< TWTxT TrueWomance

Kreativitet är en politisk handling

Kreativitet är en politisk handling

”The function of art is to do more than tell it like it is – it’s to imagine what’s possible”. 

Det välkända citatet av bell hooks kan tolkas på många sätt. En möjlighet är att betrakta konst som om den hade ett syfte, eller, åtminstone, att konstnären är medveten om sin situerade position. Konst utifrån ett sådant slags ståndpunktsteori blir allt vanligare bland unga, feministiska, konstnärer av idag och Kate Cooper som deltog i Insomnia på Bonniers konsthall är en av dem. Katarina Rosengren Falk träffade henne över en kopp te för att samtala om hennes bidrag, Rigged, feminism, uppväxten i Liverpools förorter och den performativa positionen som ung, kvinnlig, konstnär idag.

Minicitronpajen ser delikat ut. Hur känner du dig?

Den smakar väldigt gott, och jag mår bra. Det har varit avslappnat. Det här arbetet för med sig en sorts industriella processer, så när konsten anländer är det inte så svårt att hänga den eftersom inget av den är handgjort.

Sara Arrhenius såg utställningen i Berlin?

Exakt. För två år sedan, så för mig är det ett rätt så gammalt verk. Det beställdes till en utställning på Kunst-Werke 2014. Där fyllde den två våningar. Filmen i det bakre rummet här visades på nedervåningen och där uppe var ljusboxarna. Vi skapade även en fantastisk matta av en av modellernas öra som man kunde sitta på och titta på filmen. Så det var något av en utmaning att installera utställningen här eftersom utrymmet är mycket mindre. För mig är det ett samlat verk så det är komplicerat för mig när det visas som delar, så på den nivån är detta den bästa installationen sedan det beställdes. Jag försöker alltid svara mot platsen när jag visar det.

Så du har rest en hel del tillsammans med de här kvinnorna?

Ja, och jag gör andra arbeten och projekt under tiden, och så studerar jag vid Rijksacademie i Amsterdam samtidigt.

Är det samma kvinna i alla verken?

Jag betraktar kroppen som ett objekt, som bilderna är en blandning mellan skyltdockor som jag har plåtat och datagenererade bilder av modeller. Porträttet är av en modell, tänderna en annan och benen är faktiskt en skyltdockas. Projektet behandlar positionen och subjektiviteten av att vara kvinna idag.

Alexander Mahmoud

Kate Cooper. Foto: Alexander Mahmoud

Ett relevant ämne i vår tid när vi kan skapa oss själva på så många sätt, inte minst i sociala medier. Alla kvinnorna i Rigged är vita, unga och har råd att transformera sina kroppar. Det är verkligen den feminina normen du har visualiserats – kanske en norm som vi konstant och simultant reproducerar och strävar bort från? 

Ja, det är ju oemotståndligt? Den totala fiktionen intresserar mig, men jag vill problematisera den. Ja, alla kvinnorna är vita. Jag vill utforska den sortens positioner och det är viktigt att verken är implicit problematiserande. Visionerna är åtråvärda men samtidigt finns det något väldigt våldsamt i dem. Hur bilder ser ut på ytan och hur de interagerar är skilda saker. De kan skapa något som inte finns fysiskt i bilden. Hur den reproducerar stereotyper och ideal, relaterar till platsen, det är något annat och det är vad jag strävar efter. Vi vet redan att de är fejk så jag undersöker vad som händer när de här sakerna flyttas ur sina kontexter: kan backa och tänka nytt kring de här företeelserna och vad de gör med oss? När vi lever i en tid där det är möjligt att manipulera vilka vi är på så många sätt, den tid det tar att skapa och agera femininitet på ett visst sätt, vad betyder det nu? Innebär det verkligen total frihet? Jag gillar tanken på att byta ut mina bröst men samtidigt vill jag ha friheten att bara jobba, vara kreativ, obrydd.

 

Alexander Mahmoud

Kate Cooper. Foto: Alexander Mahmoud.

Rigged illustrerar en komplex teoretisk nivå. Sedan lång tid har många kvinnliga artister bearbetat den nakna kvinnokroppen i sådant självporträtt som adresserar femininitet, arbeten om flickors världar, kvinnlig sexualitet och så vidare. Ibland har det tolkats som feministisk konst av konstvärlden, bara på grund av valet av teman och estetiska uttryck. Feministiska konstnärer har vidareutvecklat liknande idéer och praktiker, till exempel i performance med sina egna, nakna, kroppar. Under de senaste decennierna har det varierat vad som har tolkats som feministiskt och inte. Dina, till yta, mindre skiftningar i de traditionella kvinnliga estetikerna och praktikerna tar det du gör till en annan nivå, där den teoretiska medvetenheten blir tydlig i dina verk. Resultatet blir en konst som kan tolkas som feministisk på en teoretisk nivå, såväl som konkret, tydligt visuell och fysisk. Samtidigt är du öppen med att du är feminist. Traditionellt är det en position som få kvinnliga artister har varit villiga att ta. 

