Andra djur än människan har på senare tid kommit i så starkt fokus inom universitetsvärlden att ett begrepp för perspektivförskjutningen har myntats: The Animal Turn. Ett nytt slags fokus på djur, och relationen mellan människa och djur, syns även inom konstvärlden. True Womance har i flera artiklar beskrivit hur konstnärer behandlar den förändrade synen på de varelser som Derrida menade att människan ”gett sig rätten att kalla djur”. Ulla Ekström von Essen är docent på Centrum för praktisk kunskap på Södertörns Högskola där hon driver ett treårigt forskningsprojekt: Horse Cultures in Transition: Interaction and Ethics between Human and Horse in Sweden and Poland. Forskningen undersöker idéer om interaktion mellan människa och häst och hur teori och praxis i ridning och hästutbildning hänger ihop. Samtidigt driver hon stall Lövlund tillsammans med Karolina Lallerstedt och arbetar mycket med frihetsdressyr. Lisa Carlsson träffade henne för ett samtal om humanioras nya intresse för djur, hennes egen forskning och hennes relation till de egna hästarna.

Ulla Ekström von Essen och Daisy. Fotograf: Julian Maryssael

Vad exakt är ”the Animal Turn?”

Inom humaniora har man har tidigare pratat om ”the linguistic turn” och ”the structural turn” och nu pratar man också om ”the animal turn” där man vill visa på just hur vår relation till djur är under omvärdering. Det finns en gammal tradition att särskilja människa och djur väldigt tydligt. Dels inom Bibeln men också inom den europeiska filosofin har man gjort en skarp åtskillnad mellan den rationella och abstraherande individen som är människan och den, visserligen kännande, men instinktiva som är djuret och det rent vegetativa som är växter. Den här tudelningen mellan människa och djur är en stark idétradition som håller på att upplösas. I och med det har vi kunnat se hur djurrättsrörelsen har vuxit fram och ett motstånd emot att äta industriproducerat kött, eller överhuvudtaget äta djur. Det växer också fram ett intresse för djurens sätt att erfara världen. Tankar om att djuren är mycket mer komplexa varelser än vad vi har trott. Vi har tyckt att vi kan göra vissa saker mot de här djur för att de har någon sorts lägre medvetandenivå än vad vi har. Samtidigt som det faktum att de faktiskt är kännande har varit utgångspunkten för utilitaristen Peter Singer, som var den första som började prata om djurs rättigheter utifrån att de faktiskt kan känna lidande.

Inom humaniora finns human- animal studies (HAS) som är ett snabbt växande diversifierat och multidisciplinärt forskningsfält. Inom humaniora handlar det mycket om vår interaktion med och hur vi erfar djuren. Mycket forskning handlar om hur vi ”blir till” tillsammans. En sorts fenomenologisk approach till att vara människa. Man pratar om ”being” och en sorts performativitet både vad det gäller människa och djur. Som jag och mina hästar är med varandra nu, så var vi inte varit tillsammans innan vi började performera frihetsdressyren som vi gör tillsammans. Jag har blivit en annan och de har blivit andra. Vi blir det tillsammans och det skapar nya emotioner och nya sätt att vara med varandra. Men även inom naturvetenskapen har man börjat fundera på det här. Tidigare har man haft en mer mekanisk inställning till djur som en stimuli- respons-apparat. Visserligen finns det ju psykologer som har den inställningen till människor också, väldigt behavioristiska. Men nu har det växt fram ett nytt forskningsfält som kallas kognitiv etologi, som utgår från att djur har mycket mer kognitiva förmågor än vad vi tidigare trott. T.ex. har man gjort forskning där man har låtit folk som inte har någon speciell djurerfarenhet titta på djur och säga vad de tror att de ser. Man förutsätter att det som vi kallar för antropomorfisering kanske faktiskt är just det. Det kanske är något som faktiskt finns där för ofta är det så att människors intuitioner om vad djur gör och hur det kan tolkas, stämmer.

Så det är inte som folk ofta hävdar att man människor bara projicerar sina egna känslor på djur?

