< TWTxT TrueWomance

Parallella världar i Berlin – Emeli Theander målar lekplatser för avvikare

Parallella världar i Berlin – Emeli Theander målar lekplatser för avvikare

Chin Chin kallade hon sig då, när hon kom till Berlin för ganska länge sedan nu. Året var 2003 och Emeli Theander försörjde sig på att sälja screentryck på loppisen på Boxhangener Platz i Friedrichschain. Efter fem år på Universität de Kunste och en utbytestermin i Seoul har hon lämnat pseudonymen Chin Chin bakom sig och helt övergått till fine art och oljemåleri. Hon har en egen ateljé i Berlin, mitt emot ett enormt hus som enligt Emeli själv liknar Dödsstjärnan i Star Wars. När jag besöker henne en tidig höstkväll 2014 bjuder hon på vin och berättar om sin konst. Fönstret är står öppet och utanför dundrar S-bahn förbi med jämna mellanrum. Emeli har precis kommit tillbaka från Schweiz där hon deltar i grupputställningen La Vengance de Mathilde som utgår från ängelfiguren i samtida konst.

Dina målningar är som en om en värld som man kan kliva in och vandra runt i.

– Jag tänker på det som en parallellvärld. En lekplats där de personerna jag målar fram får finnas.

– Jag ser det också som några slags stafettbilder. Något jag skapar i en bild återkommer i nästa. Det kan vara stämningen eller en färg eller ett nytt trix som får följa med till nästa målning.

De här figurerna du målar, har de tydliga personligheter?

– Ja, vissa är väldigt tydliga i mitt huvud. Jag tänker att några av dem är systrar och att de hänger i gäng. Men när en bild är ny har jag inget sådant förhållande till den, det är sånt som visar sig först senare och då kan jag börja förstå vad den kanske handlar om.

"Circles in your mind",  Emeli Theander, foto Lisa Carlssson,  "I was guided to get here"

“Circles in your mind”,   Emeli Theander,  “I was guided to get here”

Ser du figurerna som dina kompisar?

– Absolut. De kanske ser läskiga ut men jag har väldigt mycket empati för dem, även de som är jobbiga och konstiga. För mig är de lite som barn, och till somliga  har jag ett lite ironiskt förhållande. Jag tycker de är väldigt roliga och söta på sitt vis. Vissa tycker att mina bilder är så mörka. Den tolkningen är jag inte helt överens med, men jag jobbar mycket med ambivalenta känslor. Jag tycker om när man tittar på något och inte kan bestämma vilken sida det befinner sig på. Som om det är på gränsen och vacklar mellan att trilla över eller inte trilla över in i mörkret. Ett mellanrum, ett stadium där man inte vet vad som är verkligt och inte verkligt. En tudelning.

Det finns också en stor ömhet i bilderna

– De är ju outsiders. De som inte passar in.

Identifierar du dig med dem?

– Ja, de kommer ju från en väldigt personlig plats. Samtidigt som det är olika delar av mig i bilderna, är det också delar av andra människor. Många kan se olika bitar av sig själva i dem tror jag.

Du sa att några av dem är systrar?

– Ja jag tänker att de är systrar, eller de är kids liksom. Men jag tänker också på dem som matruschadockor. Som lager i lager, docka i docka, värld i värld.

Systrar är ju syskon men kan också vara en samhörighet bland kvinnor.

– Ja, som att hitta en sammanhållning i ett utanförskap. De här tjejerna i målningen Hooligan Hearts t.ex. Jag tänker att om jag skulle ha ett eurotechnoband så skulle de vara med i mitt band.

"Ballerinor", "Hooligan Hearts", Dirty Dancing

“Ballerinor”, “Hooligan Hearts”, “Dirty Dancing”

Är det svårt att slita sig från målningarna om du har personliga relationer till dem?

