< TWTxT TrueWomance

Vad Astrid visste

Vad Astrid visste

Efter att Janne Josefsson rört upp den trötta debatten om censur och n-ordet genom att ropa ”bokbål” om biblioteket i Botkyrkas arbete funderar Lisa Carlsson över litteraturen som något som lever och barns rätt till trygghet i läsandet.

Första gången jag förstod ångest och utsatthet var när Alfons Åberg mobbade Lill-Killen och sen inte kunde sova för det ligger ett monster under sängen. Den enorma saknaden när Ringens Brödraskap tror att Gandalf dör i Morias gruvor. Dikterna i antologin Kärlek och uppror gav mig Edith Södergran och Karin Boye. Den första tydliga upphetsningen när jag letade upp sexscenerna i Grottbjörnens folk och kärleken till Atreyu i Den oändliga historien. I litteraturen fann jag de första stygnen av sorg i hjärtat och känslan av vad ensamhet är.

Böcker är en så viktig del av barndomen för många. Jag har svårt att föreställa mig barnuppfostran utan böcker. Platser för glädje, lust, nyfikenhet och kreativitet. Men också för ångest, sorg, saknad och död. Allt ryms där. Det stora, vackra vidunderliga och det föräldrar inte förstår.

Litteraturens världar kan vara mycket. Den kan till och med vara skrämmande och läskig. Men för att barn ska få vara trygga och fria i läsandet kan litteraturen inte vara en plats för förtryck. Visst kan böcker prata om och beskriva förtryck, utanförskap och sociala orättvisor. Det är viktigt att det finns barnböcker som gör just det. Men vad litteraturen inte bör göra, är utöva förtryck.

Det finns många vuxna som håller med mig. Martin Aagård skrev om det häromdagen. En rasande text där det enda jag ställer mig emot användandet av just n-ordet. Men det finns också alldeles för många vuxna som inte alls håller med. Människor med stort inflytande i alla former av media som tycker att barn, svarta barn i just det här fallet, inte har rätt till en trygghet och därmed inte samma rätt till de litterära rummen som vita barn. De tycker till och med att det är viktigt att barn tvingas läsa förnedrande ord och beskrivningar. Rasistiska ord, specifikt använda genom historien för att förtrycka. Janne Josefsson väckte liv i den avsomnade debatten i sitt sommarprat för någon vecka sedan, då han hävdade att Botkyrka kommun i Stockholm ägnar sig åt bokbål då de gallrar ut gamla utgåvor av Pippi Långstrump och ersätter dem med nyare utgåvor där rasistiska ord har tagits bort. Vad Janne och de som håller med honom ignorerar är inte bara barns rättigheter utan också hur bibliotek och litteratur faktiskt fungerar.

Alla bibliotek gallrar bland sina böcker varje år. Nya köps in och gamla plockas bort. Även om man inte är speciellt insatt i hur bibliotek arbetar så är det något man lätt skulle kunna lista ut bara genom att gå in på ett bibliotek och se sig omkring. Där inne finns inte alla böcker i alla upplagor som någonsin getts ut. De böcker som biblioteken väljer att inte behålla, bränns. För det finns inget annat sätt att ta hand om dem just nu. Det är alltså inte ett bokbål. Det är inte en fascistisk handling. Det görs inte i syfte att förtrycka människor genom att beröva dem kultur. Janne vet vad det ordet ”bokbål” innehåller för konnotationer när han använder det. Han vet precis vad det har för effekt. Det är ett skickligt svartmålande av socioekonomiskt utsatt plats med hög andel rasifierad befolkning.

Pippi 1

Om Janne visste det minsta lilla om litteratur skulle han veta att den lever. Den andas och rör sig vidare, trots att den en gång bundits och stängts in i pärmar. Den lever i läsarens fantasi, på så vis är den okontrollerbar. Visst är det vackert att tänka på? Böcker som är tillräckligt omtyckta putsas upp och fortsätter formas. Gamla verk uppdateras språkligt i nyutgåvor. För litteratur kan leva mycket längre om språket är tillgängligt för många. Vi läser ofta klassiker med ett moderniserat språk, för att fortsätta kunna förstå och tillgodogöra oss berättelserna. Allra tydligast blir litteraturens levande form kanske i översättningen. Där sker en förskjutning i språket men vi läser det som samma verk som på originalspråk. En förlängning eller en utveckling. Ett skott som skjuter från en blommande växt och planteras i ny jord. Litteratur kan också tappa relevans. När den blir för förlegad försvinner intresset. Tänk på hur många böcker som skrivits som vi inte längre läser. Kanske är det vad som skulle hända med Pippi Långstrump om de rasistiska orden stod kvar? Kanske skulle det vara okej att framtida generationer inte läser Pippi? Men det är en annan diskussion.

Oavsett vad Janne Josefsson och kulturkonservativa hävdar, är det inte censur att välja en nyare upplaga eller att modernisera språket i en barnbok. För utöver att vara förtryckande, är orden vi pratar om omoderna.

Astrid Lindgren förstod det tidigt. Hon sa redan på 70-talet att hon inte skulle gjort Pippis pappa till det han var i böckerna om hon hade skrivit dem senare. För hon såg barns utsatthet, hon kände till språkets makt och hon var uppenbarligen inte rädd för att erkänna brister i sina egna verk.