Vanmakt. Vit makt. Världen skälver. Han vann. Men under protesterna vid Standing Rock kom bufflarna. Åkallade av Siouxindianerna kom de skenande. Lisa Carlsson skriver om det som en poetisk profetia. En betraktelse över världsordningen som vi vill tro är ny. Fast den egentligen bara är bekräftad. Den vita makten som sveper över världen på ständigt nya sätt tog fysisk form i västvärldens mittpunkt. Gestaltad i den person som snart ska inta positionen som kallas världens mäktigaste. Vit makt. Vanmakt. Reflektera. Sedan agera. 

Vi åkte genom the Catskills, där Baby förlorade sin oskuld till Johnny. För att fira 4th of July och simma djupt under ytan om nätterna. Atlanten slår kalla klor runt anklarna vid Cape Cod där vi sov på stranden.

Jag undrar: Är det som en sekt? En lat tanke utan analys. Eller en önskan och en vilja över att förfasa sig. Är det hjärntvätt? Hur människors tankar lindas in i vit väv och de kan inte längre se. Jag tänker på hon i Martha, Marcy Mae, Marlene. Hennes bara fötter lämnar fotspår på bryggan när hon klär av sig naken i New England. Jag famlar efter hatet för att försöka greppa. Som händer famlar efter en älskare som försvunnit. Jag vet inte ens vems det är längre. Mitt eget kvävda hat som länge flämtade efter luft? Eller stormen framför mig som rasar vidare? Genom the mid west, över Kansas fält. Finns det något ord som slår ut så vackert, som fantasi, i munnen som the Plains?

Jag tänker på Nina Simone. Hur hon gick över tågspåren till sina pianolektioner och hur hon sjöng att alla vet om Alabama, alla vet om Tennessee, alla vet om Mississippi Goddamn! Och vi vet, vi har inte slutat veta. Alla vet om Eric Garner, alla vet om Treyvon Martin, alla vet om Oscar Grant. Jag tog fel tåg från Berkley hem och gick av vid Fruitvale Station. Mina fötter mot perrongen där han mördades. Stilla i eftermiddagssolen. En tyst minut för honom. Jag känner mig aldrig hotad i Kaliforniens ljus. Min rädsla är i mörkret. Våra kroppar är byten men på olika platser, i olika skymningar. Det rosa ljuset över de blå, vita, gula husen. Heltäckningsmattor i trappuppgången och den grå bukten. Jag vill säga till Eric, till Treyvon, till Oscar, att jag är så fruktansvärt ledsen. Förlåt oss. Jag önskar att jag kunde ge av min luft åt er, att andas.

Jag är rädd för vad fattigdomen gör med människor. En del säger ”Jag kommer aldrig frivilligt gå in i Tenderloin”, men de vet ingenting om någonting. Leavenworth, Eddy, Turk är som Hamsterdamm men vi bodde på Post and Hyde. I Chinatown sitter lappar med bedjan till turister om att inte bo med Airbnb. Ingen har råd att bo kvar. I Mission bor nästan bara vita nu men billiga tacos finns kvar.

Bilderna från floden. När de öppnade gränsen, mellan Mexiko och Texas, i några flyende minuter. Armarna hårt runt varandra för att samla så mycket kärlek det bara går. Tjugo år av saknad och tjugo år till. ”Jag älskar dig så, jag älskar dig över gränserna.” Rop efter mammor och uppmaningar om att vara en god dotter. Innan kropparna slits ifrån varandra och allt är jakt igen. Lagliga vapen söker längs gränsen. Våldtagna kvinnors trosor i träden som troféer. De springer om natten, genom öken, genom canyons. I Antalope Canyon är väggarna ockra, orange, chockrosa, purpur. Jag vill känna dem deras svalka. Med fingertopparna, handflatan, hela kroppen. Jag är förälskad i namnen på kartan och längtar till platser jag aldrig besökt. Puget Sound, New Orleans, Alaska.

Jag har aldrig känt mig så fri som längs New Yorks avenyer, i sommarklänning och smutsiga skor. För en sekund bröt jag igenom vrede och sorg och glittrade lycklig natten och illusionen.
Kokar Manhattan idag som det kokar i augusti? Brinner asfalten i Georgia?

Minns soldaten som kysste sin mamma och flickvän innan han klev på bussen vid trailerparken, några mil utanför Savannah. Minns gator av ingenting i Jacksonville. Ingen på bussen mot Mobile, Alabama har fått ha tandställning. Munnar fulla av gluggar. Minns att leva på godis längs vägen. Red vines and twizzlers and sourpatch kids. Dricka bubbelgumfärgad rosa dricka och Mountain Dew och PBR på burk. Röka på trappan till motellet när solen går ner. Han i receptionen gillar S/M och berättar om South Carolina. Hur unga kvinnor utan framtid tar sig till militärbaserna för att hitta en man som har ett jobb. En pension och en försäkring. En trygghet som en liten tröst åt dem som offras för sitt land. De modigas hem.

Solidariteten vill nå fram i anden men bara köttet bär den. I North Dakota spricker marken och Siouxfolket kämpar med händerna fulla av salvia. För att få behålla jorden som är helig, som är historia, som är arv, som är gravplats, som är vatten, som är allt. Men bufflarna kom när de bad dem och när de kom vibrerade marken. Skakade, som en rörelse eller en profetia. En förnimmelse av framtid.