Emilia Bergmark-Jiménez arbete rör sig i gränslandet mellan kommersiellt och konstnärligt fotografi. Lisa Carlsson har i olika artiklar, från konstrecensioner till analyser av selfien, utforskat hur vi presenterar oss för varandra via olika typer av självporträtt. När de träffades för ett samtal om vad som händer när fotografi som genre förändras, att vara kvinna i en mansdominerad yrkeskår, representation på internet, selfien som feministisk metod och mycket mer, visade det sig att de, inte oväntat, har många gemensamma utgångspunkter och erfarenheter. 

Hur kommer det sig att du började fotografera?

Min pappa fotograferade under min uppväxt. Han tillhör en generation där många män hade det som hobby. Han hade systemkamera, eget hemmalabb, diabildsprojektor och annan utrustning. Jag lärde mig från grunden av honom. Jag tyckte det var spännande och han tog mycket bilder när jag klädde ut mig och vi lekte. Så när jag fyllde tolv fick jag en av hans kameror. Med den kameran som lärde jag mig verkligen att fota, att mäta ljus och allt det tekniska från grunden. Jag använder fortfarande den kameran och jag hade länge labb hemma och diabildsvisning. På alla skolor och utbildningar verkar det vara den vanligaste anledningen att folk har börjat fota. Jag tycker det ska bli så skönt när det vänder och folk säger att dom började för att deras mammor fotade så mycket när dom var små!

Leken och utklädnaden känns som något som går igen en del i ditt egna arbete

Ja, det är ju något som har påverkat mig starkt eftersom jag har kvar så många bilder av det. Vissa av dom är väldigt bra och jag är inspirerad av dom. Jag har ju ett nostalgisk stil vilket kanske inte anses vara så ”fint” men jag jobbar mycket med minne, barndom, representation och var man kommer ifrån. Jag tror att det hör ihop med att min pappa kommer från Venezuela och sökandet efter den delen av mig. Dels är den venezuelanska kulturen är otroligt nostalgisk och dels har jag egentligen inte vetat sanningen om min pappas uppväxt förrän jag själv blev vuxen. Hans historia låg alltid dold i något slags dunkel så jag visste inte riktigt hur det hade varit förrän jag reste dit och tog reda på saker själv.

Du har fotat din farmor väldigt mycket

Ja, jag åkte till Caracass för första gången när jag var tjugo, utan att kunna spanska, och träffade min pappas släkt som är över hundra personer. Jag bodde hos farmor och hon kunde ingen engelska men jag började fota henne och det utvecklades till ett samarbete. Det blev som en överenskommelse. Vi lekte också mycket, det var något som gick igen. Vi hade hennes kläder på oss och en självutlösare. Hon lät mig ta väldigt intima bilder, som när hon byter om, vilket hon var tydlig med att hon verkligen inte skulle göra i vanliga fall. Jag åkte dit flera gånger och samarbetet fortsatte och nu, tretton år senare, ger jag ut det i en bok som heter Querida Aubela/Beloved Grandmother.

Upplevde du att ni kommunicerade via fotografin?

Ja, fotograferandet blev som en nyckel för mig in i hennes, och min egen, värld, historia och bakgrund. Bilderna blev ett sätt att lära känna henne och min släkt. Det var något som jag kunde hålla fast vid och fokusera på. För det är väldigt ensamt att inte kunna prata med någon under långa perioder. Men det är svårt att prata om något såhär långt efteråt eftersom man efterkonstruerar. I skeendet är det mer intuitivt. När jag var där var det är andra frågeställningar som jag tänkte på. Min släkt använde kameran när dom klätt upp sig och gjort sig fina. Det var ingen som gillade en bild på någon som står och borstar tänderna så det var en jättestor tröskel som jag var tvungen att komma över med dom. Då var det en stor grej för mig. Men nu när jag tittar på bilderna så kommer jag knappt ihåg det, nu minns jag ju att vi samarbetade. Och jag kan se hur självutlösaren fungerar som en förbindelse mellan mig och farmor.

Som en navelsträng

Ja det har jag tänkt mycket på. Men nu är det ju, återigen, nostalgi inblandat. Jag minns hur fint det var men då var det ju mycket mer av en fight. Det var tufft. Svårt att inte kunna tala språket.

Venezuela är ju ett våldsamt och fattigt land och det är ju psykiskt påfrestande att som kvinna inte kunna röra sig hur man vill. Att befinna sig i en machokultur. Och dom har en patriarkal struktur som verkligen gör kvinnorna till superbarbiedockskvinnor fast dom är också supermatriarker. Det är en sådan total clash mot Sverige med trygghetsförsäkringar, jämställdhetsplaner, föräldrapenning. Jag kände mig personligen frihetsberövad och kränkt. Jag var så ung då och ju yngre man är desto svårare är ju att bortse från sin egen person och sina privilegier. Jag såg kanske inte koloniala strukturer, men att jag var ung är också en bra sak. Jag gick så mycket mer på känsla. Idag hade det blivit så dränkt i politiska tankar, men då hade jag inte riktigt den kunskapen.

