En av Cajsa von Zeipels monumentalskulpturer har hukat under entrén till MOOD-gallerian, som invigdes 2012, i flera år. En androgyna gestalt på skyhöga klackar håller som emot byggnadens enorma tyngd. En välbehövlig varning till de som vill shoppa loss eller besöka krogar därinne. Eller är det en inbjudan skulpturen vill signalera? Konsten som inkastare i rum för möten, affärer, butiker, krogar, caféer, mat, ställen att uträtta alla möjliga behov.

Sedan 14 januari i år ställer Cajsa ut på Galleri Andréhn-Schiptjenko. Utställningen är förskräcklig och vacker. Vacklar med sina alltför kritvita varelser i dödsföraktande positioner. Det är något som inte stämmer med allt det vita. En antydan till aggression.

En kvinnogestalt bär sitt barn som en utväxt i svanken samtidigt som framsidan visar en höggravid mage och den till synes höggravida kvinnan ser ut att ha gått över tiden. Kanske har hon redan fött sitt barn ur sitt sköte och vill inte lämna det ifrån sig utan bär det som en i en kängurupund fast den sitter på ryggen istället?

De stora salarna i det upplysta galleriet är fyllda med andra skulpturala entiteter. De antar mänskliga former, djuriska men också kemiska transformationer tycks pågå. Delar av människor och deras organ som transformeras till andra sorters existenser. Ett barn omformas som till ett havsodjur. Eller möjligen en sorts sjöjungfru. Som skulle det ska växa upp och lära sig att sjunga sireners sång. Att redan som mycket liten läras upp till detta att förändras till och med det som något vi kan kalla naturen har valt som dess öde.

Verken skulle kunna vara skrämmande estetiken förhindrar skräcken inför dem. Fascinerande att det vita är så vitt. Färgen som sägs innehålla alla färger. Formspråket är så artificiellt men samtidigt så organiskt att det blir visuellt levande. Jag vill ta på dem men vågar inte. Låter bli men går nära. Somliga skulpturer tycks ha ögon och den som möter deras blickar tittar in i vad som tyckas vara tomma hål. Ingen iris och inga pupiller tittar tillbaka. Ändå är det en upplevelse av att bli sedd som är trivsamt men samtidigt obehagligt att bevista utställningen.

Titeln: “Saturn – Return” antyder en form av aggression. En ilska över ensamheten i samtiden och förändringens era som vi alla önskar att vi kunde dela med varandra – men kan vi det? Samtidigt är simuleringen som gestaltas motbjudande på grund av hur de tycks bära på så hemska tyngder. På så stark smärta.

Att flyta ut som om en inte existerar längre är också en skräck. Om jag som konstsamlare väljer att dela mitt hem med någon av skulpturerna kommer jag då att hamna i samma situation som dessa plågade varelser? Som hukar under tyngder, som lär ut metoder ingen vill veta av, som bär alltför tunga bördor?

Judith Butler har lärt oss att den diskursen inte låter oss inordna oss varken inom eller med den. Vi kan inte vara tillsammans. Vi är alla situerade som unika. Ändå delar vi dess ordning. Von Zeipel tycks vilja säga något om detta. Att när vi böjer oss inför maktens ordning kommer nästa tyngd att bära. Så var ska vi stanna upp?

Vi lyder, vi inordnar oss men just som skulpturerna skildrar det mest konkreta, en manshand som tar ett fast tag om en bakdel och då blir vi utmanade på nytt. Att ta fasta på detta och inte rinna ut i evigheten som skulpturen av det lilla barnet kanske är det vi har kvar, vi människor? Handen grabbar tag i en androgyn rumpa så von Zeipels tar sig också an cisdiskussionen i denna utställning. Den om att vissa upplever att de föds i fel kön eller att inte ha ett säkerställt kön och därmed falla under kategorin som tidigare kallades androgyn.

Denna recension ställer många frågor men svaren finns i utställningen som pågår till den 20:e februari.

För den som inte har möjlighet att besöka galleriet under denna period finns den permanenta offentliga skulpturen att beskåda i hörnet Mäster Samuelsgatan/Regeringsgatan. Väl värda att beskåda båda två. Von Zeipel är en provokativ konstnär. Själv har jag tidigare inte uppskattat att kvinnan utanför gallerian skulle behöva stötta en så tung institution.

Hos Andréhn-Schiptjenko kompletteras denna upplevelse med än mer skönhet, skräck och äckel som berör. Von Zeipels estetik som är så gott som oemotståndlig. Återstår att se om jag har råd att bli ägare till ett av verken. Just nu får jag lov att stanna vid att beskriva denna megalomana konst i på många sätt otillräckliga ord.

Bäst är egentligen att den som läser detta själv besöker galleriet och upplever skulpturerna på plats i de inbjudande och vackra rummen för konst.