< Okategoriserat TrueWomance

Heterosexuella maktordningar, #metoo och psykisk ohälsa

Heterosexuella maktordningar, #metoo och psykisk ohälsa

0062329_RFSU000196_300En vecka in i #metoo-rörelsen kommenterade Alexander Bard på Twitter: ”The #metoo campaign is just the dialectical response of 50 million women for having read #50shadesofgrey. With pleasure”. Referensen till BDSM var en smart punktinsats. Cisheterosex är inte sällan, med Bards begrepp, ”en dialektisk reaktion” på att manlig över- respektive kvinnlig underordning är norm. Vittnesmålen om allt från tafsande på festivaler till grova våldsbrott som vällde fram i sociala medier befäste bilden av dominanta män och mer passiva kvinnor. Om än i en övergreppsdiskurs. Gränsen mellan övergrepp utan samtycke och heterosexfantasier blev mer oklar än vanligt.

Ett av de svenska #metoo-uppropen samlade färre aktivister än de andra. När Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) startade #psykakut för att nå patienter i psykiatrin, kom bara ca 20 vittnesmål in. RSMH sammanställde ändå en lista med åtgärdskrav. 1. Specialiserad psykiatrisk traumabehandling. 2. Nolltolerans mot sexövergrepp inom psykiatrin. 3. Rättssäkerhet så fler förövare kan dömas i domstol samt 4. Bättre ekonomi för personer med psykisk ohälsa för att motverka sexarbete.

Man kan undra varför så få deltog i #psykakut. Kanske var kommunikationsproblem ett skäl, kanske hade många redan fångats upp av #allavi. Syftet med #allavi var att samla kvinnor utan traditionella yrkestitlar. Vittnesmålen i Facebook-gruppen blev en svårtolkad blandning av personer som enkelt kunde identifieras (i motsats till nättroll) och anonymiserade vittnesmål, postade av administratörerna.  Informationsflödet bekräftade RSMH:s första krav på listan, “specialiserad psykiatrisk traumabehandling”, som en brännande fråga. Dock till synes utan att problematisera hur posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) kan missbrukas, till och med i terapisammanhang. Bland annat vittnesmålen om grov, välorganiserad pedofili blev därför akut komplicerade källkritiskt. Detaljerade beskrivningar grövre än många skräckfilmer tycktes, oavsett sanningshalt, behöva bli föremål för inte både psykiatrisk och rättslig bedömning.

Att personer som inte kan dela sina levda erfarenheter i egna kanaler får hjälp med anonymisering av administratörer eller influencers är inget ovanligt i sociala medier. Men i en så stor grupp som #allavi blev resultatet bland annat att beskyddet för vissa gjorde andra medlemmar, som bara följde det öppna flödet, beroende av administratörernas bedömningar. Antagligen en överväldigande uppgift då #allavi den tredje juni 2019 består av nära 50 000 medlemmar. (Hur pålitlig den uppgiften nu är.) Utöver att källskydd gör den här sortens inlägg mer svårbedömda finns alltid risken att vittnesmål om grova, våldsamma sexövergrepp som delas till många blir triggande – på flera olika sätt. Hur kan nybakade feminister och andra godhetsknarkare i grupperna ens komma i närheten av att förstå? För de flesta kan nog ett vittnesmål om fasansfulla erfarenheter jämföras med att läsa dödsannonser. Obehagligt när det är någon ytlig bekant från förr, förmodligen förkrossande när en närstående har dött. I en annan tolkning av #metoo än oförvitligt goda initiativ som förändrar världen till det bättre så finns ju risken att vittnesmålen triggar sexuell upphetsning och utlevelse. För såväl den kategorin som för plågade personer vet vi att skildringarna reproducerar bilden av att sexuella handlingar riktade mot barn som det värsta som kan hända.  Stigma, skam- och skuldbeläggning förstärks snarare än mildras av att dela vittnesmål till en stor (semi-)offentlighet.

bdsm-gagball

Varierande grader av våldsamma berättelser och reaktionerna på inläggen, riskerar att normalisera oacceptabla beteenden som sker utan samtycke. Ur ett terapeutiskt perspektiv kanske det inte alltid är av ondo. Personer traumatiserade av hatiska, grova, våldsamma eller militanta sexualiserade övergrepp kan i bästa fall få viss lindring av insikten om att samma praktiker kan användas för ömsesidig njutning. I relation till risken för andra tolkningar än den förväntade vämjelsen kan den vinsten diskuteras då den stor i motsats till den stora massans uppfattningar om sexövergrepp och sexuella praktiker som efterliknar desamma. Kan administratörer, aktivister och influencers ens begränsa vilka som i slutändan nås av till exempel detaljerade beskrivningar av grova övergrepp på barn? Kan administratörerna, eller till och med personerna som vittnar, i förlängningen rent av själva kritiseras för solicitation, legitimering och grooming?

Konsekvensanalysen av (sex-)övergreppsjakter i sociala medier behöver skärpas även på andra områden. Har administratörer och influencers ens en aning om att det, utöver vittnesmålen de parasiterar på, också finns psykostillstånd där den sjuka tror sig ha genomlidit just pedofili? Finns det hos härförarna på nätet ens någon ambition att motverka skam och stigma?

Kan gränslösa godhetsknarkare statistiken inte bara på övergreppen utan, ännu viktigare, på hur många av offren som dör? Jag kan den inte. Men jag vet att sådan utsatthet, även om det rör sig om vanföreställningar kan bli till en dödsdom. Övertolkningar av paranoida psykoser som ibland rör sig kring pedofili gör omgivningen övertygade om att det är sant. En omgivning som genom långsiktig, lågintensiv omsorg kan bli så triggande att det leder till fler livshotande stressjukdomar än psykisk ohälsa. Många betraktar sexbrottsoffers öden som så tragiska att omgivningen ser allt från självmedicinering och annat självskadebeteende till suicid som rimliga val. Om man beaktar BDSM, PTSD, #psykakut och andra #metoo-upprop kommer de kvinnliga psykiatripatienter som avböjde medverkan i ett annat ljus.   diaper-bondage-pictures1