Nej det finns ju en spänning här men det behöver ju inte vara projektion. Man sätter sig på samma nivå och att man ger djuret en chans att faktiskt visa sig. Och vad som faktiskt är antropomorfism har ju jättemycket att göra med vad du har för grundsyn på vad djuret är. Eller i min forskning, vad hästen är. Inom hästinteraktion börjar det här märkas mer och mer att djuret har kognitiva förmågor som när vi sätter på det selar och tvingar det att göra massa saker, reducerar djuret till en responsapparat. Eller en marionett. Frågan är hur kan man interagera med hästen utan att marionettera den? Samtidigt är jag ju fullt medveten om att dom tekniker jag använder är ett utövande av makt. Och det är det som är det häftiga med frihetsdressyr, att man kan inte ha full kontroll. Om jag är inte är tillräckligt närvarande eller är otydlig då går hästen därifrån. Den friheten har den.

Inom hästinteraktion börjar det här märkas mer och mer att djuret har kognitiva förmågor som när vi sätter på det selar och tvingar det att göra massa saker, reducerar djuret till en responsapparat. Eller en marionett. Frågan är hur kan man interagera med hästen utan att marionettera den? Samtidigt är jag ju fullt medveten om att dom tekniker jag använder är ett utövande av makt

 

Är du någonsin rädd när du interagerar med dina hästar?

Jag är aldrig rädd med dom hästarna som jag känner att jag har satt nån slags grundsamvaro med. Där jag vet hur hästen kommer att reagera och jag vet att om den här hästen blir rädd så kommer den inte göra mig illa. Den kommer inte att sticka ifrån mig, utan den är som tryggast med mig. Den kanske kommer att rycka till eller ta tre galoppsteg åt sidan. Och att jag kanske ramlar av, vilket jag gör ganska ofta, men jag är van vid det. Jag har tränat mycket kampsport så jag har tränat på att ramla.

Jag blev ganska nyligen avslängd från en häst och då upptäckte jag att jag vet precis hur jag ska ramla för att skada mig så lite som möjligt. Det satt kvar sen barndomen.

Ja, man har det där och att skydda huvudet och sen lokalisera hästen. Då står den ofta två meter ifrån mig. Mina hästar stannar när jag har ramlat av, de sticker inte. De står där och undrar varför jag ligger på marken. Men grejen är ju att hästar känner rädsla och det har ju att göra med flocken. För om en häst i flocken blir rädd för att det kommer en varg då känner de andra det. De är hyperkänsliga för det och du säger ju ”det är en fara på gång” när du är rädd. Och då tycker hästen att du är jobbig och läskig som luktar rädsla.

Det är deras sätt att överleva

Ja det finns en rent naturlig förklaring till det.

Berätta lite om din forskning

Jag är idéhistoriker och jobbar på Centrum för praktisk kunskap på Södertörn. Där arbetar vi med kunskapens tysta dimensioner. Kunskapens omdömesklokhet kan man säga. Om du tänker dig en skicklig läkare som inger trygghet och förtroende, vad skiljer en sådan person från en medioker eller till och med dålig läkare? Det handlar ju om nån slags social intelligens naturligtvis, och en näst intill intuitiv känsla av vad är det som är fel hos den här patienten. Ett interplay mellan teoretisk kunskap, praktisk kunskap vad som är en god människomötare. Och då kände jag att skulle man inte kunna forska på hästen på samma sätt? Jag forskar på vad är det som händer i mötet mellan människa och häst och etik. Det här med ”animal turn” handlar ju om att vi diskuterar djurens välfärd och vad vi har rätt att göra mot djur. Om man gör det utifrån en idé om att djur har rättigheter eller om man gör det utifrån en idé om att djur åtminstone har rätt till ett gott liv. Djurvälfärd. Så vi forskar på olika sätt att att interagera med hästen och olika sätt att undersöka hur vi rent etiskt förhåller oss till hästen. Det finns väldigt många debatter idag – är det överhuvudtaget rätt att rida? Vad är det som säger att det är rätt att hoppa upp på en annan varelse och sitta där och banka och dra? Jag frågar mig det varje dag. Gör jag verkligen rätt? Men ok, nu är det så att vi har avlat fram hästar för att rida och dom är framavlade för att vara med oss. Dom är inte gjorda för att gå omkring i vildhet för då skulle dom inte överleva. Men det finns nog väldigt många hästar idag som skulle må bra av att inte bli ridna. Men jag jobbar hästarna mycket från marken och jag rider dom inte jättemycket. När jag rider så försöker jag rida på ett sånt sätt att jag stärker hästens rygg. Rent fysiologiskt så är inte hästen gjord för att bära en stor tyngd just där där den är som svagast. Hästens rygg är svag och den ska hålla upp den stora buken som väger rätt många kilon. Och om dessutom en ryttare sitter där så måste du rida på ett sånt sätt att hästen lyfter upp sin rygg. Och det är inte så lätt. Det tar rätt lång tid att lära sig att rida hästen i en sån form att den bär upp sig och om den inte bär upp sig så släpper den ju ryggen och det är inte så bra.

