Dimen Abdulla kombinerar olika konstformer i sina arbeten. Abdullah, som är utbildad både på Konstakademien och Stockholms Dramatiska Högskola, var under 2016 Sveriges Radios husdramatiker. Abdulla är numera frilans och den 26 februari har hennes nyskrivna pjäs Giraffen på Sveriges Radio, P1. True Womance Lisa Carlsson träffade Abdulla för första gången på en fotografering för designern Minna Palmqvists kampanj My Body is Not Yours to Judge. De fann snabbt många gemensamma nämnare i sina arbeten. Strax därefter satte dig sig ner för ett samtal om skapande och att vara kvinna och kropp.

Det är en ljum sommarkväll efter en dag som aldrig blev riktigt varm. Dimen möter mig på gatan utanför sin lägenhet och vi går och köper godis och cigg. Tillbaka på gården tuggar vi i oss Ballerinakakor och pratar om relationer. Måsarna skriker ovanför oss men det gör inte så mycket. De verkar vakta sina ungar någonstans i närheten. Vi pratar om att göra sig fin för någon annan. Om sminket och kläderna och håret. För någon annans skull och om det är okej?

Dimen – Det finns ju något härligt i att tukta sig, att gå in i kvinnoritualen med att sminka sig och borsta håret. Det kanske är en kvinnlig rit, som man gör med sin egen kropp som erövrats av mannen?

Lisa – Jag skriver mycket om klassisk balett vilket innebär ett enormt tuktande. Man vrider sin kropp tills det inte går mer. Men det där andra, att tukta och sminka, är ofta njutbart tycker jag. Mina små ritualer. Det är som att sätta på sig en rustning. Har du upplevt det?

D – Inte som ung, men nu. Jag älskar smink. Jag älskar kvinnlighet. Jag älskar att vara kvinna. Jag tror att kvinnlighet är något vi gör i ett gemenskap, med sina vänner, genom små ritualer. Det tycker jag är vackert, att klä upp sig inför varandra, sminka varandra, vara systrar och vänner.

L – Jag tror att det har mycket att göra med kontext. Det du beskriver, att göra det med andra kvinnor, där finns det en väldigt frihet. Men i relation till straighta män kan jag känna det som ett tvång. Fast om jag är för sminkad eller har för höga klackar, då är det som om det slår över. Det ”kvinnliga” blir något ”manligt”. Jag känner konstruktionen så tydligt. Det förstör bilden av den ”naturliga kvinnan” när det blir uppenbart att det är konstruerat.

D – Jag har alltid varit avundsjuk på ”pojkflickan”

L – Jag med. Men jag har aldrig varit den som umgås med killar. Jag har inte kunnat umgås avslappnat med straighta män som jag inte har en sexuell relation med förrän de senaste åren.

D – Och nu är du 33 år?

L – Ja, det förändrades när jag var 28 kanske. Och många av mina straighta manliga vänner har jag nån gång legat med. Det var så vår vänskap började och sen när det var överstökat kan man gå vidare och vara kompisar istället. Jag har kämpat mycket med det där och har alltid varit avundsjuk på pojkflickan som kan umgås avslappnat och lättsamt med killar. Hon som ”trivs bäst i killgäng”.

D – Har det inte också med kroppen att göra? Jag har bröst och röv – och man konnoterar det med att vara lössläppt, utmanande, provokativ. När jag var ung så var det smärtsamt och obehagligt, för jag ville inte bli sedd. Och kroppen brydde sig inte om att skydda mig från andras upplevelser av min kropp. Jag aldrig vågat bejakat min kvinnlighet för den har kapats av en manlig blick som jag skrämt mig. Iställer har jag skyddat min kropp.

L – Det stora, tjocka, kurviga blir per automatik vulgärt. Jag tror också att det är kopplat till klass. Medelklasskroppen är inte vulgär.

D – Inte överklasskroppen heller.

L – Exakt. De kropparna är så tuktade och det feta, svällande, fylliga passerar inte i medelklassen på samma sätt som en smal kropp som där blir neutral. För mig var det en lättnad när insåg att det finns andra strukturer som får mig att känna såhär. Det är inte så att min kropp är vulgär, det finns faktorer som påverkar det.

D – Du menar att insikten om det här har gjort att du kan pågå i din kropp mer som en neutral figur?

L – Nej men det är en tröstande tanke ibland.

