< TWTxT TrueWomance

Mode och motstånd

Mode och motstånd

Är motstånd möjligt inom mode? Är det möjligt att arbeta politiskt inom ett fält som i mångt och mycket handlar om yta utan vidare analys? Modevärlden i Sverige är liten och relativt endimensionell. Stilrena linjer och svalhet. Det som inom vit medelklass ofta anses vara ”smakfullt.” Men det finns de som testar andra vägar. Syskonen Ana och Pablo Londono är utbildade modedesigners som startade This is Sweden 2014. Det började som ett projekt för att tala om rasismen i Sverige genom de uttryck de själva har till hands, mode, och har växt organiskt i olika samarbeten och utställningar. True Womance Lisa Carlsson träffade Ana Londono för att prata om mode, intersektionalitet och att arbeta kollektivt.

Berätta om hur ni startade

Min bror och jag har alltid varit väldigt nära men vi hade inte bott i samma land på flera år, Pablo pluggade modedesign på Rietveld i Amsterdam och jag på St Martins i London. Men 2013 hade vi båda en lucka när vi inte hade något att göra. Jag hade precis fått min ateljé i Fruängen, vi hade sex veckor tillgängliga och vi kände att ”Shit det är nu vi gör något ihop.” Så det började som ett projekt.

Jag hade följt utvecklingen i Europa med alla högerextrema partier som växte men det kändes så främmande att det skulle hända i Sverige. En morgon när jag skulle ner i tunnelbanan så stod Sverige demokraterna utanför och delade ut flygblad. Jag hade varit inne på deras hemsida och tyckte det var skitläskigt. Sen satt jag i vagnen och tänkte att enligt statistiken så vill åtminstone några i den här tunnelbanevagnen att jag ska ”åka hem”. Fast jag precis hade kommit hem från London.

Mode är ett jättestort fält som kan användas till så mycket om man använder det på rätt sätt. Ofta är det pretty clothes for pretty people men det kan vara så mycket mer.

Så vi började samla på löpsedlar. Allt som skrevs som rasism och vi började prata om identitet och svenskhet. Ett tag kände vi att vafan, vi skulle blivit advokater eller journalister, något man faktiskt kan ha nytta av. Här sitter vi och gör kläder, vad hjälper det? Men sen började vi fundera på hur vi kan använda våra verktyg för att prata om de här frågorna? Hur kan vi som designers ta i det här ämnet och göra våra röster hörda? Mode är ett jättestort fält som kan användas till så mycket om man använder det på rätt sätt. Ofta är det pretty clothes for pretty people men det kan vara så mycket mer.

Magda This is Sweden

Vi samlade in material om Bergman och Carl Larsson, sånt som räknas som klassiskt svenskt. Och sånt som är svenskt för oss men som ifrågasätts av andra. Utifrån det började vi ta fram olika karaktärer. Vi fick spons på högteknologiska tyger från ett ställe i Schweiz där jag hade kontakter och av det sydde vi en städrock utan en tanke på sälj utan sökte efter ett verktyg för att kunna prata om de här ämnena. Vi tänkte på alla människor som kommer med höga utbildningar, det finns ju tusentalshistorier om hjärnkirurger som kommer hit och kör taxi. Inte för att det är ett sämre yrke men det är sån waisted potential samtidigt som man pratar om att flyktingar skulle vara en belastning på samhället. Och vi pratade om det här genom de här karaktärerna. Mycket utifrån våra egna föräldrar som kom hit och gjorde en klassresa neråt medan jag och min bror en klassresa uppåt igen. Så vi satt där och rannsakade oss själva och försökte tolka våra upplevelser. Både min bror och jag är ju flyktingbarn själva. Vi kom till Sverige 1991 och bodde på flyktingförläggning i Säter i två år, samtidigt som det ryktades om att lasermannen bodde mitt emot. Så det blev en déjà vu känsla när jag kom hem efter 7 år i London och ba shit ny demokrati fast de har inte bombar jacka och kängor, de har städat upp sig men ideologin är den samma. Men Sverige är en nation där vi blir äldre och äldre, samtidigt som vi lever i en global värld som vill framåt. Rasisterna kan inte stanna denna utvecklingen, vi utvecklas genom att utbyta kulturer och erfarenheter med varandra. Vi kom in på det här med kulturell appropriering och vit feminism och genom att dyka rakt ner i kunskapshavet upptäckte vi hur lite kunskap vi själva hade. Så vi började ta in andra personer för samarbeten. Vi kan inte representera alla som rasifieras eller flyktingar i Sverige, det behövs fler perspektiv och vi blir starkare ju fler vi är. Vi presenterade våra karaktärer för folk som har skrivit om och jobbat med de här ämnena, innan vi släppte dom publikt för det är ett touchy subject. Just inom gestaltning av mångkulturen och när man ska gestalta personer om rasifieras så känner man allt för ofta att, ok de försökte men hur kunde det bli så fel?

