< TWTxT TrueWomance

Our Winter Show. Lisa Carlsson har träffat Jeanette Steinsland.

Our Winter Show. Lisa Carlsson har träffat Jeanette Steinsland.

Sedan 2008 driver Jeanette Steinsland och Jacob Kampp Berliner Galleri Steinsland Berliner (GSB). Sedan starten sammanställer de en utställning som summerar året. I år innehåller Our Winter Show bara verk av kvinnor. Lisa Carlsson träffade Jeanette för att prata om urvalet till grupputställningen, galleriet och vad konst innebär för henne.

Vad är det för utställning som hänger uppe hos er nu?

Our Winter Show är en årligen återkommande utställning som vi har gjort i åtta år. Den är inte tematisk utan ett sätt för oss att summera året som gått. I år hade jag lite panik över allt som händer i världen och kände ett stort behov av att samla folk som jag känner mig besläktad med. Konstnärer som har en röst som jag tycker är viktig. Det var utgångspunkten. Alla i utställningen har någon form av koppling till Stockholm. Jag kände att jag ville ha det nära. Folk som är nära mig på något vis.

gsb-1

På vilket sätt är de besläktade eller nära dig?

Jag vet inte om de är besläktade, egentligen. I vanliga fall gör jag och Jacob som gör det tillsammans, men i år är det jag som har bjudit in dem så det kanske är jag som är den tydligaste knutpunkten. Det som jag attraheras av med de här konstnärerna är någon form av styrka och känslighet. En klar röst. De är alla ganska tydliga personer. Tydliga i sitt sökande, tydliga i sitt uttryck. Jag gillar tydlighet.

Vad tänker du när du tänker tillbaka på det här året, rent konstmässigt?

Jag känner frustration över hur konsten är just nu men också en enorm styrka hos konstnärerna. Det är något som känns som en kamp. Något håller på att byggas upp. En frustration och en vilja att förändra någonting men det känns lite trångt just nu. Något håller på att expandera för att förhoppningsvis, till slut, explodera.

Som i ett motstånd?

Som en vilja att gå framåt. En vilja att förändra och ifrågasätta där vi har hamnat med konsten nu?

Var har konsten hamnat?

Tyvärr har en del av konsten fokuserat för mycket på objektet. Konsten som en vara som ska säljas. Konsten som ett sätt att dra stor publik, ett sätt att använda konsten för att få någon form av coolhetsfaktor och att man har tappat diskussionen kring konstens syfte. Där känner jag själv en frustration, jag är ju i den delen som är den som tjänar pengar tillsammans med konstnären genom att sälja konsten. Så det är en viktig del men det får inte bli bara det.

Hur kommer det sig att du startade galleriet och hur tänker du kring din roll som gallerist?

Det började nog med en önskan om att möta intressanta personer. Att skapa någon form av mötesplats där man kan ha samtal och titta på saker och mötas genom konsten. I min roll som gallerist är det viktigt att visa konsten, där den är. Vi är ofta först i ledet efter att verken kommer från studion eller ateljén. Responsen man får i galleriet, på vad det är man tittar på, tycker jag är oerhört viktigt. Jag kan tycka att det är intressant, vad den digitala världen tillför konsten. Jag välkomnar verkligen de digitala visningsrummen. Att man kan visa och diskutera konst på det sättet men jag tror fortfarande på det fysiska rummet. Att se objektet i sitt naturliga tillstånd är verkligen något annat. Har man bara sett en reproduktion av ett verk så är det bara en idé om ett verk man har sett. Jag var och såg en stor Matisse-utställning i London och jag hade sett de här verken reproducerade så många gånger. I böcker och på skärmar. Men när jag såg dem live så hade de helt andra färger och storleken hade jag ingen koll på. Det var i princip helt andra verk. Det blir en annan grej att stå inför ett verk.

Det är något med fysisk närvaro

Jag tror att det är därför vi har museum, det är någonting som händer när man tittar på objektet och ännu mer om man får röra vid det, vilket man visserligen sällan får på museum. Det är något med den taktila känslan.

Är det intuitivt för dig, när du hittar något du gillar, går du mycket på känsla?

Det där är klurigt. Det är en kombination av magkänsla och kunskap. Jag läser och tittar och lyssnar på saker hela tiden. Det tar jag ju med mig in när jag går in och kollar i en ateljé. Så det är intuition med all den här kunskapen pålagd. Är man intresserad av sin samtid så hakar det ju i.

Har jag läst en artikel om världsläget och ser en färgkombination eller en komposition i ett verk som påminner om det, då vet jag inte om det är intuition eller om det är ett sätt att sortera grejer. Man ser att det är samma sak, man har ett abstrakt sätt att se saker. Det är ju ett alternativt språk, precis som poesi. Man försöker sätta ihop saker på ett sätt som inte gjorts förut för att befria något och hitta ett annat sätt att förmedla något. Och det är så jag ser på konsten.

 

Tror du att det abstrakta språket gör en del människor rädda för konst? För att de tror att de inte förstår.

Ja precis, det är just det. Jag sa ju nyss att jag gillar tydlighet men det som är svårt med konsten är att det inte finns någon säger till dig exakt vad det är. Det är skönt när det finns någon som säger åt dig vad du ska göra, då behöver man inte tänka själv. Men om man ställs inför en abstrakt målning så finns det ju inga svar om man själv inte vågar släppa loss tanken. Det är ett motstånd mot konsten för att jag tror att folk känner sig obekväma med att vara fria att tänka alternativt. Att vara mer än att försöka förstå det. Vi har haft en tid då design har varit viktigt och design har ju som uppgift att lösa något eller fylla en funktion medan konst är något du kan ställa dig framför och ställa frågor.

