Det finns en bild på David Bowie och Elizabeth Taylor. Den är svartvit, hon har en hatt på sig. Han håller henne i sina armar och röker från cigaretten hon håller mellan sina fingrar. Mannen med de vackraste kindbenen och sneda tänder. And the prettiest girl in the world. Den bilden hängde inramad på väggen i hennes rum, den första tjejen jag var kär i. Hon och jag skolkade från skolan. Vi låg på mage på golvet i hennes rum och målade på samma papper. (And we were young. We were so damn young.) När vi dansade om nätterna, med orangea läppar och lila kinder, så fanns han där hos oss. I sångerna, i rörelserna. I klänningarna som vi ville slita sönder.

När jag läser att David Bowie har lämnat oss är hon det första jag tänker på. Och på tonåren. Trots att han har funnits med mig mycket längre än så. Och han var så mycket större än så. Alla skriver samma sak nu efter hans död. För det finns inget annat att skriva. För alla som har känt sig skeva, som inte vågat men sen kanske vågat. För alla som längtar bort och som svävar i drömmar finns det inget annat att skriva. Han var gjord av stjärnstoff, lovely Brixton boy. Han var ljus. Något lös inom honom. Genom alla hans personas. Genom Ziggy, Aladdin Sane och den smala vita hertigen. Att se tillbaka att lyssna tillbaka är att se honom röra sig med grace genom rummen. Genom tiden. Så modig och lekfull och inspirerande. Många behövde honom (Look at your children/see their faces in golden rays) och han var generös mot oss även om vi var i olika universum. I olika tider och i olika städer.

Han var gjord av stjärnstoff, lovely Brixton boy. Han var ljus. Något lös inom honom. Genom alla hans personas. Genom Ziggy, Aladdin Sane och den smala vita hertigen. Att se tillbaka att lyssna tillbaka är att se honom röra sig med grace genom rummen. Genom tiden. Så modig och lekfull och inspirerande.

Vi är många som sminkat oss som honom. (Oh you pretty things.) Jag klippte av mitt hår och längtade efter att vara en pojke med oskyldiga ögon. Jag visste inte vad jag ville vara eller vad jag ville ha men jag älskade hans röst och hans smala höfter. Vi är många som har dansat, bara dansat. Vi är många som har bett om beröring. Vi är många som har behövt tröstas. (Oh no love, you’re not alone/No matter what or who you’ve been/No matter when or where you’ve seen/All the knives seem to lacerate your brain/I’ve had my share/I’ll help you with the pain/You’re not alone.) Vi är många som har känt hur bröstbenet spricker upp av lycka till de första tonerna i ”Heroes” Vi har känt hur blicken och blodet rusar. Träden tornar upp i Pushkin Allee och liljor slår ut om nätterna. Det finns hopp och kärlek ibland, även om världen går sönder och vi inte har några pengar. Muren finns inte kvar men det gör känslan av att vara drottning. Bara för en dag. Och för det, älskade David, är jag så innerligt tacksam.