– Nej, jag är inte så sentimental men jag tycker att det är tråkigt om en målning inte hinner ställas ut innan den säljs. Om den visas så är det som att den får leva lite och sen flytta hemifrån. Jag tycker att det är roligt att höra vad andra människor ser i bilderna, ofta är det saker jag själv inte ens har tänkt på. Jag vet att några som köpte en målning jag har gjort som heter ”Nachtmahr” och är min version av maran som rider folk om nätterna, satte den ovanför sängen i sitt sovrum. Den är väldigt stor, mörk och erotiskt betonad. Inget jag själv skulle vilja ha i sovrummet. Jag får ganska ofta höra, ”Jag tycker väldigt mycket om den här tavlan men min partner vägrar ha den hemma, den är alldeles för mörk.” Och många tror att jag är en man när de bara ser konsten. En gång var det en gubbe som sa ”Men du är ju en sån liten tjej, inte har väl du målat de här tavlorna.”

Varför är det så tror du?

– Jag har själv svårt att förstå varför de tror det. Kanske för att det finns mycket sexuellt i dem och att de är så stora.

Var hittar du din inspiration?

– Jag brukar kolla mycket på olika bloggar, bilder, saker man hittar på internet. Poesi är också viktigt, jag vill att man ska betrakta min konst som poesi. Jag kan läsa en mening eller ett ord eller en känsla som jag översätter visuellt i mitt huvud. Llåttexter och musik är väldigt viktigt. Jag inspireras också av äldre konst och har försökt översätta bilder ur konsthistorien, Ofelia i vassen t.ex. Nedstörtad ängel av P O Enqvist har påverkat mig och Célines Resan till nattens ände. Den boken i relation till min mamma har varit viktig. Jag har en målning som har fått sin titel efter den. Det var dock titeln och omslaget på boken som va viktig för mig, inte så mycket innehållet faktiskt. Min mamma dog samtidigt som jag målade den bilden vilket såklart påverkade mycket.

Det är en kvinna som ligger bunden i vattnet och det handlar om att vara bunden inför det man inte kan påverka. Maktlös inför döden.

Man är ju också bunden i en mor och dotterrelation

– Ja även till sin historia är man bunden. Man kan ju inte ändra den. Man kan ändra synsättet men inte det som har hänt. Förändringen är viktig och transformation är ett tema som återkommer i min konst.

Hur då?

– Jag tänker mycket på det. På djurblivande t.ex. Jag har ett pågående projekt som heter Skinwalker. Det är inspirerat av indianstammar i USA och ritualer då de klär sig i djurhudar för att bli sitt kraftdjur. Jag har med mycket djur i bilderna och de blir symboler för mänskliga egenskaper. Om jag ser en hare t.ex. tänker jag direkt att den har kaninhjärta, är nervös och rädd. Jag ser det som att jag har skapat ett eget symbolalfabet.

Kan du berätta lite mer om det?

– Ja, de här schackbrädsmönstret jag använder har kanske att göra med saker som är svåra att reda ut. Hare är rädsla, fåglar är en frihetsönskan. Sen finns det masker i nästan alla mina målningar. Nästan alla figurer bär någon slags mask och det är något jag tänker på och försöker klura ut vad det kan vara. Kanske något lager mellan det som är en själv och verkligheten. Att man spelar olika roller i världen.

Det är som att du talar genom bilderna när du saknar ord

– Ja, så är det nog. Det är väldigt finstilta emotionella lägen och historier i huvudet som är rent intuitiva och man kanske känner historien snarare än att det finns en formell början eller slut.

Kan vi inte prata lite om kraftdjur, har du ett sånt?

– Ja, jag tror det men det ändras lite med mitt humör vad jag tror att det är. Ibland är det katt eller lodjur. Ibland krokodil. Ofta olika fåglar eller räv.

Hur skiljer de sig i temperament tänker du?

– Fåglar är ju snabba och sammankopplade med frihet i tanken. Jag älskar skator för det finns så mycket myter om skator. Vissa säger att de har en droppe av djävulens blod under sin tunga och vissa säger att det betyder tur att äta en frukt som en skata har pickat i. Krokodiler är för mig uråldriga, visa och sensibla, gråter sina krokodiltårar och så. Och lodjur är sällsynta och skygga men förr sa man att där lodjuren har kissat gömmer sig en stor hemlighet.

Vad fint att det smutsiga blir något romantiskt.

– Ja, och det är så hemlighetsfullt. Men mest tror jag att jag är en falk.