Vi håller på att utveckla ett begrepp som vi kallar för ”hästsyn”. Om du tänker dig i paritet med människosyn. Vi studerar olika hästsyner som är i omlopp idag. De kan vara i dialog med varandra men också i konflikt med varandra. Det vet ju säkert du som har vuxit upp i en ridskolemiljö att det är ofta en ganska rigid och dogmatisk miljö som säger att ”såhär gör man”. Man får inte ens fråga varför utan det är för att ”man gör så”. Man har ”alltid” gjort så. Inom hästeriet uttalar man sig ofta största tvärsäkerhet och det är ju helt makalöst egentligen med tanke på hur lite vi kan veta. Det är också en trend som handlar om att vi får fler och fler hästar i samhället. Många skaffar hästar mer som sällskapsdjur idag. Kanske utan mycket kunskap om hur man håller och utbildar en häst. Och då är man beroende av instruktörer och andra och det och innebär att det växer fram mycket olika idéer om hur man ska göra med hästen. Men det är också en del av en allmän individualiseringsprocess, skulle jag säga. Du köper en häst och den blir en förlängning av dig själv. Jag blir den här människan som rider på en sån här häst. Jag vill kunna hoppa såhär höga hinder. Så hästen blir liksom en del av ett individuellt projekt.

Foto: Andrea Berglund

Hästen blir en accessoar?

Ja, lite som att köpa en chihuahua att ha i sin Gucciväska. Det fenomenet existerar ju idag. Att diversifieringen. Det växer fram utbildningar som är digitala. Man sitter på en hemsida, man blir videofilmad och och får instruktioner på Skype. Det har börjat nu. Och är man då penningstark, vilket många av dom här människorna är, så kanske man följer en sån kurs och så kanske man inte kommer dit man vill med sin häst och då kan man gå en annan kurs. Och så kan man hoppa från guru till guru.

Det blir ett glapp där. För jag tänker att närvaron av kroppar i samma rum är så viktig. Det sköna med att rida är ju att man tvingas vara i rummet med hästen hela tiden och hela tiden fokusera utåt.

Ja gud det är det som gör att jag är helt galen i det här. Jag glömmer allt. Jag får vila från allt annat i livet.

Det finns ju vissa som psykologiserar det och hävdar att det har nån slags sexuell underton att tjejer vill vara med hästar för dom är stora och starka och manliga och så vill man bemästra det. På samma sätt som man blir kär i värstingkillen ungefär. Det där tror jag inte ett skit på. Däremot så är det en av få arenor där tjejer får ett handlingsutrymme. Där man får vara stark och man har väldigt mycket agens. En emancipatorisk arena.

Har du tänkt något kring kvinnors och flickors relation till hästar? Det är ju en så utpräglad och stark kärleksrelation som det finns många åsikter och fördomar kring. 

Absolut, det finns många sätt att fundera kring det där. Det finns ju vissa som psykologiserar det och hävdar att det har nån slags sexuell underton att tjejer vill vara med hästar för dom är stora och starka och manliga och så vill man bemästra det. På samma sätt som man blir kär i värstingkillen ungefär. Det där tror jag inte ett skit på. Däremot så är det en av få arenor där tjejer får ett handlingsutrymme. Där man får vara stark och man har väldigt mycket agens. En emancipatorisk arena. Om man tittar tillbaka historiskt så har det varit män som har hållit på med hästar. Det har varit väldigt macho att hålla på med hästar men det är det inte längre. Det är ju väldigt kvinnligt kodat nu och det har ju att göra med den moderna tiden. Men om man tittar på vad det handlar om, att det är ett ställe där kvinnor får göra saker som inte är så kvinnligt kodade. Det är inte kvinnligt att rulla stora halmbalar eller mocka skit eller be en häst att backa och det är otroligt skönt. Jag tycker också att man inte ska fokusera för mycket på det här med ledarskap och dominans, som det också forskas om. Kan du hantera 500 kg häst så är du stark men det handlar ju också om att kunna vara uppmärksam, känslomässig och mjuk. Du måste skola din känslighet och du måste kommunicera.

Jag tänker också att det är ett rum som inte är mansdominerat och man måste kämpa med överallt annars det men ett stall kan vara ett rum där det inte finns. Men när det kommer till den här myten om att det skulle vara en sexuell sak att rida. Jag tror inte det handlar om att bemästra någon manlig sexualitet, däremot så är det ju en interaktion mellan två kroppar. Man smälter ihop och kommunikationen är inte verbal.

