Idén om det konstnärliga geniet verkar viktig för oss idag. En förskjutning kan skönjas där identiteten är viktigare än utövandet, där markörer för trovärdighet har blivit högstatus.  Kanske är det ett paradigmskifte vi lever i? Där förnuftet får vika tillbaka för känslan. I sådana fall skulle konstnären kunna ha en viktig roll att lotsa oss fram genom de ordbaserade, tankestyrda områden där andra holistiska, mindre etiketterande språk skulle kunna vara mer lämpade. Sofia Lindström har ägnat sig åt de frågorna i sin avhandling, Constructions of Professional Subjectivity at the Fine Arts College (2015). Här skriver hon om konstnärsrollen av idag utifrån sin forskning.

Kan man ”bli” konstnär på en konstutbildning? Vad innebär det egentligen att ”bli” konstnär, specifikt bildkonstnär? Den frågan ställde jag mig när jag började skriva på min avhandling för sex år sedan. Frågan har en speciell resonans vad gäller konstnärer. Den relaterar till yrkesutövande, men också till identitet.

Det är dokumenterat att många konstnärer skiljer på konst och arbete där ”vanligt arbete” konstrueras i relation till begrepp som ofrihet, monotoni, icke-kreativitet. Konstnärer kan förstå sig själv i linje med modernismens fokus på betydelsen av autonomi, ett slags värdefullt utanförskap. Ändå ville jag skriva om konst som arbete. Vem får kalla sig konstnär i ett yrkessammanhang som saknar formella kriterier?

Frågorna kräver sin kontext. Vad menade jag egentligen med ”att bli” konstnär? Till hjälp använde jag mig av Amy Wendlings diskussion om två dominerande sätt att förstå arbete. Historiskt sett, menar Wendling, har arbete förståtts antingen som en slags ontologi över mänsklig aktivitet, oförändrad genom tid. Enligt detta sätt blir arbete svårt att skilja från aktiviteter som lek eller hobby. Enligt det andra synsättet har arbete förståtts som en historisk-specifik konstruktion, varierande över tid. Denna förståelse relaterar till det ekonomiska system vi kallar (sen-)kapitalism. Det är enligt det första, ontologiska synsättet som konsten kan ses som arbete. Men konsten har traditionellt skiljts från arbete när arbete definierats som lönearbete i en kapitalistisk ekonomi. Konsten har naturligtvis haft värde inom ekonomiska system genom historien: objekt med bytesvärde på en marknad. Men i och med en sentida förändring inom den kapitalistiska ekonomin mot ett större fokus på tjänster och immateriella varor suddas den tidigare gränslinjen mellan konst och arbete ut. Kapitalismen idag sägs vara beroende av människors idéer och kreativitet, till och med deras emotioner, framförallt passion. Och just passion, idérikedom och kreativitet är vad som brukar tillskrivas konstnären. Detta till sådan grad att vissa teoretiker menar att konstnärens arbetssituation fungerar som lackmuspapper för det framtida arbetslivet.

För att kunna svara på mina frågor började jag i konstnärlig utbildning. Där torde, rimligtvis, resan till att ”bli” konstnär börja (eller om det varit en barndomsdröm, vilket är mycket vanligt, åtminstone konsolideras).

Kategorin ”konstnär” är i teorin öppen för alla, eftersom att den saknar formella (yrkes-)kriterier. Dock menar exempelvis konstsociologen Howard S Becker att medlemskap i konstvärlden är villkorad av sociala mekanismer, framförallt acceptans från aktörer inom denna värld. En examen från en konstnärlig högskola kan därför fungera som ett pass till konstvärlden. Vad förstås begreppet ”konstnär” vara på den högre konstnärliga utbildningen? Vad har man att relatera till som konstnärselev?
Min undersökning tog plats på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm (populärt kallad Mejan), länge den enda högre konstnärliga utbildningen i Sverige. Tidigare huvudman var Konstnärsakademin innan förstatligandet 1977. Sociologiska studier av konstvärlden i Sverige har visat klara paralleller mellan att ha varit elev på Mejan och en framgångsrik konstnärlig karriär. Skolan har även många exempel på att ha rekryterat tillbaka framgångsrika före detta elever som lärare, professorer och rektorer. Endast cirka tre procent av alla ansökande kommer in varje år, vilket gör Mejan till en av Sveriges mest exklusiva utbildningsinstitutioner.

