Konstnären Johanna Friedman behövde vila upp sig emotionellt efter en destruktiv relation och tänkte ta en paus i sitt konstnärliga skapande för att titta på tv i några månader. Ett år senare ställer hon ut de handarbeten som hon skapade medan hon följde dokusåpor och serier som Gossip Girl slaviskt. Lisa Carlsson träffade Johanna i hennes nuvarande hem i San Francisco för att prata om kärlek, symboler och det taktila i textil.

Kaffebryggaren har gått sönder och Johanna Friedman håller på att packa för att åka till Sverige i en månad. Hon ska hyra ut sitt rum i huset på Florida Street, som hon delar tillsammans med en annan konstnär, och måste få undan sina saker. Det är lite kaos men inget som verkar bekomma.
Torsdagsförmiddagen är stilla och behaglig i the Mission, på bakgården växer citronträd och i grannens trädgård pickar hönor frön i solen. Vi sitter i ateljén där väggarna pryds av hennes stora vävar och hon berättar om utställningen som väntar på Galleri 21 i Malmö.

Johanna – Utställningen heter Watching tv/Channeling och består av handarbete och vävar som jag gjort samtidigt som jag har tittat på tv. Det skulle egentligen inte bli en utställning. Det började när jag kom hem till Sverige efter att ha haft min examensutställning här i San Francisco. Jag tror att det är jobbigt för alla som går konstnärliga utbildningar att gå ut till en arbetsmarknad som är så oklar efteråt. Jag tror att många blir paralyserade och inte vet vad de ska göra. Men jag hade utöver det haft ett väldigt destruktivt förhållande och när jag kom hem var jag bara så sjukt trött. Jag trodde att jag var deprimerad men fick diagnosen binjureutmattning. Kroppen slutar producera kortisol om man varit utsatt för stress under en längre tid och det var det som hade hänt mig. Jag orkade ingenting, kunde inte ta mig upp på morgonen, ingenting funkade. Och det enda jag kunde göra för att läka var att vila och äta enorma mängder vitaminer och mineraler. Så jag satt i en lägenhet i Malmö och kollade på tv och jag fick bara kolla på program som inte gjorde mig känslomässigt engagerad. Min psykiatriker satte mig på emotionell fasta och jag fick inte lov att gå in i något drama. Så jag kollade på dokusåpor och stickade. Det finns något väldigt terapeutiskt i att hålla på med handarbete. Jag fick inte lov att lägga någon prestige i det jag gjorde så det är ju lite ironiskt att det resulterade i en hel utställning.

Hur influerades handarbetet av det du tittade på?
– I början gjorde det inte det. Men efter ett tag började jag inkorporera det jag tittade på. Jag har arbetat mycket med solnedgångsfärger. Och jag vävde in stillbilder. Hela min dator är full av screen shots på olika scener som av någon anledning fastnat hos mig. Ibland är det tydligare vad jag har vävt in i verken. Konkreta representation av det jag har tittat på. Med vissa har jag tänkt att vävarnas ytor är som en tv-skärm. Film är ju vertikala horisontell och lodräta linjer, precis som en väv. Man kan titta igenom och se vad det föreställer och man kan fastna på ytan. Textil funkar på samma sätt. Jag tittade mycket på Gossip Girl och var besatt och Blair och Chuck.

Åh! Jag minns när hon hade sex för första gången, med honom i en limousine. Jag var uppfylld av det länge efteråt.

– Ja! Sen pågår ju deras relation under hela serien. Det är helt sjukt att deras relation som är en psykisk misshandelsrelation porträtteras som något som är ok, till och med romantiskt. Och jag tyckte liksom att den sa så mycket om mig och mitt ex. Att vissa saker som sas kunde förklara vår relation. ”There’s a difference between a great love and the right love” t.ex.

Det är helt sjukt att deras relation som är en psykisk misshandelsrelation porträtteras som något som är ok, till och med romantiskt.

Så tror du att du hittade det du behövde i fiktionen?
– Absolut. Såhär i efterhand kan jag se tillbaka på mig själv och tänka ”men herregud vad höll jag på med” när jag pratade med mina vänner och hela tiden refererade till Gossip Girl. Men tv-serier och film sätter ju väldigt starka normer för hur vi tänker att kärlek ska se ut. Och utställningen kommer bli lite med glimten i ögat. Samtidigt är det inte ironiskt, det är ju på allvar. Jag vill att det ska vara väldigt cheezy, jag vill förstärka romantiken.

Det kan ju finnas något feministiskt i att välja den här typen av uttryck. Att lyfta kvinnligt kodad ”fulkultur”.

– Ja, och så är det med textil också. Jag har befunnit mig i det facket så länge. Det är många i konstvärlden som tittar på textil och avfärdar det eftersom det är så laddat med en kvinnlig historia. Som kvinna om du håller på med textil så ses det nästan som en naturlig grej. Medan om en man gör det så ses det som ett medvetet val, gjort för vad textil kan förmedla. Som om det inte skulle kunna vara det för en kvinna.