D – Vad är för kvinnlig?

L – Inte för mycket av någonting.

D – Absolut inte, väldigt stockholmskt. Svartklädd. Den blonda svenska medelklasstjejen. Dom är jättesmarta och roliga. De är hela. Har inga anknytningsproblem. Sen tänker jag ”Gud vad begränsad jag är”. Det här är ju min bild av den tjejen. Men jag kan ofta känna mig som en brist i relation till den tjejen. Det är ju också stört; jag har ju accepterat det här som en sanning och hittar bekräftelse på det i samhället: Det är så homogent. Går man förbi restauranger så ser alla likadana ut. Alla är likadant klädda och har likadan kropp. Det är väldigt få som sticker ut. Och finns det någon som sticker ut så reagerar även jag. Jag känner mig mer bekväm i ett rum om det t.ex. finns en tjock person där. Då är det inte bara jag som är annorlunda. Eftersom jag tänker att en tjock person är “annorlunda”. Dom är tankarna är sjuka, det är propaganda. Jag vill inte tro på dom längre. Min lojalitet är alltid med tjejen.

L – Vad tänker du att den bristen gör med dig?

D – på senare tid har jag börjat bli arg. En ilska som jag inte kunnat känna och framförallt inte agerat på. Varför ska jag anpassa mig? Varför är det här det normala? Varför är jag det onormala? Förstår du hur jag tänker?

L – Absolut

D –. Det är svårt att erövra sin kropp. Det är ännu svårare när man är i en relation för då vill jag vara den här blonda, svala, sköna Pripps Blå-reklamen. Man vill ha de där gummistövlarna och fräknarna

L – Pojkvänsskjortan och det saltstänkta håret.

D – Den perfekta solbrännan och bröstvårtstuttarna med trekantsbikini. Jag tänker alltid att om jag var den personen skulle jag vara lyckligare. Jag tror på riktigt att motståndet är mindre. Och vad gör det med en människa som stöter på mindre motstånd? Är dom lyckligare?

L – Det tror jag att de blir. Men kan bristen vara en tillgång i ditt skapande. Var tar ilskan vägen?

D – Nu tror jag att den sticker ut överallt. Jag har ingen riktig kontroll på den. Det är en självbevarelsedrift, jag tar ett steg tillbaka och och försöker hitta plats för mig. Att få andningspauser och oaser. det är viktigt att ha dessa platser! För alla. Ett själv-observatorium.

L – Jag kan känna igen den där ilskan. Även om jag har en storasyster som var feminist, och en mamma som var sjuttiotalsproggfeminist, så jag är uppvuxen med feministiska värderingar. Men jag har inte kunnat formulera det för mig själv förrän rätt sent och har länge känt mig väldigt korkad i många rum. Men när jag började få verktyg för att sätta ord på förtryck så kom det också en enorm ilska som jag tror att jag har burit med mig länge. Jag var ganska arg som barn och slogs mycket. Riktiga slagsmål med killarna i klassen. Jag har ofta haft den där känslan av brist men inte förstått den. Och med den kom perioder av sorg och depression.

D – Den här depressionen, är det något normalt? Ett sätt att hantera världen för att vi saknar verktyg eller erfarenheter för att hantera det som väller inom en?

L – Jag tror att det beror på vems depressionen är. Känslan jag har under depressioner är en känsla av sorg. Jag sörjer något men jag vet inte vad det är. Jag sörjer ingens död och det var längesen jag sörjde en kärlek. Men när jag har gjort det har det varit så fundamentalt och jag har tänkt att det är något så mycket större än att just den här personen inte längre finns i mitt liv. Det är något avgrundsdjupt som rivs upp.

D – Men är bristen i relation till att någon annan har något som du inte har?

L – Kanske. Framförallt i Stockholm kan jag gå in i saker som jag egentligen inte tycker är speciellt viktiga. Jag vill ha ett hem och en trygghet men i Stockholm kan jag få komplex för att jag inte har så fina möbler och prylar. Såna grejer som jag tycker borde vara oviktigt. Här hamnar jag i att vilja ha det tjusiga hemmet som medelklassen har, med designmöbler och fina prylar. Men det är mer av en stress än en sorg. Det är mer att jag blir obekväm och vill passa in estetiskt.