Verkligen? Kanske det har skett en förändring? De flesta kvinnliga artister jag känner kallar sig feminister. Under de fem senaste åren har det skett en kommunikation kring det, kanske det är en generationsfråga? Jag är del av en väldigt speciell grupp av kvinnor och jag tror att det handlar mest om terminologi, vad de där begreppen betyder idag. Kanske det fanns en tid då det betydde något annat? Min erfarenhet och uppfattning av hur feminismen har fungerat i Storbritannien är att det blev en klassfråga. Jag växte upp i ett matriarkat bland många starka kvinnor i min familj. Samtidigt fanns det ingen påtvingad teoretiskt, feministisk diskurs så jag är intresserad av det, performativitet av feminism på en sociologisk nivå. Vad de värderade och inte. Till exempel var det viktigt för dem att kvinnor skulle arbeta, men att uppfostra oss barn var inget de betraktade som arbete, det var bara något de gjorde. Min mormor och hennes tre systrar skiftarbetade i fabriken. De gjorde de här sakerna helt informellt, utan att uppmärksamma det som något slags politisk handling, trots att de levde och andades den positionen, du vet. Så det finns ett klass- och generationsperspektiv där som jag tycker är väldigt intressant. Mina konstnärsvänner diskuterar ständigt alternativa modeller och hur konstnärer tar ansvar för varandra och ibland när de förklarar detta tänker jag att det var så jag växte upp, i den brittiska arbetarklassen.

Min utgångspunkt är att alla är feminister. Feminism är mainstream nu och jag tar också för givet att konstnärer som producerar arbeten gör det från en kritisk position. Eftersom mitt arbete kopierar reklamestetik blir jag ibland misstolkad, tolkad som om jag inte är tillräckligt kritisk, av äldre, vita män.

En ytlig tolkning av dina arbeten. Kan det bero på att de inte delar dina erfarenheter eller har insikter om de teoretiska och politiska aspekterna av det du gör?

Ja, jag tror att det handlar om att det inte finns någon väg in för dem. Jag tycker det är enormt intressant. Jag är alltid väldigt engagerad i konstens infrastruktur. Många av mina vänner som är konstnärer i London är vita, rika män. Så det är viktigt att tänka på det, hur de skiftena ska kunna äga rum. Jag är involverad i ett projekt med en grupp konstnärer som arbetar med jämställdhetspolitik och idéer om arbete och självorganisering. Hur kan vi samarbeta och skapa arbeten på alternativa sätt tillsammans som en grupp? Jag intresserar mig för kvinnokollektiv som är inspirerande, stöttande och backar varandra. Ger varandra möjligheter att vara prövande. De diskurserna upptar mig mycket numer, när jag arbetar mer och mer med soloprojekt. Jag har en lång historia av att jobba med olika sorters konstnärer och delta i intensiva diskussioner som manifesteras i olika projekt, det har verkligen varit viktigt för hur jag arbetar och vilka bilder det resulterar i.

Som konstnär har samspelet mellan bilder och politik ständigt varit mitt fokus. Jag är konstant och konsekvent upptagen med vad det innebär att vara kvinna, vad det betyder att presentera sig själv som kvinna, att arbeta, att ta ställning, vilken agens jag har. Det är i grunden vad Rigged handlar om.

När vi visade arbetena för första gången tyckte jag mycket om hur det dokumenterades av de som kom till utställningen och hur det förde bilderna vidare till sociala medier, vilket i sin tur gav perspektiv på vad en utställning kan vara nu, hur den arbetar som en bild av sig själv och hur vi dokumenterar den. Hur upplevelserna är immateriella och emotionella former av arbete.

Så vad betyder feminist för dig som konstnär, är det möjligt att säga något om det?

