I det innersta rummet av Moderna Museets omfattande videokonstutställning, The New Human, glittrar discokulan i kapp med popmusikens medryckande rytm. Tre av rummets väggar täcks av videoprojektioner, filmer som flimrar förbi i takt till musiken. Konstnären Robert Boyd har i detta verk, Xanadu, klippt ihop timmar av arkivfilm som representerar den mänskliga ondskans många ansikten. Terrordåd, upplopp, avrättningar och diktatorer rullar i ett rasande tempo förbi. Filmklipp från terrordådet den 11 september blandas med rosaskimrande svampmoln och dansande poppstjärnor.

Effekten av Robert Boyds Xanadu är smygande men dramatisk. Resultatet är fysiskt snarare än intellektuellt. Bildernas fasansfulla innehåll frontalkrockar med rummets framtoning, musiken vill få besökarna att dansa till bilder av mänsklighetens ondska.

Verket komprimerar den verklighet som många av oss känner igen, det möte med ondska vi gör varje dag i nyheter och media står i hård kontrast till den eskapism vi söker i underhållningens värld, de tv-serier vi förlorar oss i och den lättillgängliga glättigheten av YouTube-klipp och GIFs som genomsyrar vår vardag. Vi vet allt men känner lite, en överlevnadsmekanism och en avtrubbning av en generation.

Den curatoriella intentionen bakom Moderna Museets utställning ”The New Human” har något grandiosa proportioner. Utställningen tar sin utgångspunkt i de samtida, globala villkor som formar oss som människor. Samtliga verk i utställningen har tillkommit efter millenniumskiftet. De präglas av ett utforskande av våra livsvillkor, av de system och världsbilder som formar oss. Den 11 september innebar en kollaps av tilliten till vårt moderna västerländska samhälle, den fästning av trygghet vi byggt raserades. Inte på grund av antalet döda eller det sätt på vilket terrordådet utfördes men det var ett angrepp på själva hjärtat av västvärlden, dess allra innersta och mest heliga mammon. Världsbilden som sedan dess vuxit fram präglas av krig, terror och extremnationalistiska krafter. Teknikens frammarsch påverkar oss alltmer och den globala digitaliseringen ger oss omedelbar tillgång till information. Många människor rör sig fritt över världen medan de som behöver det bäst stängs ute av både politiska och fysiska murar. Att ge en helhetsbild av mänskligheten, av våra livsvillkor och förutsättningar idag är ett enormt projekt, och det är här utställningens intentioner känns både grandiosa och snart omöjliga. Däremot är utställningens verk både nyanserade och mångfacetterade, om inte ett svar på frågan så i alla fall en början och ett viktigt utforskande av vad det innebär att vara människa idag.

Santiago Mostyn, Delay, 2014 (Video still)
© and courtesy tha artis and SW

Flera verk i utställningen lyfter från olika utgångspunkter det sätt på vilket vi som individer relaterar till omvärlden. Santiago Mostyns verk Delay handlar om ett identitetssökande där vi följer konstnären när han vandrar runt i centrala Stockholm. På Stureplan söker han upp unga män i sin egen ålder, män med blont hår och män med fina kläder. Typiska ”svenska” män. Han vidrör och berör. Använder sin kropp i utforskande av sin egen identitet i relation till de män han möter. Det är vacker och ömsint men även ett inkräktande i någon annans sfär. En del män som Santiago Mostyn möter verkar inte ta illa vid, de ser mest förvånade ut. Andra blir märkbart obekväma när en främmande man lägger handen på deras kind eller låter en lock av hår glida mellan fingrarna. Det finns en spänning i verket, liksom hetta som dallrar över asfalt är den nästan fysiskt påtaglig.

Daria Martins Soft Materials är ett annat verk i utställningen som behandlar just kroppens relation till sin omvärld. I verket dansar människor och robotar en skört improviserad koreografi. Robotarnas rörelser påverkas av människornas, de lär sig av hur dansarna rör sig och har inga förprogrammerade robothjärnor.

Även här uppstår det en spänning mellan det graciöst taktila och det unheimliche, det obehag som uppstår i osäkerheten kring robotarnas faktiska perceptionsförmåga.

Frances Stark, My Best Thing, 2011 (film still)
© Frances Stark, Courtesy of the artist and Gavin Brown’s enterprise, New York

Även Frances Stark utforskar i verket My Best Thing det sätt på vilket vi kroppsligt relaterar till omvärlden. I Starks fall handlar det om att vi befinner oss i ett kroppslöst stadium där vi lever utanför kroppen genom andra medium. Hon har samlat material från virtuellt dejtande online och skapat en film där legoliknande figurer har sex men även diskuterar filosofi. Dessa dockliknande varelser med sina datoriserade röster ger även de en känsla av unheimliche. De är inte naturtrogna på något sätt men deras medvetenhet kan ändå ifrågasättas eftersom deras interaktion baseras på faktiska händelser och samtal, om än virtuella.

Konstnären Tomáš Rafas olika verk som ställs ut i The new Human behandlar flyktingars situation i världen men de skildrar även extremnationalism och våldsamma upplopp. Dess igenkänningsfaktor är så hög att det känns som jag tittar på nyheterna. Denna typ av bilder har kommit att färga vår världsbild på ett sådant tydligt sätt de senaste åren.

Vanliga reaktioner på dessa händelser är en arg gubbe på Facebook. Det säger rätt mycket om vår generation att sociala media-jätten tagit fram möjligheter till reaktioner såsom ilska och ledsamhet för att komplettera en vanlig like. Vi är i många avseenden en avtrubbad generation.

Utställningen The New Human pågår till den 5/3 2017.