Det är väldigt kroppsligt och det kan ju vara sensuellt på nåt sätt men det är också lite grann som att man kommer in i nåt slags prenatalt mode. Om du tänker på hästens jättestora hjärta. Man kan ju nästan höra det utan att lägga örat mot. Och om man sitter på hästen det är ju som att vaggas i moderlivet nästan. Det är ju nånting med att det är en så stor varm kropp med sitt stora hjärta som bär en. Det är en enorm trygghet. Men häst och sex, det finns ju den här idén att tjejer är kära i hästar och har sin ponnyålder och det är bara en förberedelse för familjelivet. All omsorg och allt pysslande man lägger på hästarna med ryktningen och det, är bara en övning som ska riktas mot mannen och sen barnen i förlängningen men det är ju en helt befängd ide. Men det har kommit mycket forskning som handlar om agens och så men det tråkiga med den forskningen är att väldigt mycket utgår från att det handlar om att dominera nån annan och att ledarskap handlar om dominans. Jag tänker att ledarskap handlar om något annat. En god ledare kan förvisso peka med hela handen eller vad man ska säga men den kan också verkligen lyssna. Vad behöver den här personen för att bli min följare? Eller är det jag som ska följa den här personen för att det här ska bli bra? Och så tänker jag mycket med hästarna också. Man brukar prata om att man ska etablera ett ledarskap med hästen men jag tycker att det är mycket mer. Det är inte ett partnerskap rakt av om man ska elaborera med ledarskap/partnerskap-distinktion. För det är ju jag som bestämmer när vi ska träna, när hästen får mat, när den ska in i stallet. Det finns en maktasymmetri i förhållande till hästen som är ofrånkomlig den kan inte jag upplösa men jag kan ta ansvar för den på olika sätt. Och där vill jag så lite som möjligt arbeta med starka hårda signaler och jobba med väldigt små subtila signaler.

Foto: Andrea Berglund

Vad gör en god hästmänniska? Vad har du kommit fram till i din forskning?

En god hästmänniska låter hästen vara häst. Man håller hästen på ett sånt sätt som är så nära hästens natur som möjligt. De är flockdjur det är inget vi behöver ifrågasätta, de är väldigt sociala och de behöver få bygga vänskapsband med andra hästar. Det är lättare för dem att bygga band till oss om de är trygga i sin ”hästighet”. Och de ska ha bra mat och bra skötsel. De ska få röra på sig och inte vara instängda. Våra hästar är ute och på stora ytor. Sen kan man jobba i olika discipliner, det finns bra och dåliga hoppryttare bra och dåliga dressyrryttare. Man måste tänka att hästar har sin tidslighet och vi har vår. Vi är väldigt rationella och vet att imorgon klockan åtta kommer det här och det här att hända, medan hästen bara är i nuet. Det största felet man gör att man har för bråttom med hästar. Man vill hela tiden att det ska bli bättre och de ska lära sig mer. För de lär sig alltid. Men det kan ta längre och kortare tid. Och jag märker att det inte är nån ide att stressa. Och idag är det såhär med dyra hästar som ska säljas och man rider in dem väldigt tidigt. Hästarna är så känsliga och adaptiva idag, de är framavlade för det så de lär sig men de kan lätt bli väldigt stressade. Så jag tycker att man ska ta det lugnt med inlärning och inridning. Sen tycker jag att en god hästmänniska lär sig att interagera med hästen på marken innan man börjar göra massa saker från ryggen. Jag studerar vad som händer i flocken. Vad händer mellan hästarna, hur ser kroppsspråket ut? För hur de agerar med varandra agerar de ju också med mig. Jag tar intryck från hästarna. De flyttar t.ex. alltid på varandras bogar. Och då är det smart att jobba med att flytta på hästens bog för du har en direktkoppling till att den lyssnar. Sen kan jag kan ju inte bli en häst. Natural horsemanship bygger ju mycket på att du själv ska bete dig som en ledarhäst. Det är en ganska förenklad syn på flocken. Det finns ju oftast en ledarhäst men det finns också flera andra som är det, men de har olika funktioner och det är alltid lite grann en förhandling om vems funktionerna är.

Men jag tror också att en god hästmänniska reflekterar mycket över maktasymmetrin som jag pratade om. Att man är medveten om att det är jag som har makten och på vilket sätt utövar jag den.