< TWTxT TrueWomance

Sociala medier och psykisk ohälsa

Sociala medier och psykisk ohälsa

Personer med diagnosticerad psykisk ohälsa drabbas ofta särskilt hårt av kontinuerlig kategorisering i sociala medier. Bland annat efter psykoser manifesterade även i öppna flöden kan skammen bli allomfattande. Att anpassa sina kommunikationsmetoder en period efter en psykos kan vara nödvändigt för att lindra omgivningens skam- och skuldkänslor. Andra användare, som ofta är närstående, vill gärna förstå exakt hur psyksjuka kommunicerar, respektive bör kommunicera, i some, i förebyggande syfte. Detta leder bland annat till att den drabbades familj stressas av minsta markering från den psyksjukas neurotypiska omgivning i some. Väldigt många tror sig även kunna bedöma hur samma typ av inlägg betyder samma typ av tillstånd, vilket stressar såväl den diagnosticerade som omgivningen då det skapar ett kontrollbehov som riktas mot den icke neurotypiska på många olika sätt. I den interna kretsen har det för min del i perioder fungerat som ömsesidig förankring och bekräftelse på en puritansk vardag. Neurotypiska använder förmodligen många av dessa metoder sinsemellan också, fast på andra sätt.

Bipolaritet kännetecknas av just förändringar i måendet som kan vara lättidentifierade. Detta erbjuder särskilda problem i öppna flöden samt i kommunikation mellan vänner/väninnor som vill hjälpa till. Hur kan ett affektivt skov identifieras? När ska i så fall omgivningen bryta in under en pågående mani, depression eller annan affekt? undrar alla och misstar sig ofta grovt kring frågor om tvångsvård och orosanmälningar. Psykos kan till exempel innebära att en person dricker sitt egen urin som flyktbeteende, varför trakasserier såsom övertolkningar kring formuleringar, selfies och annat på daglig basis kan avslöjas som just trakasserier riktade mot den tidigare psykossjuka med omgivning. Hot om inläggning leder till att vården tar dessa rapporter om beteendeförändringar i seriöst beaktande. Normer, normalitet och vad som uppfattas som normativt av neurotypiska kan sällan appliceras på den diagnosticerade. Den nya typ av normaltillstånd som till exempel en bipolär gradvis kommer till insikt om kan av neurotypiska uppfattas som avvikande på ett för dessa personer avskyvärt sätt. Psykiatripatienter tystnar ofta när omgivningen hetsar i grupp, ibland i stora grupper, om “tidiga tecken” på affekt som handlar om projicerad skam, äckelkänslor och skräck eller värre. För bipolära gäller att affektiva tillstånd kan vara tillfälliga och ibland pågå under bara några timmar. Ett faktum som den närmaste omgivningen inte alltid har tålamod med och som riskerar att leda till sammanblandningar med andra former av psykisk ohälsa och projicerade idéer om en möjlig friskskrivning via ett underordnat och trevligt beteende under lång tid. Kanske många neurotypiska inte inser att vardagliga problem, så som små vardagliga störningar i allt från nätuppkoppling till andra, mer direkta, mindre konflikter dels drabbar en bipolär person lite hårdare och dels kan användas som bevis på försämring, som bör leda till inläggning och i sin tur till starka mediciner såsom neuroleptika. Kanske andra uppfattar en medicinerad person som förhärdad och därför ålägger denne att vara lyhörd inför personens egna behov och värderingar. Förmodligen är detta vanligt förekommande kring avvikelser i beteende i allmänhet.

Intersektionella studier av nätkommunikation borde nog innefatta tydliga kategoriseringar från neurotypiska kring psykisk ohälsa och hur det kan jämföras med andra kategoriseringar såsom rasprofileringar när omgivningen kontinuerligt och ofta reflexivt diagnosticerar personers aktivitet. Sociala koder normer och spelregler skiljer sig åt såväl afk som på internet så hur det skulle vara av godo att hetsa och hata i en värld full av terror och dystopier är svårt att föreställa sig.

En särskild form av tolkning äger märkligt nog ändå rum i samband med psykisk ohälsa som manifesteras i sociala medier. Personers filterbubblor hanterar det på olika sätt. De mer direkta relationerna mellan neurotypiska och diagnosticerade innebär vanligen att den icke diagnosticerade ställer frågor kring hur den psyksjuka mår ofta och kontinuerligt på olika sätt, men inte alltid. För den som vill delta i det är det viktigt att kunna tolka enskilda inlägg jämfört med andras och hens andra former av direkt nätkommunikation. Learning by doing är i sociala medier såväl som interpersonellt beroende av kontinuerlig kommunikation. Men precis som det för en bipolär person måste gå långsamt på grund av risk för stressutlösta affektiva tillstånd så kan flera inlägg i öppna flöden på kort tid till och med betyda motsatsen till affekt eller affekt som kommer att övergå i mani. De psykostriggers som omgivningen tror sig kunna identifiera utifrån personens tidigare psykotiska tillstånd stämmer skrämmande sällan. Frekvensen av dessa missuppfattning gör faktiskt att en blir orolig över motsatsen: vilken paranoia, vilka självskadebeteenden och megalomanier diagnosticeras därmed inte, när psykossjuka och bipolära feldiagnosticeras på så skadliga sätt?

Vad vi väljer att visa öppet i vilka some-kanaler är ju en vardaglig metod för den kontinuerliga kategoriseringen av varandra för såväl neurotypiska som diagnosticerade. En person med stigmatiserad psykisk ohälsa betraktas därmed sällan som kompetent att bedöma omgivningen på egentligen några som helst grunder medan personen däremot ständigt triggas och plågas av bedömningar från andra. Särskilt allvarligt då gas lighting är ett problem även för diagnosticerade i form av triggande oro eller önskan om att hjälpa till från många utan formell utbildning.

Alla bör då vara medvetna om att slutenvården använder sig av neuroleptika för alla affektiva tillstånd, såvitt jag kan bedöma det. Den som vill se en person tvångsvårdad bör därför också vara medveten om att psykossjuka drabbas av allvarliga somatiska konsekvenser av medicinerna och hellre ringa psykiatrin för att dubbelkolla om personen övermedicineras än tvärtom, så att säga. Bedömningen av tillstånd och hur de bör medicineras måste alltid vara psykiatrins ansvar. Den som, som vän, följer med in i psykiatrin bör fördjupa sig kring det faktum att det ofta innebär att följa med in i den somatiska vården, är ett annat sätt att uttrycka det. Precis som i andra sammanhang där andra former av självmedicinering än träningsnarkomani och mångårig terapi ger somatiska konsekvenser. Men är självmedicinering bättre?

De interpersonella samtalen är antagligen ändå alltid viktigare när det kommer till diagnosticering av såväl norm som avvikare. Sedan psykos och sedermera diagnosticerad bipolaritet har omgivningen konsekvent valt att iaktta snarare än att kommunicera direkt, mycket har liknat det som hände med Helena. Det funkar för somliga, inte för andra, det vill säga de som gör till sin livsuppgift att tagga och trakassera på ett lågintensivt och långsiktigt sätt. En omgivning som inte vill att en psykossjuk ska gå samma öde till mötes som min syster bör agera bland annat genom avlastning, direktkommunikation i särskilt viktiga fall och undvika all form av desinformation så långt möjligt.