Den frågan är enorm. Jag är intresserad av klass och könad estetik. Jag är också intresserad av olika former av arbete som kanske inte är så uppmärksammade. Författare som Silvia Federici och Paul B. Preciado omformulerat vad olika sorters arbete kan vara, och vad som har förlorats i den transformationen. Federici diskuterar olika sorters omsorgsarbeten som inte är värderade av staten. Preciado diskuterar kön och vad det betyder nu, och hur vi skulle kunna förskjuta våra positioner till platser där kön är mer flexibelt. Som transperson adresserar han hur staten reglerar även ditt kön, din biologi, hur staten och läkemedelsföretag kontrollerar könsperformativitet på ett biologiskt sätt. Hur kan jag ingripa i de bilderna? Jag pratar mycket om hack – hur kan jag komma in och använda det för att skapa arbeten? Preciado börjar ta testosteron på egen han och hans erfarenhet av att bli och agera som man är något jag insåg att jag aldrig kommer att kunna använda så jag övervägde möjligheten att ta testosteron själv. Jag bearbetar hur jag kan använda mig av det, bilder som är skapade för att förföra mig, få mig att agera en viss sorts subjektivitet som jag inte upplever. De här sakerna är väldigt listigt konstruerade. Så hur använda de positionerna? Jag har alltid strävat bortom den reflexiva positionen. Jag tror att det är vanligt att konstnärer arbetar så, ur en väldigt rörlig position där man konstant omförhandlar sin egen situering mot vad som skulle kunna utgöra en kritisk ståndpunkt av en subjektiv position. Jag har försökt tänka igenom det i det här arbete, du vet. Jag tycker om att det är förföriskt, jag tycker om att det finns en våldsamhet där, också.

I Liverpool är könsrollerna extrema, väldigt klichéartade, det är totalt drag. Inom arbetarklassen finns det en stark solidaritet i det där, att fixa håret och naglarna, och det finns en omsorgsaspekt i det. Det är en komplicerad social dynamik, men ju äldre jag blir desto mer tar jag ställning för att bara vara kreativ och att skapa arbeten är den bästa positionen som kvinna. Alla dessa kvinnor i min familj, de frågar aldrig vad jag läser eller vad jag arbetar med. De bekymrar sig för om jag har tillräckligt med pengar, om jag har haft råd att gå och klippa mig, och sådana saker. Det handlar uppenbarligen om omsorg och kärlek vilket är väldigt vacker men samtidigt vill jag inte bli begränsad av det där. Jag tänker att det är lätt att avfärda vissa situationer och positioner trots att det finns implicit politik i dem och det är den politiken jag utforskar.

Hur blev du själv konstnär?

Min väg in i konsten har varit märklig på många sätt. Min partner kommer från en konstnärsfamilj men ingen i min familj är intresserad av konst, så det blev min egen grej. Under skoltiden gick den tjej jag tyckte var mest spännande på Saint Martins (Central Saint Martins College of Art and Design in London) så jag tänkte att jag ville gå där. Ingen i min familj hade hört talas om den och min mamma hade svårt att förstå varför jag valde den vägen. Hon var liksom “men du har ju bra betyg?”. Hon arbetar i butik och någon som jobbade där hade en som sökte till Saint Martins men inte kom in. Han blev grafisk designer sedan och flyttade till New York så då tyckte min mamma att det måste vara en bra utbildningen eftersom han hade fått ett så bra så och hon kände väl att kanske det är ok, ändå, kanske fuckar du inte upp ditt liv. Efter Saint Martins jobbade jag med film ett tag, men blev väldigt desillusionerad av det. Alla var i mina morföräldrars ålder, vita och män, och jag var 23. Film är problematiskt på det viset, extremt hierarkiskt. Efter några år blev jag inblandad i ett projekt med vänner, som arbetade kollektivt, och det blev en autodidakt process. Jag gjorde ingen master eftersom det var för dyrt, den ekonomiska situationen hade förändrats. Så det är en av anledningarna till att jag har hamnat på Rijksakademien. Situationen i Storbritannien har förändrats mycket och där jag kommer ifrån, Liverpools förorter, är kanske en av de värsta platserna att växa upp i landet som fattig och kvinna. Jag läser en massa artiklar och studier och inser att det är en av landets “fem värsta platser”, det är min hemstad. Om jag vore tio år yngre skulle jag antagligen inte ha de möjligheter som jag har haft att studera, att gå på konstskola. Förändringarna har gått väldigt fort.

Där jag kommer ifrån förväntas vi inte hålla på med konst eftersom det inte leder till något riktigt jobb. Det blir en performativ position, vad det innebär att komma ifrån ett ställe som inte har tillgång till den världen, och det är grunden för min politik såväl som in estetik. Att vara kreativ är en politisk handling.

Vad är det för parfym du bär, den luktar underbart? 

Jag tror att det är Chanel? Min mamma har köpt den åt mig. Det är en resegrej, min mamma kan bli väldigt seriös när det gäller sådana saker, det är verkligen en klassgrej.

Alexander Mahmoud

Kate Cooper. Foto: Alexander Mahmoud.