D – Jag tänker att ens kropp är en möbel som man bär omkring på. Hur ska man röra sig i sin egen kropp i världen? Och där är bristen ens egen kropp, att den kroppen existerar. Den borde vara en källa för så mycket njutning. Man borde få se sin kropp och se så mycket vackert. Och när man tar emot kärlek så ger man också sin kropp kärlek. Och när man ger kärlek ger man någon annans kropp kärlek. Det är så mycket jag inte förstår. Insikten om min egen kropp, jag är så medveten om andras blickar på den. Jag vill bara vara snygg och vacker och ha fantastisk kropp, fantastiska bröst och fantastisk röv och gå runt och svänga med den. Och ha ett hår som är on fire och ögon som är rådjurstora och gå på gatan utan att tappa balansen. Men varför skulle det vara det perfekta? Varför kan inte den här kroppen med sina brister få vara det där?

L – Tror du att det kommer att förändras?

D – Åh jag vet inte Lisa. Jag tänker mycket ritualer nu när vi pratar om det.

Kan jag göra nån form av träningsprogram som är ett slags njutningsritual? Hur mycket tid kan jag lägga ner på det? Varför är det så fult med kvinnor som lägger ner mycket tid på sitt utseende?

L – För att det är synligt

D – Jag uppskattar vackra kvinnor

L – Samhället älskar vackra kvinnor men det får inte synas för tydligt vad vi gör. Att du sminkar dig eller injicerar botox.

D – Men har det inte med det naturliga skönheten. Tanken om sundhet. Det känns väldigt skandinaviskt. Hyllandet av den ”naturliga skönheten”.

L – När det synliggörs hur mycket tid som läggs ner på skönheten som borde vara naturlig så blir det något fult. Det får inte synas. Men det kanske också är svenskt? Att man är så privat och därför får det inte synas.

D – Men ska det inte synas hur mycket man tränar?

L – Jo men på rätt sätt?

D – Svenskar gillar inte extremer. Det är väldigt sällan jag tänder på män som är överdrivet muskulösa. Och jag kan vara rädd för vackra män.

L – Vill du också vara vackrare än mannen du är med?

D – Ja

L – Det är en trygghetsgrej.

D – Ja, och det är hemskt. Nu är jag med en kille som jag tycker är vacker

L – Kan du njuta av det? Jag tänker mycket på att gå upp i den manliga blicken och att förhålla sig till den och sin egen skönhet. Och samtidigt förhålla sig till sin partner. Det gör att jag har svårt att gå upp i en mans skönhet utan att jämföra mig själv med honom. Om jag är med någon som är för vältränad så tänker jag ofta att jag själv inte är det och hur kan någon gilla det?

D – Jag kan tänka det när jag går på gatan med honom och vackra tjejer spanar in honom. Jag måste hela tiden kontrollera den tanken, som en anorektiker. Jag börjar tittar på dom och jag tittar på mig. den sexuella blicken blir en aktör, vi blir kvinnor, inte systrar. Vi blir hot mot varandra. Det är en hemsk grej, jag hatar den. Jag vill ha mina relationer med kvinnor i fred. Den här blicken är skoningslös och tar sig in i mina relationer. Det utrotar systerskapet.

L – Det är något jag kämpar med. Att vara konsekvent solidarisk med andra kvinnor. Det är ofta skitsvårt. Men det är ju något som lagts på oss. Jag känner inte så i ett rum utan en manlig blick.

D – Samtidigt är det ju skamligt att säga till en kille ”Jag vill inte att du tittar på mig så här”. Det är ett sätt att ta kontroll. Det är en maktrelationen, man accepterar premisserna ofrivilligt. Jag undrar om det är en kulturell, biologisk, kvinnlig eller en mänsklig grej,

L – Jag tror inte att det är biologiskt men jag tror att det är mänskligt. Det skapas en isolation som man måste arbeta aktivt emot för att bryta. Men enda sen jag var tonåring och började ha sex har det funnits en medvetenhet kring min egen kropp och mannens blick på den. Som om att jag hade sex med killen och mig själv samtidigt.

D – Jag försöker ge killen mindre roll.

Jag tänker på Birgitta Stenberg, hon sa att först när hon slutade behaga mannen insåg hon hur mycket tid hon kunde lägga på annat. Jag känner likadant. Ju mindre tid jag lägger på att behaga män desto mer tid finns det att tänka på andra saker. Det är samma beteende som när jag var ätstörd, all min tid gick åt att kontrollera och tänka mat.