Du jobbar inte lika intuitivt längre?

Nej, men bara för att det inte går. Oskulden är ju borta, så det är omöjligt. Jag höll på med det projektet i tolv år och det definierade ganska mycket fotografiskt för mig, rent tekniskt, ljus och komposition och så. Efter det så har jag jobbat med andra projekt och många har varit väldigt personliga. När jag yngre var yngre handlade det mycket om vad det är att vara kvinna och frågor kring den egna kroppen. Jag gjorde ett jättestort projekt som handlade om lust och ensamhet, om frågor kring hur man använder lust för att komma nära andra människor. Det skulle jag ju inte göra nu för jag har inte samma känslor längre. Men jag är glad att jag har gjort det. 

Är det en medveten strategi att du har använt dig mycket av dig själv?

Det var en strategi när jag var yngre. Jag pluggade i Gamleby, först kommersiell fotografering och sedan ett år med inriktning på konstnärligt fotografi. Under den perioden kom jag på att jag kan vända på kameran och ta en bild på mig själv och att den är också har ett värde. Innan hade jag tänkt att fotografi skulle vara ett utifrån betraktande. Att man skulle berätta andras historier. Såna gamla traditioner som finns kvar på alla utbildningar i foto och journalistik. Men det där konståret, det var ju jäkligt utforskande. Mycket nakna kroppar. Mycket ligga på en lerig åker och ta bilder på sig själv.

Jag tänker att det är vad konstutbildningar är till för, tid för utforskning.

Ja, och det som hände i samband med det var att jag hade en manlig lärare som gav mig mycket uppmärksamhet. Han var äldre och sög åt sig unga elevers beundran och gav oss mycket bekräftelse. Men relationen var liksom villkorad och jag började ifrågasätta hela den här grejen med att jag alltid måste vara söt och ha mäns händer på mig på min kropp. Jag uppmuntras till och med göra bild av det. Varför? Nästan alla mina lärare har varit män och dom har varit väldigt peppande så länge jag gav gensvar på rätt sätt, att tindra med ögonen och annat. När jag växte upp var jag jättesöt och väldigt snäll. Att jag dessutom var väldigt intresserad av det de lärde ut och en fysiskt uttrycksfull person passade ju dom där männen väldigt bra. Deras stora egon och enorma bekräftelsebehov fick ju sina lystmäten, men för mig kändes inte bra längre. Under min praktik hos konstnären Stina Brockman, som är feminist, satte hon ord på saker som jag har känt hela livet men inte kunnat medvetandegöra för mig själv. Varför kan jag bara få det jag vill ha när jag är den här söta väna sexuella varelsen? Jag kunde vara mig själv inför henne, jag fick lov att vara superkompetent, teknisk och stark. Det var då jag kände att nu är det nog.

Första gången jag såg dig var på Instagram. Kan vi inte prata lite om selfies?

Gärna! Alltså, kritiken mot selfies är så uppenbar för selfien är något som främst kvinnor håller på med. Det är som kritiken mot Fifty Shades of Grey och i princip allt som är för kvinnor av kvinnor. Men för mig är Instagram ett slags nätverk för systerskap. Ett är ett sätt att få kontakt med andra kvinnor och på bråkdelen av en sekund kunna känna en intim koppling till en annan person. Det är som ett språk som bara vi kan läsa. Vi kan se och hjälpa varandra. För vi måste hjälpa varandra om vi ska överleva. Selfies är för mig nyckeln till hur man hittar sina systrar. Det är också ett sätt att få bekräftelse av kvinnor som inte är kodat på samma sätt som bekräftelsen av män. Jag skiter ju i om det är några män som gillar mina selfies.

Det är ju bara kvinnor som likear selfies?

Eller hur? Och jag kunde inte bry mig mindre om hur killar ser på mina egna, vilket kanske är konstigt med tanke på hur många män som jag har gjort mig till för i mina dar. Men jag har gått från att vara fokuserad på män till att inte bry mig alls. Eller jag bryr mig om min kille. Jag bryr mig jättemycket om honom och hans åsikter. Dom värderar jag högt men nån random dude på internet liksom. Nä, där bryr jag mig bara om andra kvinnor.

För mig är inte mäns bekräftelse affirmativ på samma sätt som den som kvinnor ger

Kvinnors bekräftelse är ju heller inte villkorad i att jag måste vara tillgänglig och sexig och självdestruktiv. Det är ju tvärtom. När jag var yngre så tyckte jag jämt att jag var så ful. Nu tycker jag verkligen inte det längre och peppen som finns i selfies har hjälpt med det. Sen har jag ju blivit vuxen också. Men när jag har haft som mest relationer med män det är då jag har tyckt att jag har varit som fulast. Jag dög inte på något sätt liksom.

kritiken mot selfies är så uppenbar för selfien är något som främst kvinnor håller på med

Jag tänker att det är ett sätt att kontrollera sin egen historia och skapa den.