Vi gjorde en tidning där Jasmine Stork som är en fantastisk modefotograf plåtade. Modellerna som var med hade själva valt det efter att vi skickat en presentation om projektet till Nisch management som i sin tur skickade ut den till sina modeller. Annars är det ofta som modellen bara är kropp och inte människa. Sen fick de välja vilken karaktär de skulle gestalta tillsammans med stylisten. Så alla var delaktiga. Sen hade vi texter med allt från Agnes Braunerhielm som ju är modejournalist, till Julia som jobbar på Migrationsverket med ensamkommande barn och Omar som är jurist med fokus på mänskliga rättigheter.

Sen hade vi en utställning på NAU Gallery där ambitionen var att man skulle kunna sitta ner och reflektera och fundera. Sen har vi bland andra ställt ut i Gamla Linköping, på Mångkulturellt Centrum och Liljevalchs. Och nu senast, på Mall of Scandinavia. Rummen vi har rört oss i tidigare har varit vita medelklassrum och jag kände att vi måste jobba mer aktivt för att nå ut. Så det inte blir som Beckmans, Konstfack och andra institutioner som säger att alla är välkomna men majoriteten av dagens ungdomar vet inte ens att de existerar. Och man kan ju tycka vad man vill om köpcentrum och kommers men det Pablo och jag såg var alla människor som skulle besöka det här och ta del av This is Sweden. Så vi hade ett pop up galleri där i tre månader. Vi sålde lite T-shirts för att inte gå för mycket back och sen bjöd vi in andra konstnärer att ställa ut.

Ebba This is Sweden

Hur reagerade folk?

Olika, vissa vågade inte ens komma in. Våra färger är gult och blått och det hängde bombarjackor där med svenska flaggan. En del kom in och var arga. Sen började de läsa och förstod att det handlar om att reclaima det som anses rasistiskt. Och då var det många som tyckte det var coolt och ville köpa en tröja. Sen om du är vit, blond och blåögd då kanske det inte är aktuellt för dig att köpa en sån här bombarjacka. Och många beklagade sig och tyckte det var tråkigt att de inte kunde bära den. En dag kanske du kan det, eller så bär du den nu och tar diskussionen. Folk har även skrivit på våra sociala medier att det är en upplevelse att sätta på sig en sån jacka. Till och med Silvana Iman har själv berätta om blickarna hon får när hon bär jackan i en stadsdel där folk kanske inte vet vem hon är.

Samtidigt tänker jag att det är bra att någon gör något som blonda blåögda inte naturligt kan passera i. Att vita tvingas se sin egen plats som neutrum.

Det som jag snappade upp från de jag pratade med var att många blev medvetna om sin hudfärg. Att deras hudfärg uppfattades som något negativt. Och då sa jag till dom att du kan välja att gå hem och ta av dig din jacka och passa in i rusningstrafiken igen. En annan person kan inte ta av sig sin hudfärg även om skönhetsindustrin försöker att sälja på mig blekmedel.

Jag tror att gå i nån annans skor, även om det aldrig nånsin kommer att kunna jämföras så tror jag ändå att det vi försöker göra är att inkludera alla. Vi vill ju bygga broar, det tar väldigt mycket längre tid om vi ska gruppera oss och köra våra kamper mot varandra. Det blir ju så mycket mer effektivt om vi kan enas och göra något tillsammans. Och att få känna den här känslan kanske kan bidra till större förståelse, ansvar och solidaritet. Att känna att jag orkar inte ha på mig det här för jag orkar inte ta frågan medan en annan persons blotta existens ifrågasätts hela tiden. Det var mycket såna samtal som vi hade. De tog upp en tröja och vi kunde stå där i en halvtimme och diskutera de här frågorna.

Vi kallade det för This is Sweden Guerilla Gallery och ser det som ett sätt att ta över utrymmen. Ta konsten utifrån finrummen där det finns så många osynliga murar för en stor del av befolkningen. Det är mycket tyngre att försöka ändra på institutionerna. Då får man ta konsten till de som exkluderas i såna sammanhang. Det är det Guerilla Gallery handlar om.