L – Det tänker jag är en del av hur sexism fungerar. Även om jag tycker att det finns njutbara delar av mina skönhetsritualer så lägger jag ju ner mycket tid på det och den tiden hade jag kunnat lägga på något annat.

D – Men inte om man tycker om det. Man kan ju också tycka om det.

L – Jag tycker om det. Men jag har inte blivit intellektuellt skarp av det direkt. När jag började på Biskops-Arnö hade jag såna grova komplex över min intellektuella nivå. Jag trodde den var för låg och kände starkt att jag saknade akademiska referenser. Jag skrev bara utifrån egna erfarenheter. Jag läste en intervju med dig där du sa att du inte har någon fantasi och bara plockar ur livet. Så gör jag med men jag skämdes över att det kändes så stereotypt kvinnligt att skriva om egna erfarenheter.

D – Det är också en rädsla, att definiera sig utifrån ett outtalat rätt och fel, som att det är en kvinnlig grej att prata om sig själv och inte riktiga saker.

L – Men det mest riktiga vi kan prata om är våra erfarenheter som en den del av något större.

D – När man skriver måste man tycka att det meningslösa är fantastiskt. Jag kan lätt fastna i ”Är det här meningsfullt?” Ger det här någonting? Betyder det någonting? Varför ska jag tala och inte någon annan? Jag tror att jag är lite i en identitetskris.

L – Jag med, jättestor. Ålderskris. Vilket jag från ett utifrånperspektiv kan se är ett skämt. Jag vill inte tycka att 33 är gammalt. Jag vill inte det. Jag känner att jag börjar känna mig gammal.

D – Hur är det?

L – Min kropp förändras. Jag börjar känna av att saker är förgängliga och att livet är så skört. Döden finns på riktigt. Jag är stressad över att skaffa barn.

D – Är du i en relation?

L – Ja, och det är ganska ovanligt för mig. Jag är inte en relationsperson men den här är väldigt bra. Han är en av få straighta män som jag kan tänka mig att dela ett liv med och inte bara ha på besök. Men det som är irriterande med krisen är att döden är så närvarande i den men uttrycket det tar sig är att jag känner mig ful. Och det känns patetiskt.

D -Är det det sexuella? Är det den manliga blicken?

L – Ja, att jag känner att den inte är kvar. När jag var yngre kände jag att jag inte hade något som helst intellektuellt kapital, jag hade ingenting att komma med, jag var bara kropp. Och när jag börjar känna att jag faktiskt har ett intellektuellt kapital så finns inte det erotiska kvar. Och jag undrar om de någonsin kan få samexistera? Vem ska jag vara när jag inte är den unga personen som har relationer med äldre män och njuter av att spelat mycket på det?

D – Men det har alltid varit en del av dig som du vet att du kan använda?

L – Ja men nu står inte det till förfogande på samma sätt. Det är en identitetskris som jag skäms enormt mycket över.

D – Jag har varit den personen som pryglar mig själv. Nu undrar jag vad det finns för alternativ till att stressa, jaga och slåss mot hela världen. Jag börjar bli lite mer nej vet du vad, jag kan inte jobba på det här sättet, eller skriva så här. det är inte mitt sätt. Det är där krisen kommer in. Vad är mitt sätt? Det är alltid i relation till andra. Istället för att ta hur andra jobbar som sanningar.. Jag har verkligen rusat genom livet, och nu är det tid för att stanna upp.

L – Men har du någon idé om hur du ska hitta dig själv, eller är du bara mitt uppe i ett kaos?

D – Jag håller på att lära om mig saker

L – Som vad då?

D – Som hur man är mot andra människor. Hur man lyssnar, hur jag ska tänka men också hur tar jag hand om mig själv? Hur man prioriterar saker? vem jag identifierar jag mig med, varför? När jag tittar på min kille tycker jag om att se mig själv i honom.

L – Är det skönt?

D – Ja

L – Jag tänker att det behovet är stort och blir större och större för människor över lag. Att identifiera sig baserat på yttre och ytliga faktorer. Typ jag är en person som gillar den här maten, jag är en sån som bara köper kläder från det här märket. Eller i par. Vi är såna som gillar att springa ihop eller att resa till New York. Och det i sig är så urholkande. Att visa upp någonting för alla andra istället för att tänka vem är jag? Finns det ens en kärna?

