< TWTxT TrueWomance

När konstens drottning kom till Stockholm

När konstens drottning kom till Stockholm

Att träffa en legendarisk konstnär i verkliga livet påminner om att se en filmatisering av en favoritroman. Filmen lever sällan upp till den älskade textversionen. När Cindy Sherman materialiserade sig under pressvisningen på Moderna Museet i skepnad av en skygg Greta Garbo-gestalt reproducerade hon på samma gång myten om sig själv och om det mystiska konstnärsgeniet. Samtidigt fick vi som var närvarande också ta del av bilden av att hon, trots allt, är en alldeles vanlig person. Sherman förflyttade sig i rummets utkanter, rörde sig som om hon vore skygg, nästan blyg. En megastjärna som inte längre vill stå i centrum också med sin privata persona.

Genom att skapa sin entré som en performance av en undflyende figur, kritisk till sin egen situering och ett sammanhang och samhälle fyllt av konventioner och konstruktioner, besatt av kändisskap och yta, som hyllar polerade fasader, tillåter Sherman något annat att ta plats. Det är inte okomplicerat att effekten uppstår också tack vare att konstnären kan förhålla sig von oben till sin samtid, drottningen av postmodernismen, performativitetsundersökningarna och postfeminismen som hon är. På postfeminismen, ett paraplybegrepp som försöker fånga sprickor i de tidigare mer gemensamma teoretiska, metodologiska och ideologiska utgångspunkterna inom genusvetenskapen, kan det fungera att applicera Cindy Shermans estetik och konstnärliga metoder.

Majestätisk utställning

Den majestätiska utställningen Untitled Horrors organiserades av Moderna Museet, Stockholm, Astrup Fearnly Museet i Oslo och Kunsthaus Zürich. Med utställningen befäster Sherman den tron hon besteg med kraft och grace i den Cindy Shermanvästerländska kulturella diskurs under det sena 1900-talet som äntligen kunde acceptera kvinnliga, konstnärliga genier. En av tre kuratorer, Daniel Birnbaum, påpekar att den kontemporära konstens historia är omöjlig att tänka utan Sherman. I den kontexten är hon likvärdig alla sina manliga kolleger med samma stjärnstatus – i det sammanhanget utgör denna utställning knappast en feministisk manifestation. Det är en magnifik konstutställning av enorm magnitud av en av samtidskonstens giganter; vilket i samma andetag som detta blir konstaterat förstås gör utställningen till ett slags jämställdhetsframgång i sig.

Frågeställningar om kön och geni korrelerar med Shermans konstnärliga ambitioner och blir på så vis en del av själva konsten, som i varje ny kontext på sätt och vis skapas på nytt. När Sherman på 1980-talet illustrerade sprickorna i vars och ens persona i relation till sådant som det kroppsliga, det skamliga, omedvetna och groteska, visade hon upp nya sätt att tolka vad det är att vara kvinna och människa. Att möta hennes sublima estetik i dag visar också på sprickorna mellan vad som är möjligt att uttrycka i ord, ideologi, teori och vad som faktiskt finns här i den förskräckliga, äckelframkallande, men också vackra och romantiska verkligheten. Och det är också att iaktta henne genom de många kvinnliga konstnärer som har inspirerats av henne. Tack vare framstående svenska konstnärer som arbetar i Shermans anda, där Annika von Hausswolff är ett av de främsta exemplen, blir en svensk publik knappast chockerade längre av skyltdockor i skrämmande ställningar som för tankarna till sexuella övergrepp, av krackeleringar i verkliga kroppar, av penisar på dockbebisar.

Sherman slutade kommunicera om sin konst

Lena Essling berättar om hur beställningen från Artforum på hennes berömda så kallade Centerfolds blev ett slags brott också i Shermans egen karriär. Bilderna publicerades aldrig och efter debatten slutade Sherman att kommunicera om sin konst. I den majestätiska utställningen Untitled Horrors väcker de därför många kritikers nyfikenhet och vi flockas kring dem som giriga kunder under julrean. Detta konstnärskap har kretsat kring det som faller utanför normen, det som uppfattas som perverst, äckligt, skrämmande fortsätter just där och då att på ett bokstavligt sätt visa oss våra egna obehagliga sidor och sublimerade perversioner. Individers polerade ytor i det sociala livet, i synnerhet de kvinnliga, avtäcks i och med en perfektionstisk estetik som ändå lyckas skildra sin egen motsats: människans otillräcklighet.

Cindy Sherman mix

Kuratorerna lyfter fram att Sherman är en kvinnlig konstnär som äger en frontposition på den internationella konstscenen i sin egen rätt, på sätt och vis oavsett sin kvinnokropp. Samtidig tolkas Sherman självklart som feminist. Under den period som kvinnorörelsen ägnade sig att lyfta fram gömda och glömda kvinnor inom alla mänsklighetens sfärer och åt att studera och problematisera kvinnoroller, kvinnoliv, kvinnosysslor i kvinnokampen var Sherman otvivelaktigt enormt betydelsefull för feministen. Att en kvinna själv vågade experimentera med sin egen kropp under den ytliga eran som producerade bimbon samtidigt som till och med många samtida, kvinnliga konstnärskollegor ägnade sig åt mer sexualiserade, provokativa bilder och självporträtt har gjort Sherman till en feministisk ikon. I takt med att kvinnokampen teoretiserades och förvetenskapligades inom det postmoderna paradigmskiftet förändrade hon bilden av hur femininitet kunde gestaltas, visualiseras, estetiseras, kritiseras, och bidrog därmed till att vissa fundamentala förutsättningar för uppfattningar om femininitet i västerlandet förändrades.