Så tror jag att många känner. Att slippa bli avbildad av någon annan. Det tror jag är en stor del i varför selfien är så populär.

Sen gillar jag personligen dimensionen av att den provocerar så många män, eller hur?

Ja gud, det är så skevt! Men det är ju systerskapet som provocerar. Sen har selfien förändrat väldigt mycket i hur fotografi fungerar eftersom den ger kontroll. Och när någon annan fotar måste man släppa den kontrollen. Diskrepansen mellan hur man ser ut på en selfie och en bild som någon annan har tagit är stor. Så det har jag jobbat mycket med t.ex. makt istället för att jobba med snygghet när jag fotar andra kvinnor. Porträtterat dom i mäktiga miljöer, med mäktiga ansiktsuttryck och det har varit lättare att kunna säga att den här bilden ser du väldigt cool ut.

Då krävs det ju en helt ny form av tillit

Ja, visst. Men jag tänker att det är ju också lätt att om man jobbar som fotograf om man jobbar med klassiskt sexigt och kvinnligt kodat för då behöver man inte ta ställning på samma sätt. Då är det lättar att ta en bild som kvinnor blir nöjda med. Men jag måste gå en annan väg som är svårare även för den kvinnan som blir porträtterad.

Vill du berätta om utställningen Play?

Jag har fotat mycket barn i reklamsammanhang och började titta på barn, som genre. Det ser ju för jävligt ut! Folk som fotar barn är ju sjuka i huvudet. Barn är fruktansvärt sexualiserade. Det är en extremt normativt och könsstereotyp genre, dessutom. Det är som om alla normer i samhället blir ännu tydligare där. Det blev en konflikt för mig, jag kan inte strunta i det. Så jag och stylisten Catherine Vaindorf började göra en portfolio med barnbilder. Vi pratade mycket om att lek, att det skulle vara incitamentet för bilderna för det är så mycket passiva flickor i reklambilder på barn, det är bara pojkarna som är aktiva. Man tror det är gjort 1952. Så vi har lekt med barnen. Vi har haft konfetti och glitter och rök och vind. Element som gör att det blir roligt att leka med oss. Det blivit bilder som både är passiva och aktiva men inte är uppställde för kameran. Jag själv har varit delaktig i leken. Vi har jobbat med bilder där man inte ser om det är en pojke eller en flicka, eller kanske en pojke som är skör och passiv och upptäckande och tjejer som är väldigt brutala och aktiva omedvetna om sig själva, sitt utseende och kameran utan är mera i ögonblicket. Och det går väl igenom i allt hur jag jobbar. Att det inte är uppställt för kameran. I uppställningen finns det en så tydlig fördelning i vem som har makten liksom.

 Och det går väl igenom i allt hur jag jobbar. Att det inte är uppställt för kameran. I uppställningen finns det en så tydlig fördelning i vem som har makten liksom.

Jag tolkar in urscener i ditt arbete, situationer som du återkommer till på olika sätt. Barndomen och leken.

Dom emotionella delarna, som hör ihop med det politiska, är mycket mycket svårare att prata om. Nästan så att jag har slutat med det. Jag försöker tänka att det är mer upp till betraktaren och det är upp till mig. Jag tänker att jag kan vara i dom här bilderna ändå, på ett annat plan är det politik. Häri finns det kreativa, i det känslosamma. Det som är en själv och det man gör, som ibland kallas magkänslan. Det är något som man knappt kan sätta ord på.

Det intuitiva betraktas inte på samma sätt som det uttalat politiska i våra kretsar. Men man har inte alternativet att inte använda sig av den kroppsliga erfarenheten, inte sant? Punkten där det bränner till.

Nej, för då försvinner ju innehållet, då tar man bort allt det viktiga. Det går inte att skapa text eller bild utan det. Allt det tekniska runt omkring säger ju ingenting av bilden för den är ju vad jag är. Foto har blivit så jäkla mycket vilket objektiv man har. Materialet är viktigt men det är också inte alls viktigt. Det viktiga är just den här solstrålen och jag såg den för att jag har tränat på att se den och för att jag är jag. Det är det som gör bilden. Foto är ju poppis för att det finns material som går att konsumera. Nördiga privilegierade män som köper svindyra kameror. Som kvinnlig fotograf kan jag bli helt vansinnig på sån’t. Jag har hört män stå på mina utställningar och förklara för andra hur jag har tagit bilderna.

Åh gud tekniknörderi, så tröttsamt. Mitt hjärta går ut till alla kvinnliga djs

Men alltså, dear lord, ja! Jag vill bara slå in tänderna på dom männen. Jag orkar inte höra ett ord till om vilken bra kamera jag har. Jag vill bara skrika att ”Vet du vad? jag hade kunnat ta den här bilden med din telefon.”