D – Någon kärna måste finnas?

L – Ja kanske, fast samtidigt tänker jag att jaget är flytande.

D – Jag tänker att det är skönt att vara med folk som är som en själv. det kan ju gå till överdrift också, det är ju väldigt likriktat i Stockholm. Det är en av sakerna jag längtar efter att komma ifrån. En av mina drömmar är plocka ihop ett stall av visionärer som hittar nya metoder att jobba på inom mitt fält – tillsammans, som gör saker på andra premisser. Jag vill vara mer av ett fuck you finger åt samhället. Men jag klarar inte av att vara det själv. Då får jag ta hjälp av andra människor.

L – Det ensamma geniet. I många delar av kulturvärlden är det det enda alternativet som finns. Det är fan trist. Det är så tråkigt att sitta för själv och hålla på med sitt. Och jag tänker mycket på det du sa. Varför gör jag det här? Är det ens väsentligt? Samtidigt som jag vill få ut det jag skriver. Det är väldigt blandade känslor. Att samarbeta, utmana varandra eller svara varandra. Jag älskar den tanken och jag tror att det är något som måste börja hända mer. Jag har en stark tro på kollektivet.

D – Jag vill inte jobba så. Jag vill inte sitta ensam på min kammare. Det räcker inte för mig. Hur hittar jag sammanhangen där man utmanar varandra? Som Basquiat och Warhol. De sitter där på en pall, har en stor målning framför sig. En drar en linje, de sitter och pratar, den andra går och drar en annan linje. Varför ska man vara den här Instagramkändisen? Varför kan inte någonting vara prestationslöst? Det finns få privata rum, och dom som finns ska man ha definierat för sig själv. talang utvecklas i enskildhet. inte offentligt. Jag vill gå in i mina privata rum när jag arbetar, inte lägga ut mig som allmängods.

L – Jag tror att de rummen blir allt mer ovanliga för att man är så van vid respons och bekräftelse. Jag tänker att i Sverige är många väldigt privata på ett sätt men det också handlar om isolation. Man lägger upp så mycket på Instagram för att det är ett sätt att interagera på en isolerad plats. Vi är väldigt isolerade i relation till staden t.ex.

D – Jag har till viss mån gjort så, men jag känner inte längre att det fungerar för mig.

L – Ja och jag tror att många inte ens vet vilka deras privata rum är

D- Jag tror att när det gäller de konstnärliga rummen så lämnar man ut sig själv lite för lätt. Man blottar sig själv lite för fort, klär av sig. Jag säger inte att det är fel men jag vet inte om jag vill fortsätta ha det så. För det är något som utarmas.

Mina rum där jag har njutit har tagits ifrån mig och blivit allmängods. Jag tänker på Jung när han skrev sin röda bok. Då var han ensam med sin bok i sex år. Den var bara hans. Allting behöver inte vara någonting som världen ska få ta del av. Varför ska varenda text vi skriver läsas av andra människor? Varför ska varenda bit och varenda idé slängas ut i världen? Det är en känslig plats som vi måste vårda mycket mer. Det finns en nivå där vi behöver behandla det, andligt.

Det handlar om processer och att mogna. Vissa saker behöver mogna i sin tid. Jag vill inte ha det så längre. Konsten blir för likriktad. Jag tror också att de människor som håller på med konst har ett sånt behov av att göra karriär och att göra det tidigt. Mejan tar in yngre och yngre människor. Och det är samma sak på DI.

L – Har man ens tillgång till en konstnärlig process när man är superung? Vad har man att tillgå? Jag gick på konstskola mellan jag var 20 och 22. Men jag var absolut inte mogen för att göra det då och hade kunnat utnyttja det på ett mycket bättre sätt nu. Jag slutade helt med konst efter det. Jag skrev som barn men slutade med det också efter konstskolan. Och började igen när jag var närmare trettio för det kändes som att jag var redo då. Jag hade samlat på mig väldigt mycket under väldigt lång tid.

D – Men man är väldigt okänslig mot andras mognadsprocesser. För man vill ha färdiga bra verk direkt och folk vill konsumera det direkt. Vi är hela tiden ute och sniffar efter det nya och spännande, innan det blir för sent eller för gammalt. För vi lever i en sån tid. Det går supersnabbt. Jag vill sluta vara konstnär.

L – Vad skulle du vara om du inte var konstnär? Om du slutade?

