< TWTxT TrueWomance

Rebecka Bebben Anderssons långa omvägar till måleriet

Rebecka Bebben Anderssons långa omvägar till måleriet

En annan temporalitet, att arbeta inom andra system, med andra metoder. Att motstå kreativitetens inneboende otålighet. Att ha mod att ha tålamod. Rebecka Bebben Anderssons konststudier började med måleri och fortsatte med andra uttrycksformer. Under de fem åren på Konstakademien skapade hon en egen, extremt långsam metod, för måleri. Idag kommer hennes minutiöst utförda kollage till genom just saktmodigheten. Målade pappersark som sedan klipps i mikroskopiska remsor bygger verk på pannåer.
Johanna Theander och Rebecka Bebben Anderssons samtal brukar handla om konst, kvinnlighet, utsatthet, mod och måleri. Några av dem har blivit till denna text, om  kvinnliga erfarenheter som provocerar, om att bli nedvärderad, men ändå excellera. 

Vi har pratat en del om den tekniken och hur den uppstod, att du började med måleri men kände att tiden du la ner på det inte var lika med värdet av konstverket i slutändan.

Jag blev stressad av att måla för att jag visste att det kunde gå fort, och jag vill ju alltid att saker ska gå fort. Då hittade jag ett sätt att jobba JÄTTELÅNGSAMT, och det var så himla skönt för då kunde det inte gå fort och då visste jag att då kan jag vara lugn.

Så det var ett medvetet val när du började göra dina kollage?

Ja, absolut. Det är som om jag laddar dem med mening. Det kanske tar 140 timmar att göra ett kollage och jag tänker på innehållet så mycket medan jag gör dem att det är som att det hamnar i kollaget. Jag kan inte komma på något annat sätt att göra det på. Jag kommer bara på saker som tar väldigt lång tid. Det är också så att de saker jag gör som INTE tar svinlång tid att göra, de tar jag inte själv på allvar.

The End (ocean), 2012. Papperskollage på MDF

The End (ocean), 2012. Papperskollage på MDF

Du gjorde kollage rätt länge, men sedan började du också arbeta med mer politiskt inriktad konst?

Jag jobbade jättemycket politiskt när jag var yngre och sen slutade jag med det för att jag flyttade runt och bara bodde tre månader på varje ställe. När man hållit på med politik och är helt indoktrinerad av det sedan typ 13-års ålder känns det som att man måste ta något jävla ansvar till slut.

Som att du förvandlade din politiska aktivism till konstnärlig produktion?

Ja, annars kan man inte rättfärdiga att vara konstnär tycker jag. Det är nästan svårt att göra saker som bara är såhär… fräscha. Det är ju tillräckligt fint ändå i världen eller? Gräsmatta är ju alltid snygg, och syrenbuske. Sen är det kanske en brudig grej också. Att snubbar bara kan köra på och göra sin grej och bli svinrika på det. Men de har kanske inte heller hängt på RS-möten och ung vänstermöten hela sitt liv. Jag tänker att det inte bara är politikers ansvar att styra upp världen, det är allas och då måste jag göra den konsten jag gör.

2012 ställde Rebecka Bebben Andersson ut projektet ”NOLLI STHLM” på NAU Gallery. I 24 kartor reflekterade hon över det offentliga och privata rummet. Hon dokumenterade för varje timme på dygnet var i Stockholm hon kände sig säker och var hon skulle välja att inte gå. Hennes upplevda rörelsefrihet krympte till ett par av de största gatorna när natten var som mörkast. Kartorna kompletterades med en animerad film som visar hur nollimörkret sprider ut sig över staden för att sedan krympa när dagen gryr. Till utställningen hörde även skulpturerna ”NOLLI FLOOD”. De illustrerar den nattsvarta, trögflytande våg av rädsla som sprider ut sig över staden när mörkret faller. Som på ett obönhörligt sätt krymper staden och gör de enda kvarvarande platserna lika mycket till ett fängelse som en trygg plats i kunskapen om att det är den enda plats man vågar vara på.

 

Nolli Sthlm #22, 2012. Screentryck och teckning på papper

NOLLI STHLM #22, 2012. Screentryck och teckning på papper

Berätta om hur ”NOLLI STHLM” uppstod?