Foto: Magnus Dahlbäck

Det blev tydligt för mig under min studie att konstnärsutbildningar kämpar med att definiera sin roll i ett samhälle där konstnärsrollen förändras och utvecklas i takt med samhälleliga förändringar. Dels relaterar det till teknologisk utveckling: en viss kamera som kostat skolan flera hundra tusen kunde bara några år senare ersättas av ny, billig och användarvänlig teknologi. Demokratiseringen av teknologi innebar att konstnären inte längre var någon med exklusiv tillgång och kunskap om specifika tekniker. Vem som helst kunde vara konstnär, vilket krockade med en idé om konstnärlig kvalitet som tillhörande en grupp mästare, skapad för en distingerad publik. Utbyggnaden av den högre konstnärliga utbildningen innebar att Mejan förlorade sin exklusivitet, om än inte sin status.

Det blev också tydligt att det på Mejan existerade en förståelse av konstnärskapet som något man inte kan erhålla eller lära sig. ”Någon som inte har det, kan man inte hjälpa”, menade en professor. Det är snarare något medfött, inneboende. Att bli antagen på konstskola handlar därför inte om att lära sig en yrkesroll eller erhålla teknisk kunskap, likt konsthantverket. Att bli konstnär blir då något metafysiskt, en identitet, något man är snarare än något man gör.

Enligt konstsociologen och konstnären Howard Singerman har konstelevens subjektivitet kommit att prägla konstutbildningens syfte. Konsthögskolorna påbjuder elever en identitet konstruerad i relation till begrepp så som geni, eviga värden och mysterium. Då utbildningens mål relaterar till elevens identitet, kommer den disciplinera henne snarare än hennes mål eller färdigheter. Singerman kallar detta ”konstutbildningarnas grymhet” då misslyckanden tenderar att psykologiseras eller hänvisas till elevens person. Detta kan exemplifieras med ett citat från en före detta elev från Mejan:
Mejan är fantastisk på det viset, om du har en vision eller om du har en idé eller om du har en tanke, så har du egentligen alla möjligheter i världen, så kan du få jättemycket uppbackning, men har du inte den drivkraften så… då har du inte ens något att göra där överhuvudtaget.

En konsthögskola bör därför förstås som en plattform eller en resurs för ett ”färdigt” konstnärskap, snarare än en plats för tillblivande. Att fråga om strategier för överlevnad kunde mötas med tystnad. Skolan gav dig inga nycklar till konsten som yrke. Enligt denna logik blir professorerna mentorer och vägvisare, inte lärare. De andra studenterna är dina arbetskamrater eller dina konkurrenter, inte dina medlärande. Identiteten ”elev”, i meningen lärandesubjekt, accepterades inte. Det handlade istället om att kunna iscensätta en redan erhållen konstnärsidentitet. Speciellt forskarrollen har kommit att bli förebild för konstnären. Den konstnärliga forskningen erhåller medel från de stora forskningsfinansiärerna och konsthögskolorna har affilierade doktorander från olika universitet knutna till sig.

I sin humoristiska, men kanske också tragiska, roman Kommittén från 2003 låter Ernst Billgren sin protagonist, en lärare på Mejan, göra en medioker, avdankad konstnär populär genom medielogik och sensationslogik. Romanen väcker intressanta tankar kring vilka processer som gör en konstnär, vilka som har makten att bestämma vad och vem som kan ikläda sig den rollen. Enligt den förståelse av konstnären som konsthögskoleutbildningar kan underhålla, är denna person inte någon som söker nycklar till konstnärskapet som något man gör, utan någon som redan har funnit dessa nycklar och därmed kan bekräfta utbildningens syn på sig själv som resurs eller plattform.

—
Sofia Lindström disputerade 2016 från Linköpings Universitet med en avhandling om konstnärsrollen som yrke och identitet, genom utbildning, arbete och familjeliv. Hon har ofta funderat på parallellerna med hennes egen roll som forskare och konstnärsrollen. Som politisk strategi försöker hon vända sig från imperativet om passion i arbetet, trots medvetenhet om det lönlösa i individuella strategier mot strukturella normer.