Min favorit utställning på This is Swedens Guerilla gallery var samarbetet med Unga Romer. Vi hade inte tagit i frågan tidigare för vi visste ingenting. Men jag pratade med min vän Emir som är ordförande på unga romer och han sa ”Ana, det är den sista accepterade rasismen i Sverige.” Och då kände jag att vi tömmer alla väggar på This is Sweden och clearar allt för Unga Romer. Så de satte upp en utställning som bl.a. innehöll en tidslinje om romernas historia från början då de utvandrade från Indien fram till unga romers historia idag. Emir var där och föreläste och hade guidade turer då man fick lära sig om Romernas historia och om varför romer är en så utsatt grupp än idag. Det handlar inte om att de t.ex. inte vill arbeta eller integrera sig (hatar det ordet förresten) utan det handlar om tusentals år av att systematiskt bryta ner en folkgrupp och aldrig tillåta upprättelse.

Det är inte okej att hijacka vissa saker, det är inte okej att vara ointelligent bara för att du jobbar med mode. Som nu när modebranschen har börjat snappa upp hela hoodetgrejen och att det är trendigt att vara antirasist. Det har blivit förortskolonialism. De går ut i förorten och tycker det är coolt att plåta där

Hur har ni mottagits i modevärlden?

Vi har hållit oss undan ganska mycket från modevärlden med flit. I början kontaktade vi några aktörer inom Modesverige inför våra olika projekt men intresset har varit svalt. Vi har valt att inte medverka på modeveckorna. Istället försöker vi hitta nya spännande och progressiva alternativ till branschen som den ser ut idag. Vi har ju haft kontakt med andra designers, t.ex. Minna Palmqvist som också försöker bana sin egen väg och lyfter mycket kritik till hur branschen ser ut idag. Vi är också noggranna när vi lånar ut våra plagg. Vad kommer stylisten att göra med det här plagget? Vad kommer rubriken vara till modejobbet? Det är folk som hör av sig och ba ”ja vi ska göra den här modestoryn som handlar om normkritik vill ni vara med? Om vi inte känner förtroende, så tackar vi nej. För det skulle kännas jättetråkigt om det hamnade i händerna på någon som inte förstår vad vi vill göra. Det är starka symboler vi jobbar med så det måste hanteras varsamt. Och i modevärlden tror ju folk ofta att de har nån jäkla politiskt korrekt frikort där de inte behöver förhålla sig till såna här saker och komma undan med vad som helst. Men som modeskapare måste du visst ta ansvar. Det är inte okej att hijacka vissa saker, det är inte okej att vara ointelligent bara för att du jobbar med mode. Som nu när modebranschen har börjat snappa upp hela hoodetgrejen och att det är trendigt att vara antirasist. Det har blivit förortskolonialism. De går ut i förorten och tycker det är coolt att plåta där. Den grejen är alldeles för återkommande i modebranschen för att vi ska kunna låna ut kläder till vem som helst.

Vi visste inte hur det skulle funka för oss rent konkret i modebranschen med tanke på hur den ser ut idag. Men Minna har varit en förebild för mig personligen när det kommer till att finnas i modebranschen men skapa en egen väg. Och det är klart att den är mycket jobbigare väg att gå för du måste ta fram macheten och hugga. Det är kämpigare än att gå i stigen som redan är upptrampad åt dig men om det inte går ihop med dina värderingar så är det den enda alternativet.

Vad är det svåraste med hur ni jobbar?

Vi ställer oss frågan ”Varför gör vi det här?” Inte för att vi tjänar några pengar men sitter vi här och tjänar nånting på att lyfta de här ämnena. Gör vi karriär på att lyfta fram rasismen i Sverige. Var går gränsen för att kritisera något och att profitera på något? Från början ville vi skapa en plattform där våra röster hörs? Och nu när de börjar höras så frågar vi oss varför vi vill skapa den plattformen? Var går gränsen. Vi har själva inte svaren.

Sättet ni jobbar på, multidisciplinärt och att jobba kollektivt hänger ju ihop med intersektionalitet tänker jag.

Ja det är det som är styrkan i This is Sweden. Att man hämtar kraft, inspiration och kunskap hos varandra. Det vi gör är inte vattentätt men vi strävar efter att inte trampa våra systrar o bröder på tårna. Vi gjorde utställningen om romernas historia eftersom initiativet kom från Unga romer själva, annars hade vi inte kunnat göra det på rätt sätt. Vi lånade bara ut vår plattform och sen satte jag mig själv längst fram på föreläsningen och gjorde anteckningar. Det blir nästan som en studiecirkel. Samtalen vi har i vår studio, i olika skeden i våra processer så tar vi in olika människor till studion. Bjuder på kaffe eller vin och så pratar vi med dom om vad vi gör, är öppna för kritik, så att vi kan fortsätta att utvecklas. Jag har lärt mig så mycket på de här två åren. Mycket mer än vad jag lärde mig på fem år i universitetet.