När jag gick på KTH, och pluggade arkitektur, så fanns nollikartorna med i undervisningen. Jag satt där på föreläsningarna och tänkte på att sådana där nollikartor ju inte är sanna egentligen. För det ändras ju vad som är en öppen eller stängd/ privat eller offentlig plats. Över tid, men det är ju också är olika för olika människor. Det blev väldigt tydligt för mig då, för även om jag bodde mitt i stan och i princip bredvid skolan så märkte jag att jag begränsades av min rädsla för att vara ute på kvällen och nätterna själv. Jag började fundera på vad som påverkade mina känslor för olika platser. Om jag läste i Metro att någon blivit våldtaget på Regeringsgatan klockan elva på kvällen, inte fan tänkte jag gå på Regeringsgatan då till exempel. Ju mer jag visste ju mer fången blev jag. Och det var också så tydligt hur den kille jag bodde ihop med då inte var ett dugg påverkad av vad klockan var och vilken väg han hade att gå hem på. Jag sov ofta på olika konstiga platser under den här perioden, för jag att inte vågade gå hem. Det blev som om jag samlade på tankar om det här under några år. Sedan efter en presentation på skolan valde jag att genomföra det.

Hur tänkte du att det skulle uppfattas?

NOLLI FLOOD, 2012 Mixed Media

NOLLI FLOOD, 2012 Mixed Media

Min professor ville att jag skulle teckna kartorna för hand men jag valde att göra dem i Illustrator exakt efter stadsbyggnadskontorets kartor, som att det verkligen bara var fakta, fast väldigt subjektiv fakta. Det var meningen att det skulle vara så torrt som möjligt för att folk skulle kunna ta till sig det, så att det skulle bli mer trovärdigt och inte så blödigt. Samtidigt så är skulpturen, ”NOLLI FLOOD”, mer en dokumentation av en känsla. Så att man får en intellektuell upplevelse samtidigt som att ”NOLLI FLOOD” frammanar något mer emotionellt och primärt.

”NOLLI STHLM” fick ju en hel del press och då fick du också många kommentarer av män som inte förstod vad verket gick ut på.

Ja, det var en massa snubbar som inte fattade alls, de tyckte att jag borde gå i terapi. Kanske 95 % av alla de tjejer jag snackat med känner ungefär samma sak som jag i stadsrummet.

Vad tänker du om det?

Om att snubbar tycker att jag ska gå i terapi istället för att som konstnär göra film om min upplevda rörelseofrihet? Ja, kanske att det är orimligt att 95 % av alla tjejer ska gå i terapi för att snubbar ska kunna hålla på hur som helst, eller?

För det är männen som en tjej är rädd för på natten i staden…

Min konst utgår från min subjektiva upplevelse. Att min subjektiva upplevelse råkar stämma överens med brottsstatistik, andra tjejers känslor och erfarenheter, på vilket sätt underminerar det min utgångspunkt för de här konstverken? De flesta våldsbrott begås av män och jag måste utgå från mig själv, mina vänner, och det jag vet om hur samhället fungerar. Jag kan inte använda min konst till att låtsas att jag är rädd för tjejer. Jag kan inte hitta på att jag skulle vara rädd för någonting annat än män bara för att det finns tre tjejer i hela Sverige som är störda och vill döda människor. Det är bara snubbar jag sett spöa folk, som jag känner som har dödat folk, och blivit nazister som har slagit och våldtagit tjejer. Jag kan ju inte bygga det på någon störd statistik som inte är sann.

När jag tänker på mig själv så tänker jag ju inte att ”jamen jag kanske kan springa ifrån en våldtäktsman” utan jag ser på mig själv som chanslös. Den utsattheten är en av mina utgångspunkter i det jag gör. Jag skildrar den istället för att börja träna Krav Maga. Jag kanske skulle känna mig mer trygg och glad om jag gjorde det, men nu tränar jag balett istället för att jag tycker mer om det. Ska alla tjejer bära ansvar för att de inte ska bli slagna eller utnyttjade av snubbar eller ska snubbarna göra det. Det känns helt stört att det skulle vara vi.

Två veckor efter att ”NOLLI STHLM” togs ned från väggarna på NAU Gallery började Rebecka Bebben Andersson teckna ”The Male Issue”. Under en månad kalkerade hon varje artikel om mäns våld mot kvinnor från tidningen Metro. Resultatet blev en helt ny, flera meter lång tidning. Liksom i så många andra av Rebecka Bebben Anderssons verk får hennes samlande av berättelser, av händelser och tankar en överväldigande effekt. Så också i ”The Male Issue”. Som ett slag i ansiktet blir den grymma verkligheten påtagligt uppenbar.

I ”NOLLI STHLM” utgår du mycket från dig själv även om den också samlar material från historier och berättelser du läst. Men i ”The Male Issue” så utgår du helt från annat material och ingenting från dig själv.  

