efteråt. Att Hermansson tar plats på den kvinnliga, feministiska, queera konstscenen med sina lerskulpturer och installationer blir istället något att analysera som en förnyelse av kvinnokonst-traditionen. Makroformatet används utan att ersätta det mindre, till synes löjliga, som små hundskulpturer, en grisfot eller byster. Skulpturer som kanske skulle ha knådats många gånger ytterligare om det hade varit Rashid Johnson som hade skapat dem?

Den maskulina melankolin hos Johnson ersätts av en feminin upproriskhet hos Hermansson. Istället för Billgrens passivt aggressiva ironi finns här Madanis filosofiska naivism. En i konsten inneboende kunskap om hur den antagligen kommer att tolkas och därmed ett provokativt spel med strukturer och stereotyper.

Jag står mitt emellan och längtar trots allt efter fler verk av Hermansson i storformat, som om jag ändå, om än bara litegrann, underskattar de mindre krukorna, de gulliga hundarna, de användbara bruksföremålen i relation till det monumentala. Visualiserar fler enorma skulpturer i oregelbunden, glaserad lera. Det är komplicerat att kliva ur kulturen, ett faktum som Kakan Hermansson fortsätter att sätta fokus på med sin konst.