Hur kommer det sig att du valt att jobba med textil?
– Det finns nog olika förklaringar. En är att jag alltid varit lite på gränsen mellan design och konst. Jag intresserar mig för objektet. I konstvärlden vill man så gärna placera saker. På Konstfack var de kanske mer tillåtande men på CCA var jag hela tiden tvungen att säga om man jobbade med konst eller design, det fanns inget som kunde vara mittemellan. Jag jobbar väldigt mycket med estetik. Jag har inte bara jobbat med textil men kommer alltid tillbaka till det. Det finns något väldigt förföriskt där. Något mjukt som man vill röra vid. Det är väldigt taktilt och det är lätt att manipulera ett material till att se ut som någonting som det inte är. Det finns så många möjligheter i textil.

Var hittar du inspiration förutom gosspi girl? Finns det något som är konstant?
– Mina föräldrar är socialantropologer och strukturalister och det har påverkat mitt sätt att se på världen som system. Att se ett fenomen och placera in det i ett fack, sen ser man om något annat stämmer in, om det följer samma mönster. Ta tv-tittandet t.ex. Det skulle ju bara vara en avkoppling från början men sen började jag tänka på varför jag gör som jag gör? Varför lever jag genom de här karaktärerna? Hur har filmer påverkat språket vi använder när vi talar om kärlek och vad förväntar vi oss av kärleksrelationer? Det tankesättet finns med hela tiden och det är viktigt.

Sen kollar jag mycket på människor. Jag inspireras av samhället och grejer som är bisarra.

Som vad?
– Allt kan ju te sig väldigt konstigt taget ur sin kontext. Om man tittar på något för länge kan man lätt dra slutsatsen att människor är sjuka i huvudet. Det är som när man upprepar ett ord om och om igen och det till slut tappar sin mening. Men det kanske också har att göra med att jag har lidit av väldigt mycket overklighetstankar enda sen jag var liten. Jag gjorde en film om det till min slututställning på CCA där jag har arbetat med vad som händer i hjärnan när såna tankar uppstår och kopplar det till när det har hänt mig. En stor del av min konst handlar om den förskjutningen som sker i upprepningar. Språk är kodat men vid upprepning slutar man lyssna på koderna och när bara ordets form finns kvar förlorar ordet sin betydelse. Men jag tror också att man kan koppla det repetativa till bearbetning av trauman. Det finns något förlösande i upprepandet. När det slutar betyda något. Man transcenderar. Det är som i yoga och meditativa tillstånd.

Det finns något förlösande i upprepandet. När det slutar betyda något. Man transcenderar. Det är som i yoga och meditativa tillstånd.

– Jag är även intresserad av hur ögat vandrar över bilder och vad saker symboliserar. Ta en flagga t.ex. Det första man tänker när man ser USAs flagga är ju inte ”åh vad fint med ränder och stjärnor” det är ju som en portal till något annat och det jag vill göra är att stanna upp och skapa mer friktion där det händer.

Tänker du att alla har samma tillgång till alla symboler, att t.ex. ladda om eller använda sig av?
– Filosofiskt sett tycker jag det men inte politiskt. Vi är inte där än. Man måste tänka på var man befinner sig och i vilken kontext man är. Det är det som är så problematiskt med att vita män har varit normen så länge att de tänker att deras kropp inte symboliserar någonting. Att dom nästan är en vit duk som kan göra vad som helst eller ta vilka former som helst. Det är därför det är bra att de här diskussionerna har börjat komma där det kommer fram att det är laddat att vara vit man och att göra vissa saker. De har inte varit uppfostrade att se sig på det viset. Men som kvinna betraktar man sig själv utifrån hela tiden, tänker hela tiden på hur det man gör kommer att uppfattas på ett sätt som jag tror att alla som inte är normen tvingas att göra. Att man ser både världen utifrån sig själv och så ser man sig själv hela tiden.

Utgår du alltid från dig själv i din konst?
– Jag har börjat våga det mer och mer. Jag har haft handledare som uppmuntrat mig att göra representationer av mitt eget förhållande till de saker jag arbetar med. Allt går ju genom mig som ett filter och jag uppmanades att vara mer personlig. På ett sätt tycker jag det är synd att det blir ett sånt personfokus på kvinnliga konstnärer. Ibland känns det som att det är viktigare att porträttera konstnären utåt sett istället för att låta konsten tala för sig själv. Samtidigt tycker jag om när konsten utgår från en personlig punkt. Jag tycker ju mer om att lyssna på en personlig anekdot istället för någon som står och håller en teoretisk föreläsning. Kanske kommer från min mamma. Hon har alltid berättat väldigt personliga historier när hon skriver böcker, det finns liksom packat bakom raderna. Det är historier som berättar så himla mycket mer. Det är det jag försöker sträva efter.

Notering:
Tillsammans med Roxy Farhart och Hanna Stenman har Johanna Friedman gjort performanceverket Minimal Kompetens som just nu visas på Malmö Museum som en den feministiska samlingsutställningen En egen röst.