Kropp, kön, ritualer, hantverk; några av de företeelser som brukar förknippas med kvinnlig konst. Varför det har blivit så har många förklaringar. Några går att finna inom performancekonsten; när allt fler konstnärer under 1960-talet började använda sig av olika former av happenings och andra typer av fysiska framträdanden som uttryckssätt skapades utrymme åt kvinnliga konstnärer. Kopplingen till scenkonst, politik och sexualitet kan både förklara och provocera. En spektakulär, ofta naken, kropp på en scen destabiliserar inte det etablerade på samma sätt som andra estetiska tilltal. Fältet har långsamt förändrats men fortfarande är flera av de som betraktas som mästare på området kvinnor, så som Yoko Ono och Marina Abramovic, för att bara nämna ett par.
Abramovic sentens: ”The Artist is Present” sammanfattar en aspekt av samtidskonsten idag som handlar om möjligheten av konst utan att konstnären själv är närvarande. Johanna Theanders essä om Louise Bourgeois som jag och Andrea Berglund härmed stolt presenterar på TWTexT belyser denna genealogi inom (den kvinnliga) konsten. Analysen är läsvärd för alla som är intresserade av kvinnlig och/eller feministisk konst och är därmed särskilt relevant för oss på True Womance.

Katarina Rosengren Falk

”I need to make things. The physical interaction with the medium has a curative effect. I need the physical acting out. I need to have these objects exist in relation to my body.” – Louise Bourgeois

Louise Bourgeois föddes i Paris 1911. När hon var i tioårsåldern inledde hennes far ett förhållande med hennes engelsklärarinna. Relationen pågick i den bostad där även Louise och hennes mor bodde. 1938 flyttade Louise till New York där hon inledde sin långa konstnärskarriär. Hon arbetade dock länge i det dolda. Det stora genombrottet kom inte förrän 1982, med en separatutställning på Museum of Modern Art i New York. Därefter har hon kommit att bli en av vår tids viktigaste konstnärer och arbetade med sin konst in i det sista. Hon avled den 31 maj 2010.

Att Louise Bourgeois hade ett komplicerat förhållande till sin far, att hon hatade sin engelsklärarinna, att spiraler gör henne lycklig eftersom de påminner henne om relationen mellan kontroll och frihet och får henne att tänka på att strypa någon (läs engelsklärarinnan), är några av alla historier om sitt liv som konstnären själv ofta förde vidare. Under sin nästan 70-åriga karriär odlade hon omsorgsfullt en persona, en personlig mytologi baserad på hennes liv, minnen och konst. Denna mytologi gjorde Louise Bourgeois till sin egen främsta uttolkare. Efter konstnärens bortgång öppnas möjligen nya vägar att skapa mening i hennes verk utanför hennes egna förutbestämda. Men frågan blir då istället om en tolkning av verken utan Louise Bourgeois eget tolkningsföreträde kan ge något av värde, eller om det ens är möjligt att analysera konstnärskapet utan konstnärens egen fysiska närvaro?

”The Artist is Present”?

I utställningen på Moderna Museet i Stockholm är Louise Bourgeois ande påtagligt närvarande. Den skulle kunna vara modellerad efter en av hennes psykoanalytiska sessioner, där mycket kan sägas komma från Bourgeois egen mytologi. Hon var en flitig gäst hos en psykoanalytiker under större delen av sitt liv och var även, kongenialt nog, själv djupt insatt i metoderna och teorierna kring psykoanalys.

Kanske är det just därför som jag gärna tar steget in i det undermedvetnas värld när man omges av Louise Bourgeois verk? Som vore hon en vålnad som hemsöker sin konst så finns spåren av hennes egen kropp i verken. À L’infini 1-14 från 2008 är en serie målningar där motiven med sina mjuka, rosa/röda toner flyter genom en oändlig rymd. De fragmentariska bilderna är fyllda med slingrande former som formar knutar eller löper sida vid sida. Mot en ljusrosa eller hudfärgad bakgrund likar de inälvor med konstnärens omisskännliga signatur liksom inbäddad i en evig kropp, där foster svävar fritt, förankrade i navelsträngar och hela kroppar möter skira organ. Om det inte Louise Bourgeois egen kropp – så vems är det?

I de sydda och stoppade tygskulpturerna använde Bourgeois material som hon själv burit eller använt, och här blir hennes närvaro är mer konkret. Trots att de presenteras i slutna glasmontrar, nästan kliniskt, kan lukten av konstnären ansas från dessa anatomiska pusselbitar. Att vandra genom utställningen på Moderna är som att röra sig genom konstnärens kropp. Verken skiner, doftar och utsöndrar Louise Bourgeois närvaro.

Bourgeois betraktad via Kristeva

Då verken är så tydligt fysiska efterlämningar av henne själv får de också en klang av det abjekta. I Approaching Abjection definierar Julia Kristeva det abjekta som det som varken är objekt eller subjekt, det som avgränsar vad som är mänskligt och icke-mänskligt samtidigt som det suddar ut gränsen. Vad som oftast förknippas med det abjekta är dess relation till kroppsliga funktioner. Avföring, slem och blod är alla abjekta substanser eftersom de är del av oss och samtidigt inte. Det abjekta hotar vår existens och måste exkluderas samtidigt som vi måste förhålla oss till det för det är också genom det abjekta som vi definierar vår existens. Kadavret är kanske det som bäst representerar det abjekta genom sin status som före-detta-subjekt men heller-inte-objekt. Till skillnad från kroppsliga substanser är det inte längre subjektet som fördriver men subjektet är fördrivet. Det kroppsliga, det köttsliga och det självutlämnande i Louise Bourgeois konst blir en exkludering av det abjekta.

Att skapa sin kropp, att återskapa men även skapa nytt. Att fördriva kroppsliga material till papper, skulptur och installation. Att liksom förpassa det som är sjukt, smittat eller gnager till något utanför kroppen för att på så sätt renas men även kunna se dessa avarter från ett säkert avstånd. Det är så det känns när man upplever Louise Bourgeois konst. Som att hon genom sin produktion har fördrivit inte blod eller slem, inte det faktiska kadavret, men en symbolisk version genom sin konstproduktion. Som att hennes existens i mångt och mycket är beroende av hennes skapande och att vi som betraktare sedan knockas av denna fysiska närvaro, och även det något hotande intrycket som hennes konst ofta kan ge. Det är det abjekta som skiner igenom. Det är för att Louise Bourgeois konst, så full av mening och innehåll, även är en fysisk del av henne som hon förpassat till en existens utanför kroppen.

Att tala i teoretiska tungor

Precis intill utställningen med Louise Bourgeois ställer Moderna Museet ut Håkan Rehnberg. Han är också bra på att prata om sin konst. Han höjer rösten och talar i teoretiska tungor. Men Louise Bourgeois var sin konst i lika stor utsträckning som hon talade om den. Jag hade inte tänkt börja denna text med ett citat, men det går inte att lämna henne ur diskussionen. Därför vill jag också låta Louise Bourgeois få sista ordet:

”I am not what I am, I am what I do with my hands…”