Jag gjorde det som ett slags svar på när folk frågade vad jag var rädd för efter ”NOLLI STHLM”. Jag tänkte att man får i sig den här typen av information hela tiden och det är lite det som NOLLI STHLM bygger på; att man vet massa saker. Det är ju inte som att JAG har blivit jagad på Grev Turegatan, det är saker jag läst eller hört, men varit med om också, man blir helt full av massa grejer. Jag ville visa hur det går igenom en själv att få sådan information hela tiden. När jag gjorde ”The Male Issue” ville jag visa att jag verkligen läste varje ord genom att teckna av dem.

Så teckningsprocessen i ”The Male Issue” blir som en metafor för hur man reagerar som kvinna när man läser den typen av berättelser, att man matas med dem dagligen.

Ja i alla fall hur JAG reagerar. Hur jag kommer in i det och fastnar. Hur jag inte kan komma undan. Jag tänker att jag borde jobba med något annat. Speciellt efter ”The Male Issue”, då kändes det verkligen som att jag skulle dö. Det var som att jag fick någon slags överhettning av att först ha gjort ”NOLLI STHLM” och sedan ”The Male Issue” direkt efter. Jag var helt förstörd och visste allt om alla våldsbrott, kunde inte sova och var så jävla skraj.

När Rebecka Bebben Andersson gick ut från Kungliga Konsthögskolan visade hon projektet ”Jag har känt på Friheten”. Kulisser som föreställer en park eller en skog, mödosamt framtagna med den välkända collagetekniken, fyllde större delen av Galleri Mejan och även senare Confidencen på Ulriksdals Slottsteater. Tillsammans med installationen presenterade hon även textverket med samma namn. En karta i form av en gratisaffisch med berättelser, konstateranden och fakta kring hennes upplevelser i en vardag befolkad av män.

Hur var det att återgå till kollage som medium efter arbetet med ”NOLLI STHLM” och ”The Male Issue”?

Om jag ska jobb med färg i bild så är det alltid kollagetekniken jag helst vill arbeta i. Jag vet inte om det är för att jag känner mig mest trygg med den eller för att det blir bäst? Året innan jag gjorde ”Jag har känt på Friheten” så hade jag arbetat i så många tekniker som var helt nya för mig. Jag ville göra någonting som jag visste att jag kunde hantera inför masterutställningen, som i sig ju är en sjuk påfrestning.

 Skogen i ”Jag har känt på Friheten” är ju influerad av dina studier i scenografi på Operahögskolan, berätta mer om den och kartan.

Halvåret innan jag började med ”Jag har känt på friheten” hade jag studerat Operascenografi på Operahögskolan/STDH. När jag skulle börja arbeta med masterprojektet så var det som att jag ville göra någon slags sammanfattning. Kanske en förklaring till ”NOLLI STHLM” och ”The Male Issue”. Det började med texterna. Jag samlade ihop olika delar från min historia som kanske kunde sättas samman med varandra och ge en slags guidning i varför jag kommit fram till att det offentliga rummet inte fanns. Det var svårt att skriva texterna. Det var så ambivalent, var de för utelämnande eller för opersonliga? Jag ville inte att de skulle vara för specifika så att de skulle bli mer inkluderande. Dessutom så har vi ju alla varit med om de här sakerna. Det är bara att man aldrig tänker på allt samtidigt och sätter ihop det. Vi skulle kunna skriva ner sådana här berättelser i all evighet vi kvinnor.

Jag använde mig av tankarna från ”NOLLI STHLM” om att ha en del av utställningen som beskriver en känsla och en annan del som är mer baserad på fakta. Jag ville alltså ha en väldigt faktatät och informativ del (kartan) som man inte kunde missförstå. Som skulle vara som en karta över installationen (skogen). Man ser först något, och ju mer man läser så ser man någonting annat. Jag ville försöka göra en utställning som var som någonting performativt. Som en upplevelse och som en koreografi.

Folk såg en, man såg inte dem. Det var vackert, men ju mer man visste, desto mer blev allt på låtsas och hemskare och hemskare.

Jag hade tidigare skrivit en essä om situationismen och hade tankar om att inte bara livet mellan människorna var ett skådespelarsamhälle utan också de gemensamma rummen. Att de var en konstruktion som egentligen inte fanns. En kuliss. Kartan handlar ju om det. Att det offentliga rummet inte finns. Och varför det inte finns, så Skogen kom som helt av sig självt. Jag ville beskriva känslan av overklighet och utsatthet som finns i texterna. I utställningen kom man in som bakifrån på en scen. Man var i strålkastarljuset. Folk såg en, man såg inte dem. Det var vackert, men ju mer man visste, desto mer blev allt på låtsas och hemskare och hemskare. Jag ville göra besökarna osäkra och som en del av utställningen.
Att göra installationen av collage var kanske för att jag dels längtade efter att göra collage, men också för att jag tycker att det är en viktig sak att visa, att jag lägger ner kraft, energi och tid på det här. Samma sak med kartan, jag håller på med ett slags samlande och när jag väl lägger ihop allting är det som att man så tydligt ser att livet suger på en massa sätt, som en maskulin betongklump ovanpå en.