Det flyktiga mötet med Cindy Sherman på Moderna Museet är mångbottnat. Sedan den massiva kritiken av hennes Centerfolds för Artforum har hon slutat att kommentera sin konst. Då Sherman anno 2013 ser ut som vilken Manhattan-kvinna med
ålderskris som helst, synbarligen fixad till sin fördel är detta särskilt intressant. Efter att ha gått i spetsen för gestaltningen av hur människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet ständigt tvingas samexistera på ett nästan schizofrent sätt med allt som tränger sig på, inifrån och ut, utan början och utan slut under så lång tid är det svårt att undvika tanken på hennes fixade yttre som en del av hela Shermans konstnärliga projekt, av hennes konstnärskap.

Shermans egen medverkan i skapandet av utställningen, som kuratorerna berättar om, är naturligtvis en stor ära för dem, och intressant för alla, på oändliga sätt och nivåer. Detta inte minst i relation till postmoderna teorier om hur kronologiska berättelser skapar hierarkier och därför bör brytas. På ett annat plan blir det en konstnärs eget uppror mot att skrivas in i för många berättelser, mot att approprieras av teoretikerna och orden. Teoretiserande texter är frånvarande i utställningen och den skrivna informationen invid verken ger minimalt med information. Förhoppningsvis ett ställningstagande om hur intellektuella texter ofta är en uttrycksform för eliten. Otvivelaktigt är den krossade kronologin också ett sätt att visa en tidlös konstnär som ställer konsten i fokus mer än den konstnärliga personan, personen som har skapat den.

Försöker Sherman härmed sätta punkt för en viss sorts uttrycksform för att gå över i andra? Det vore onekligen extremt intressant. Trots att de flesta frågor Sherman ställer om just performativitet, identitet, kroppslighet och verklighet på många sätt är obönhörligen passé sätter hon samtidigt fokus på sätt att uttrycka sig som aldrig kan vara universella eller eviga men troligtvis kommer att vara ständigt aktuella. Inte bara vita kvinnor i västerlandet kontrollerar sina kroppar, inte bara vita kvinnor i västerlandet har ångest över åldrandet, utsöndringarna, ätstörningarna, den dagliga hopplösa kampen med självkontrollen. Genom att det är en vit, medelålders kvinna som stirrar ner på en från Moderna Museets väggar fungerar Untitled Horrors som en visualisering av genushistorien inför betraktaren oavsett om Sherman syftar till att uttrycka feministiska ställningstaganden eller ej.

Genom att det är en vit, medelålders kvinna som stirrar ner på en från Moderna Museets väggar fungerar Untitled Horrors som en visualisering av genushistorien inför betraktaren oavsett om Sherman syftar till att uttrycka feministiska ställningstaganden eller ej.

Att ett antal framstående författare har skrivit katalogen är logiskt i relation till detta faktum och ger djup och dimension till både berättelsen om den här utställningen, liksom om konsten i sig. Istället för att ett antal kritiker, kuratorer och konstteoretiker skulle begå det slags kulturella appropriering av konsten som alltför ofta gör att katalogerna liknar just de där filmatiseringarna av stor litteratur som aldrig kan varken tolka eller göra ursprungsverket rättvisa skapas nya, litterära verk.

För den som söker fler framstående, kvinnliga konstnärskap och därmed även genusteoretiska perspektiv finns Rip: Image av Tala Madani kvar på Moderna Museet fram till 27:e oktober dennes. En utställning som Cindy Sherman själv berättade att hon uppskattar mycket i ett exklusivt, kort samtal om feminism och konst.

En respektingivande, kvinnlig konstnärstrojka

Madani fungerar med sin rasifierade situering och sina visuellt starka abstraktioner av maktrelationer som ett komplement i ett samspel där Sherman blir reproducerad såväl i sin position som en av konstens avantgarde som en av bildkonstens giganter och därmed norm. I Madanis värld, liksom i Niki de Saint Phalles, som också ställdes ut på museet samtidigt som Sherman, finns äcklet, aggressiviteten och undersökningarna av identiteter. En kvinnlig, konstnärlig treenighet som lite tillspetsat representerar varsin viktig era av kvinnorörelsen, feminismen och genusvetenskapen.

Tre respektingivande konstnärskap under ett och samma tak; en trojka där Sherman inte bara tack vare sin stjärnstatus och utställningens megaformat förkroppsligar och illustrerar det största. Oavsett ur vilken position Untitled Horrors betraktas är det bara att konstatera att ett av de stora konstnärliga genierna i vår tid är på benäget besök i Stockholm.

Katarina Rosengren Falk

Denna recension är sedan tidigare publicerad i nättidningen Feministiskt perspektiv, Kultur. Artikeln är lätt omarbetad av artikelförfattaren.

Foto: Andrea Berglund om annat inte anges.