D – Det inte behöver vara ett avslut? Jag behöver omdefiniera min relation till konstnärskapet, till exempel att jag inte ÄR konstnär. Det är inte min enda identitet. Jag behöver distans i tiden för att förhålla mig till det jag har skapat. Kanske är det också att jag börjar förstå betydelsen i det jag skapar, vad det betyder för andra människor. Jag börjar ta mig själv på större allvar. Och det jag gör på större allvar.

L – Och när är man det man ville bli? När är man sångerska eller konstnär? Det handlar ju också om en produkt. Om du har skrivit sex romaner men inte blivit publicerad så är det ju ingen som tänker att du är författare.

D – Vi lever i en tid där man ska göra allting inom en viss tid. När du är 16 ska du ha gjort det här, när du är 21 det här, vid 35 det här. Det finns så tydliga markörer om hur vi ska leva våra liv men det är ingen som talar om uppoffringen. Vi talar bara om framgångarna. Du får gratisprylar, du får komma in på klubbar. Ok men du får betala ett pris. När människor ser en ser de en bara inom en tidsrymd av ett NU. Vad gör du nu, vem är du nu. Ok, men, jag har jobbat sen jag var 15 år. Det är inte Instagrambekräftelse, det är inte ett like – ingen pratar om alla relationer som gick sönder. Alla nätter som jag satt upp och jobbade tjugo timmar om dagen i månader. Alla gånger man gått in i väggar och bränt. Och alla som försvinner. Vad händer med dom? Allting som jag gör, är kopplat till min framgång. Om jag misslyckas, vad fan har jag blivit då? kan du tänk så.

L – Väldigt mycket. Men jag tänker också om. Om jag hade jobbat hårdare, om jag inte hade varit så rädd, om jag vågat satsa mer. Om jag inte hade slösat tid på min första långa relation utan gjort något annat istället?

D – varför kan inte det också vara en del av resan? Varför måste allting leda till någonting? Mycket misslyckandena har lett till ny insikter, förståelser och tagit en till andra platser… för vissa tar det en vecka för andra år innan man når dit man vill, vissa vet inte ens vart dit är.

L – På ett sätt tycker jag det men det är stor skillnad i vad man vet och vad man känner. För jag kan resonera kring det och tänka att jag inte ångrar något jag har gjort. Misslyckanden har tillfört saker, jag kan använda mig av det. Jag brukar också tänka på Birgitta Stenberg som sa att hon använde sig av allt hon upplevt, även de hemska sakerna. Sen finns det en röst i huvudet som säger jag borde ha blivit publicerad för fem år sen. Eller jag borde ha fortsatt vara storlek medium istället för large. Normerna är den där lilla rösten i huvudet. Vissa saker jag gör gör jag för att jag måste ha pengar. Skrivandet är inte lika konkret. Det är som en rörelse i mig som kommer ut i ord.

D – Har du alltid skrivit?

L – Mer eller mindre förutom en period när jag fick för mig att jag aldrig skulle syssla med något kreativt för jag tyckte det var så fruktansvärt jobbigt. Och då utbildade jag mig till projektledare istället. Det var en jättekonstig idé, såhär i efterhand. Men jag tror också att det kanske är något form av, att vilja lämna ifrån sig något. Det jag skriver är som en värld som jag bär omkring på och den är ofta tung. Jag vill lätta den, skicka iväg den nånstans. Men jag tänker ganska mycket så med det andra skrivandet, när jag ska sälja in artiklar och ser på sociala medier hur folk jag inte gillar jättemycket skriver texter som jag inte heller gillar och då känner jag bara varför gör jag det här? Det är en onödig del av mitt liv som skulle kunna vara något annat.

D – Jag börjar ändra min inställning till vad jag vill skriva. Nu vill jag bara skriva om saker utanför mig själv. Jag håller på med en pjäs om Leila K för Stockholms Stadsteater.

L – Är hon inblandad i pjäsen?

D – Nej

L – Vet hon om det?

D – Ja, jag har pratat med henne.

L – Tycker hon att det är ok?

D – Hon sa ja, men vad betyder ett jag?

L – Hur känns det att skriva om någon annan på det sättet?