Du har berättat att kartan också fungerar som en dokumentation över dina insikter kring män och kvinnors roller i samhället.

Kartan är lite som min uppväxtskildring. Först är det som att man förstår att killar har ett övertag och att man därför borde bli en kille. Sen så inser man som tjej att det ju inte kommer att hända. Då blir det mer som att man förstår sitt underläge. Som att man bara accepterar saker de gör som man aldrig skulle acceptera att en tjej gjorde. Man börjar förstå att hela samhället är uppbyggt på att killar kan göra vad fan de vill. Och då är det som att man omfamnar det och bara ”gör vad fan ni vill” typ.
Och sen tycker man mer att de ska dra åt helvete.

I Rebecka Bebben Anderssons senaste verk fortsatte hon att teckna av artiklar från Metro. Hon samlade varje ord som associerade till kvinnohat och våld mot kvinnor. Av dessa ord gjorde hon en ordlek för varje dag under oktober 2014.

Orden (1 oktober 2014) Blyerts på papper

Orden (1 oktober 2014) Blyerts på papper

 Berätta om ”Orden”

Det var egentligen en fortsättning på ”The Male Issue”. Med ”Orden” ville jag på något sätt se om det hade blivit bättre efter ett och ett halvt år i artiklar, om det bara var januari förra året som det var så sjukt mycket kvinnovåld. Men det var det ju inte.

Hur blev det just till ordlekar?

Jag ville få fram det här löjliga förminskandet av våldsbrott och hatbrott mot kvinnor med verket. Till slut blev det en ordlek eller sudoku, typ ”sjuka ord från idag” som att det är ett skämt. Men det är det inte.

Du har fortsatt med samma teknik som tidigare, ett extremt tidskrävande men även fysiskt påfrestande sätt att teckna där du inte bara tecknat av orden från Metro men även varje bokstav i ”Orden”. Varför återgick du till den tekniken?

Med ”Orden” vill jag visa hur det är i världen men sedan finns också personen som blivit utsatt för brottet. Jag vill inte ta lättvindigt på att det är riktiga människor det handlar om. Jag vill att det ska vara tydligt att det är viktigt för mig. Men även för betraktaren, att de ska förstå att det är viktigt, inte bara för ämnet men också för hur det är gjort. Att jag på allvar och kroppsligt tar hand om berättelserna jag använder mig av.

Sen använder jag material som har något slappt över sig, som tidningspapper till exempel. Men det är för att spegla en annan sida av problemet, att det inte är någon som tar det på allvar. Jag vill spegla hur berättelserna hanteras som någon slit och slängprodukt i dagspress. Som att det presenteras som sensationer som man läser för att det är spännande och sedan glömmer direkt igen för nästa sensation på nästa sida i tidningen.

Det blir en sjuk kontrast också mellan att jag gör någonting svinlänge och svinmycket med sjukt mycket tålamod och ansträngning på någonting som inte har någon hållbarhet och behandlas som skräp. Det blir ett jättestort avstånd mellan materialet och hur det är gjort.

Och hatstorm?

Det är ett av orden från Metro som jag samlade. Det är så sjukt att det finns ett ord som hittats på, som dessutom finns två gånger i oktober förra året och som beskriver någon slags megahat mot kvinnor. Så mycket hat att det måste sättas ihop med ett naturfenomen.

(Sig Sauer + Merkel 8), 2014. Papperskollage på MDF

Untitled III (Sig Sauer + Merkel 8), 2014. Papperskollage på MDF

Tillsammans med ”Orden” presenterade Rebecka Bebben Andersson även nya collage. Dessa storskaliga verk har hon omsorgsfullt satt samman för att i nästa steg skjuta dem med hagelgevär. Som att alla artiklar, alla hatstormar, all research och all kunskap hon tillskansat sig till slut gjort sitt. Som att själen till slut fick nog och kroppen, instinkten tog över. Som att det enda som fanns kvar att göra var att skjuta med hagelgevär.  

Rebecka Bebben Andersson representeras av NAU Gallery, Stockholm. Hon är aktuell med en utställning i konstmontern i tunnelbanan på Odenplan i Stockholm i höst. Hon arbetar med en skolfasad i betong för Stockholm konst och har precis fått Luleå kommuns ateljéstipendium.

 Omslagsbild: Jag har känt på friheten, 2014. Papperskollage på MDF, furu, sandsäckar, foto: Johanna Åkerberg Kassel