Har ni konstnärer knutna till ert galleri?

Ja men vi har varit ganska långsamma med att jobba på det sättet. Jag har känt att jag har varit för nyfiken på olika konstnärer för att knyta mig till bara några få. Men ju äldre jag blir och ju mer jag jobbar med vissa så känner jag också att det är något härligt i kontinuitet i relationer. Jag förstår mer vad det är jag jobbar med och vem jag jobbar med. Man förstår vad konstnären behöver. Så det blir lite automatiskt så att man fastnar vid några som man utvecklas tillsammans med.

Det måste vara skönt som konstnär, som jag tänker är ett ensamt arbete, att ha någon som är med i ens process och utveckling.

Det tror jag är jätteskönt, sen är det inte sagt att man inte ska testa nya grejer och sammanhang, men just kontinuiteten som du säger. Att känna att man litar på någon som vill en väl. Någon som kan förstå en som person och ens arbete. Hittar man några såna från olika håll så tror jag man är väl styrkt både i framgång och motgång. För det är viktigt att komma ihåg att de här perioderna är föränderliga. Det kan vara ganska jobbigt men också skönt att veta om man har en dålig period att det kommer att gå över, man måste bara sitta lugnt i båten. Men även när det går bra, det kan också förändras.gsb-3

Jobbar ni mest med objekt eller tar ni in performance också?

Vi försöker att visa det som vi tycker rör sig kring oss.

På vilket sätt?

Om vi känner att det är fler som plötsligt jobbar med videokonst så känner vi att vi vill vara med att lyfta det. Eller om det är performance. Vi försöker vara lyhörda inför vad som händer runt omkring. Men sen tycker man ju om vissa saker mer, det går inte att komma ifrån. Man kan det man kan, man känner de man känner. Någonstans måste man också vila i det.

Vad intresserar dig mest?

Mycket olika saker men just nu dras jag till någon form av mörker och svärta. Ett allvar.

Har det med samtiden att göra?

Jag tror det har med min personlighet att göra, men också med samtiden, absolut. Jag tycker om allvar, jag tycker att det är viktigt. Inte för att jag inte kan tramsa men jag tycker om när man låter saker bli på riktigt och alla delar av att vara människa får vara med. Och jag kan tycka att det är kittlande med de mörka ställena.

Det är nog också ett resultat av vår tid. Jag tror att det var Jesper Hjul som pratade om det i nåt avsnitt av Kobra, att det inte finns utrymme för aggressioner i vårt samhälle. På sociala medier delar du och får tummen upp eller ett hjärta. Det anses ofint att ha hetsiga diskussioner. Och då smyger det upp på andra ställen, som läskigt anonymt hat. Jag tror att det är bra att visa mörkret i människan.

Har du hållit på med konst själv någon gång?

Nej, jag trodde att jag hade en kreativ ådra men jag insåg ganska snabbt att det jag var intresserad av var att ha samtal med de som är kreativa, och vara i deras närhet.

gsb-9

Jag tänker att samtalet är något kreativt i sig. Kreativiteten kan ligga i att ta in någonting, att uppleva, även om man inte skapar.

Det är sant, jag har inte sett det så innan.

Har du mycket samtal med konstnärerna inför utställningar?

Egentligen inte. Det är nog mest samtal efter att utställningen har öppnat, med besökarna. Det är först då det börjar landa, vad det är vi har gjort. Samtalen i ateljéer och när man hänger, det är mer en kroppslig känsla. Det här funkar, det här funkar inte. Men jag intellektualiserar det inte, och jag pratar inte om det då. För då är det som att man förlorar en del av sig själv. Det är en del av processen. Men det kanske bara är ett arbetssätt som jag har.

Förändras verken i rummet?

Jättemycket. Bara att byta från ateljé till galleri gör att verken förändras. Och för mig förändras de under utställningen. Besökarna adderar information om verken som jag förmedlar vidare. Någon påpekar något som jag inte sett tidigare som plötsligt blir tydligt. Och sen viskas det vidare till nästa och så byggs verken på. De får mening i mötet med åskådaren.

Jag tänker att de är levande och det är så de lever.

Precis! Vi gjorde en utställning med en konstnär från USA som hette America. Det var precis när SD hade kommit in i riksdagen första gången. Och då fick utställningen en helt annan innebörd för saker i den aktualiserades i samband med de händelserna här i Sverige.

Tänker du att konsten är fri, utan ansvar?

Nej det är den inte. Jag tror inte att man som konstnär kan gömma sig bakom verken och säga att jag gör det här i konstens namn. Man har absolut ett ansvar. Det tror jag visar sig ganska mycket med Lars Vilks och alla såna här chockkonstnärer. Man måste förstå vad man håller på med. Det är också skillnad på om konsten kan få vara fri eller om man får göra vad man vill. Man får göra vad man vill men då får man ju ta konsekvenserna av vad man gör. Man kan inte gömma sig bakom att det är konst. Det är som en av konstnärerna vi jobbar med, Nug, där vi ofta får frågan ”Är det vandalism eller är det konst?” Det är både och. Det är klurigt det där. Eller det är inte så klurigt egentligen. Det är klart man inte kan göra vad fan man vill bara för att det är konst.

gsb-6