D – Bra! jag är arg! Jag är arg för att det är ingen som pratar om dom här kvinnorna. Var finns dom historierna. Det här är mer eller mindre den identifikationen vi har. Sara, Fadime, de som dödats. Eller Leila. Kvinnorna som blir galna. Är det det vi har? Var finns de andra? Jag har tittat på Nina Simone och tänker hur kan det komma sig att jag som bor i Sverige relaterar mer till Nina Simone i USA, 1950 – än vad jag kan identifiera mig med någon här i Sverige. Måste vi vara Leila K? Måste vi bli galna? Måste vi bli knarkare eller mördade för att identifiera oss?Jag kan identifiera mig med Leila- Jag kan inte identifiera mig med orten, jag är inte orten. Det är ju det där med att” alla blattar är samma” Och det är ju det där med historia. Jag är trött på det här med vem som berättar vems historia. Jag kanske inte någon rätt att berätta Leilas historia. När jag läste Yahya Hassan, blev jag helt golvad. Den råa ilskan var så befriande. Det var en tröst att höra en så arg människa som satte ord så exakt på saker som jag förstod men inte satt ord på. Det här känner jag! det här har jag upplevt! det finns i min kropp! Pasolini vet, Lidija Praizovic med! Åh vad jag längtar efter ilska. John Lennon gick i primalterapi med Yoko Ono. Och skriken i Mother är hämtade från en sån session. Jag längtar efter att ha ont. den Fysisk smärta i texter, det ska vara som knivar och dolkar in i mig. Jag är van vid den smärtan, jag förstår den. Våldet som utförs på ens kropp och ens psyke. Dom texterna! Jag har kommit så långt ifrån mig själv och det finns en sida av det som inte vågat vara arg och bitter och ful. Och ba fuck you och vara onyanserad och obehärskad.

L – Varför har du inte vågat gå dit?

D – Jag har försökt kontrollera mig, idag ser jag att jag stängt av mig själv, kopplat bort mig. Jag vet inte om jag har den här våldsamheten inom mig men jag längtar efter den. Du vet, att vara arg och slå sönder någonting och ba fuck you jag hatar dig. Jag säger inte sånt. Det är därför jag tycker att Bahar Pars är så fantastisk. Hon har en sån kraft och råhet på scen. Eller Josette Bushnell Mingo. Det finns en kraft inom dom som är osviklig. Jag letar efter såna kvinnor nu.

L – Jag tror att du har den inom dig. Om du längtar efter den.

D – Du då, är du arg?

L – Jättearg.

D – Är det en rationell ilska?

L – Nej, den är irrationell och skamfylld.

D – Är den befogad?

L – Jag tycker att alla kvinnor har befogenhet att vara arga men jag vill inte vara en ”arg kvinna” och därför skäms jag och trycker undan det. Jag blir väldigt arg ibland när jag blir full. Det är dubbel skam. Dels att bli för full, som kvinna anses det vara så fult, och att dessutom bli aggressiv. Men just nu är inne i en fas där jag inte är riktigt lika arg som för några år sen. Har man varit arg länge så tror jag att man hittar strategier för att hantera det för man behöver också vila emellanåt. Annars går man sönder. Och jag tror att jag är inne i en vilofas just nu. Den är behagligare.

D – Vad blir du arg på?

L – Jag blir arg på andra människor och alla jävla orättvisor. Om jag är för mycket på sociala medier så är jag klart mer argsint än när jag inte är det.

Jag blir förbannad, avundsjuk, missunnsam, elak. Det är väldigt fult och geggigt och inget jag stoltserar med. Jag försöker hålla mig från att inte skriva för mycket eller skriva i affekt. Om man måste bära ilska med sig så vill jag iallafall att den ska vara min och vara en eld. Inte försvinna ut i frustrationer på sociala medier för det lindrar ändå inte någonting hos mig.

Jag tänker mycket på när är det ens samhälleliga plikt att ha en åsikt och när är det bara att skrika högst? Jag är så trött på andra människors åsikter. Typ att Ann Heberlein har sina åsikter som inte är baserade på någonting annat än hennes egna känslor. Men jag kollar inte twitter lika ofta och gömmer folk på fejjan.

D – Jag också. Jag har tagit bort väldigt många män. Jag orkar inte med deras rasism och sexism. Ibland är jag rädd att jag håller på att skriva ur mig ur vissa sanningar jag levt efter, eftersom det också nåt som är bekant…jag vill nog fan inte vara med sådär och på det sättet längre. Det får vara nog. Däri ligger en ilska.